Kettu

Ett litet foster skvalpar förnöjt runt i en livmoder. Det kan inte tänka så mycket (!) än men konstaterar belåtet att kvinnan som ska bli dess mor och som ”försöker intala sig” att det är inbillning inte kommer bli av med det så lätt. Vad är nu detta? Någon slags puttinuttig pro life-propaganda?

Som tur är visar sig konstnären och författaren Emma Ahlgrens roman om två tvillingsystrar vara något mer intressant än så.

Både föräldrarna och det foster, sedermera barn, som för ordet i berättelsen blir nämligen oväntat varse att det inte är ensamt. Bredvid vår berättare finns en liten syster som legat bakom utan att göra väsen av sig och därför inte upptäckts. Och även om systern som får namnet Kettu ska komma att göra en hel del väsen av sig förblir hon tyst i bemärkelsen till stor del språklös.

Trots att de från början befinner sig i en nästan symbiotisk närhet ligger Kettu alltid efter sin tvillingsyster. Romanen berättar om dennas gradvisa upptäckt av Kettus annorlundahet och det stundtals plågsamma mötet med omvärldens blick på den som avviker.

Ett liv utanför normen

Det hela utvecklar sig till en ömsint och sorgsen skildring av att leva ett liv, eller leva nära ett liv, utanför normen. Ja även utanför själva krononormen, tiden. Berättaren presenterar sig själv redan som foster som någon som kan bli ”vad som helst”. Även om detta ”vad som helst” får en ironisk klang av de tydligt könade roller och yrken som räknas upp: närvårdare, fru, hälsovårdare, småbarnspedagog, mor. Kettu och andra som hon kommer däremot aldrig uppfylla de förväntningar som anses ingå i en livstid där det mesta (ändå fram till ålderdomens skröplighet och vuxenblöjor) definieras utifrån framåtskridande, utveckling och framgång. Kettu kommer aldrig ha ett ”riktigt” yrke och förmodligen aldrig bilda en egen kärnfamilj.

Kettu kommer aldrig ha ett ”riktigt” yrke och förmodligen aldrig bilda en egen kärnfamilj.

Den svenska socialantropologen och genusvetaren  Fanny Ambjörnsson har i sin bok Om Nadja: en systers berättelse som handlar om hennes svårt funktionsnedsatta syster, skrivit fint om vilka dimensioner i tillvaron och tiden som kan uppenbaras för den som tillåter sig att vara riktigt närvarande i den i mångas ögon ”mindre” och mer ”stillastående” värld som en del människor med funktionsnedsättningar befinner sig i. Som närstående innebär det också att befinna sig i en relation som handlar om att ge omsorg och möta någon där den är utan att ”få tillbaka” på det sätt som ofta annars förordas och förväntas i mänskliga relationer.

Emma Ahlgren gestaltar också skickligt vad man kan få syn på genom att leva nära denna tillvaro. När systrarna är barn sammanfaller deras sätt att vara i världen, även om berättaren tidigt vet, utan att någon nödvändigtvis förklarat Kettus tillstånd, att denna inte riktigt kan följa henne utan måste hämtas, bäras, tolkas. Scenerna när de leker i skogen eller med den lite äldre pojken Kånni är skrivna med känsligt gehör för hur det är att vara barn och tillvarons skiftningar känns både enorma och obegripliga.

Saga och bister verklighet

Det finns ett drag av saga i Kettu, som om barnens lekar pågår lite vid sidan av den ”vanliga” världen på en obestämd plats och i en vagt obestämd tid.

Men allteftersom tiden går blir berättarens värld större medan Kettu stannar där hon är.  När de börjar skolan sker ett dramatiskt brott mot den tidigare tillvaron. Samhället gör entré. Det behöver knappast sägas att de andra barnen är föga accepterande mot Kettu. De vuxna är handfallna. Berättaren i sin tur slits mellan, Kettu, den missanpassade Kånni och deras lekar i skogen å ena sidan och den populära klasskamraten Livia å andra sidan.

Kontrasterna mellan de två världarna tecknas lite schematiskt, och skildringen av den fria tillvaron i skogen och den utstötta Kånni är lite väl romantiserande, samtidigt som Livia till en början beskrivs som genomgående falsk och lismande. Detta luckras dock upp mot slutet, och både Kånni och Livia växer ur det arketypiska för att visa upp nya egenskaper. Kanske ska vi tolka detta som att berättarens blick på världen helt enkelt blir mer nyanserad när hon blir äldre? Något går förlorat i övergången från barndomens språklösa sinnlighet, förkroppsligad av Kettu, men samtidigt vinner vi förmåga till en annan sorts empati när vi lär oss betrakta andra människor på ett mer mångfacetterat sätt.

En romanperson som är beskrivs på ett dynamiskt och mångbottnat sätt redan från början är flickornas mamma

En romanperson som är beskrivs på ett dynamiskt och mångbottnat sätt redan från början är flickornas mamma. Det börjar redan med hennes ambivalens inför graviditeten, och sedan finns denna ambivalens där som en röd tråd. Genom barnets ögon ser vi, vilket dottern av naturliga skäl inte förmår tolka, en kvinna som stundtals är obekväm med både moderskapet och kanske livet i stort. Som ibland drar sig undan men som andra gånger tvärtom sträcker sig ut mot omvärlden, ut från familjelivets bubbla. När barnen pockar på hennes uppmärksamhet när hon lyssnar på nyheterna och vill att hon ska stänga av det läskiga förklarar hon bestämt att det är viktigt att följa vad som händer i världen och fortsätter lyssna.

Det är hursomhelst tydligt att det inte går att stänga ute obehagliga saker även om man skulle stänga av nyheterna. Under hela läsningen sitter jag med en känsla av annalkande katastrof. I slutändan mynnar dock Kettu snarare ut i en ganska lågmäld sorg över ett systerligt band som åtminstone delvis måste gå förlorat och över ett samhälle som fortfarande inte fullt ut kan härbärgera människor som Kettu.