En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal

Sofia Elie

Förlaget M 2021

Inhemsk prosa

En svårdefinierad smärtskildring om psykisk ohälsa

Roland Ingelin | 15.10.2021

Alltemellanåt spottar de finlandssvenska förlagen ut romaner som orsakar huvudbry för genrebestämmeren – smäckra konstverk som undanber sig att ligga snällt inuti en ihoptejpad låda markerad med permanenttusch.

Genrebestämmaren bläddrar, vrider, vänder och kliar sig i huvudet.
Är det prosa? Är det lyrik? Kanske båda eller månne något annat? Ett fullgott exempel på en

sådan svårdefinierad sak är En gång kände jag av debutförfattaren Sofia Elie.

Psykologiska kontaktpunkter

“En multimodal rehabiliteringsjournal” lyder undertiteln. Med illa dold iver betraktar jag bokens kubistiska omslag, utformad av Linn Henrichson. Omslagsbilden utgör ett obestämt motiv i matta färger, fragmenterat i geometriska former. Likaledes abstrakt och oredigt kan det te sig i sinnets inre teatersalong, hos den som tänker och talar i bilder såsom romanens kreativa protagonist.

Sofia Elie är litteraturvetare, liksom jag. Elie är frilansskribent, liksom jag. Unga är för den delen båda två.

Berättarjaget är en kvinna i 25-årsåldern som lider av psykisk ohälsa. Temat psykiskt lidande är tveklöst på tapeten, med rätta. Finland visar sig ha flest psykologer per capita, trots det anses de vara för få. Inte minst studeranden uppvisar symptom på sviktande psykisk hälsa – i skrämmande mängder.

Sofia Elie är litteraturvetare, liksom jag. Elie är frilansskribent, liksom jag. Unga är för den delen båda två. Ett slags samhörighet tilltar då jag finner allt fler kontaktpunkter med mitt eget liv. Liksom berättarjaget undergår även jag rehabilitering. Det här måste väl vara en fullträff till bok. Den här boken är banne mig ämnad för mig och mitt labila frändefolk, tänker jag. Och börjar läsa.

Suckande sjukdomsbild

Romanens anonyma berättarjag uppsöker både läkare och psykolog för sina besvär. Hon lider av ångestsyndrom och fobier, därtill drabbas hon av panikattacker och sömnparalys. Utöver psykiska besvär lider hon av smärta i musklerna. Inte någon övergripande glättig tillvaro, med andra ord.

Men det utgör inte hela sjukdomsbilden – en diagnos för en personlighetsstörning lurar bakom hörnet. Är det bipolär sjukdom? Är det borderline? Kanske ADHD eller månne något annat?

“När jag var sexton sa en läkare att jag suckar ovanligt mycket”, förtäljer jaget i genomträngliga meningar.

“Smärtan är en dubbelröst som både krymper och öppnar världen.

Kanske poesin är användbar.”

Meningarna avlöser varandra med blanksteg, vilket bereder uppehåll i texten och skapar sånär en suckande andningsrytm. En gång kände jag är också på många sätt en suckande bok, både till innehåll och form.

Subjekt som skriver och svävar

Berättarjaget är en skrivande människa. Bland annat skriver hon om skrivande. En skrivlärare bedömer hennes alster och ställer diagnosen “svävande”, vilket även är en adekvat beskrivning på Elies roman. Sugen på rymden lustar jaget efter det onåbara. Hon skriver önskande, längtande och älskande, med kärleken till Erik och p. i åminnelse.

Elie ger jaget en ömhudad röst – len men tillika sårig. Elie exponerar jaget i ögonblicksbilder huller om buller och svävande minnesnoter, tillsammans med citat och parafraser, endast löst sammanhängande i romanens narrativ.

Platserna som susar förbi är Helsingfors, halva Sverige, Oslo, tågresa genom kontinenten och seglats i södra Europa.

Trots textens svävande skick återger berättaren ställvis ett jag med fötterna på konkreta platser. Eller ett jag med vågrät kropp, i en säng jämte en älskare. Men fötterna slår inte rötter, sängarna byts ut.

Platserna som susar förbi är Helsingfors, halva Sverige, Oslo, tågresa genom kontinenten och seglats i södra Europa. I berättande stund studerar berättaren vid universitet, liksom jag. För många studenter är universitetstiden en barskrapad livsperiod, men inte någonstans pekar

berättaren på eventuella ekonomiska olägenheter. Terapi är inte heller gratis. Visst faller det i ögonen, och stavas även ut, att berättaren är uppvuxen med ekonomisk trygghet.

Utskriven journal

“När jag bodde i Uppsala läste jag en artikel om musikens och diktens likheter”, nämner berättaren i förbifarten, “Artikeln sa att båda behöver återkommanden”.

En gång kände jag är en blid sorgesång med ett märkbart återkommande element. Elie inleder varje kapitel med en patientjournal. På så sätt får läsaren insyn i psykologens och psykiaterns metodiska perspektiv på patientens hälsa och historia.

Telefonkontakt Kontaktorsak

Bedöm/åtgärd KVÅ Kod

2018-06-08 m. distriktsköterska
Pat. önskar få sin journal utskriven och hemskickad, både det som läkare och psykolog har skrivit Meddelar vår kanslist XS012 Information och rådgivning med pat. per telefon

Sålunda begynner berättelsen. De återkommande journalerna är romanens nyktra och sterila skrov i ett kubistiskt kaos, dock framkommande i omvänd kronologisk ordning. Med journalerna som lathund börjar huller-om-buller-former bilda ett tydligare motiv med skarpare konturer. Och jag ser en ung människa i behov av hjälp. En människa som har det bra, men mår dåligt.

Konst som terapi

Det är oklart hur mycket hjälp hon får av att besöka en psykolog. Som lekman och rehabiliteringspatient anser jag psykologen vara analfabet på själslivets och estetikens område. Å andra sidan använder Elie en opålitlig berättare.

“Jag gick hos en psykolog som sa att det kanske inte var bra för mig att jobba med konst.

Hon sa att jag var begåvad men att jag inte var mogen nog att hantera min begåvning, att jag inte var ett med mig själv.

Jag sa att jag aldrig lyckats få ihop ett manus som jag varit nöjd med.
Hon sa att det inte var så konstigt, du har ju inte ens lyckats få ihop ett liv som du är nöjd

med.”

Härvidlag tangerar Elie en angelägen diskurs – konst som terapi.

Härvidlag tangerar Elie en angelägen diskurs – konst som terapi. Åtskilliga forskningsröster talar för att skrivande har terapeutisk verkan. Konst ska enligt Aristoteles slå hål på själen, åstadkomma katarsis hos mottagaren. Detsamma torde gälla konstnären.

Psykologen är inte allena i sitt negligerande: “Konst är sällan bra om det skapas i terapeutiskt syfte, sa en gemensam vän till p. och mig.”

Knytnävsslag och krossade rutor

Där psykologin kommer till korta har litteraturen matjord i fickorna. I sin egen formgivningsprocess åkallar berättarjaget konstnärliga förebilder som Bodil Malmsten, Eva Hesse, Agneta Pleijel, Jenny Offill och Bea Uusma.

Berättaren vurmar för “tunntryckt, fragmentarisk prosa” och parafraserar Jonas Hassen Khemiri:

“Han sa att han älskade böcker som var som knytnävsslag. Dessa knytnävsböcker kallade han för lavetter.”

Jag erinrar den ryska absurdisten Daniil Charms’ ord: “Om du slungar din dikt mot fönstret ska den krossa rutan.”

Glasrutan är till min besvikelse intakt.

Den formella journalskrifterna är ett uppslagsrikt inslag. Elie har också förmågan att skapa sköna stråk och väcka vackra virvlar. Språkdräkten saknar dock krokar som hugger där det känns för att håva in läsaren. När det kommer till kritan är romanen som helhet slätstruken och faller platt till marken. Glasrutan är till min besvikelse intakt.

Verklighetens avigsida

En gång kände jag är förstås en fiktiv patografi som utger sig för att vara en roman om kärlek. Elie skriver inte samhällskritik, åtminstone uppfattar jag det inte som bokens ärende.

Det oaktat finner undertecknad det tröttsamt att läsa om privilegierad klemighet, alltså blodfattigt bekännande berättelser om välfärdsvrak som saknar självironi och satirisk dimension.

Verklighetens avigsida får inte rum i Elies genomträngliga meningar.

Verklighetens avigsida får inte rum i Elies genomträngliga meningar. En verklighet där pengarna varken räcker till medicin eller terapi, där resor inte ens finns på kartan, där kärlek är nåd – en overklig verklighet i en kafkaartad byråkratilabyrint – där mänsklig värdighet faller mellan stolarna.

Tunntryckt fragmentarisk prosa går under många namn, bland annat punktroman, gränsroman eller tillståndsroman. Prosa av berörda slag prioriterar ofta slående uttryck för sinnelivets ogenomskådliga komplexitet framför det episka berättandet, och i bästa fall lämnar de ett blåmärke där det känns. En gång kände jag har flera förutsättningar på plats, men kan näppeligen bli ett knytnävsslag.

Genre åsido. Denna genrebestämmare känner att allt inte kräver tvångsmässig diagnostisering. Böcker är vad de är, olika för alla. Trots min besvikelse skönjer jag ett lovande författarskap.