Tingen

När jag skriver detta sitter jag i vardagsrummet i mina föräldrars hus. Allt i rummet med en evig air av sjuttiotal är bekant, men plötsligt tittar jag omkring mig med nymornad blick. Den fula väderkvarnen av trä överst på hyllan. De många vaserna. En skål som föräldrarna fått av damen som arbetade på byabutiken. Böckerna som min farmor köpt. Fotona av uppklädda människor som gift sig, konfirmerats, tagit examen. Jag betraktar fläcken på parketten, det outplånliga spåret av en främmande kattfrasse som en gång tog sig in i huset och pissade på vardagsrummets paradplats. Jag känner rummets väsande andetag, allt som lastar och överlastar det.

En både robust och poetisk uppmärksamhet som riktas mot tingen finner vi i Ulrika Nielsens nya bok. Återigen ägnar sig författaren åt att korsa genrer och låta texten flöda. Dikterna utforskar vår relation till tingen – hur tingen är en del av vår tillvaro på ett sätt som översvämmas av motstridiga känslor: ömhet, avsky, likgiltighet, längtan.

Tingen i vardagen

Utgångspunkten i Tingen är det vardagliga. Till exempel ett besök i fasterns stuga. Hon har gått bort och nu delar släktingarna frikostigt föremålen mellan sig. Det är virkade dukar och en grytlappshållare som föreställer en gäspande katt. Skålen, glaset, snäckan. De sörjer fastern, super in hennes frånvaro via de ting som nu inte längre besjälas, som de gör, av att befinna sig i en människas hem.

När en människa dör

Förlorar tingen sin gravitationspunkt.

De befinner sig då på drift.

Till en början står de orörliga

I ett avsvalnat tillstånd,

Sakta stelnande i sina poser i stugan,

porslinskatten, kökshanddukarna,

tekannan, släktingfotografierna i förgyllda ramar

och möblerna ter sig blottlagda.

De släpper sig lös i en frånvaro

som skapar förstämning hos de efterlevande.

En stor del av dikterna har karaktären av ett slags inventering. Uppräkningen av sakerna vävs in i beskrivningar av våra skiftande förhållningssätt till tingen, hur vi påverkas av att de finns där runt oss, bortglömda eller just nu i blickfånget. Flera gånger tänker jag på hur tingen får oss att känna oss hemmastadda i världen, men att detta bekanta i ett slag kan vändas om i det kusliga. Något verkar främmande, kanske en liten detalj som inte stämmer (hade tröjan verkligen den grälla färgen?), och i ett slag framstår allt i ett obekant ljus, också jag själv.

Mellan överflöd och frigörelse

Mitt skrivande avbryts när faster A kommer tagande in i vardagsrummet. Hon berättar, förtjust, om att hon via brev fått information om vem som vävt och ritat mönstret till en murrig rya som hänger vid föräldrarnas källartrappa. Jag kommer med ens ihåg hur det i barndomen blev ett slags ritual att dra med handen över ryans lurv varje gång jag gick nerför trappan, mitt i steget. Ändå kan jag i mitt huvud inte framkalla bilden av ryans motiv.

Dikterna dyker ner i tingvärldens överflöd. Kökslådor vimlar av bra-att-ha-saker och skrot. “På bottnen: smulor, avlagringar, två urblekta kvitton, en frasig träpinne förmodligen härrörande från glass.”

Nielsen beskriver en längtan efter att i Marie Kondos anda kasta ut hela rasket, inrätta sig i ett ljust, tomt och tömt hem, i ett luftigt ingenting.

Mellan hemmets bopålar har ett oöverskådligt kaos av saker spridit ut sig, men allting där präglas av de frågor vi riktar mot just vårt hem: vad hör hit, hur vill vi ha det, vad är ett hem? Den oordning som frammanas påminner om råddigheten som grundkonstitution hos livet självt, ett virrvarr av spår som vi människor lämnar efter oss, allt från gamla tuggummipaket till artefakter som gått i arv i många generationer. Detta stämmer till eftertankar som närmar sig tråden i en annan av Nielsens böcker, Undergången (2015), en vandring bland ruiner och mer eller mindre apokalyptiska lämningar.

Längtan efter ett tomt och tömt hem

I Tingen pendlar överflödet mellan trivsamhet och vämjelse. Nielsen beskriver en längtan efter att i Marie Kondos anda kasta ut hela rasket, inrätta sig i ett ljust, tomt och tömt hem, i ett luftigt ingenting. Att befria sig från tingens myller kan vara förbundet med en – nog så betänklig? – önskan om göra sig av med skrotet som ackumulerats inne i mig själv. Kanske ingen revolutionerande insikt, men brännpunkten är hur gränsen mellan inre/yttre luckras upp i våra relationer med tingen, våra sätt att fästa oss vid dem. Denna ibland otäcka gränsupplösning sätter Nielsen ord på när hon skriver om raseriet mot tingen som anhopats:

Vad har alla de här grejorna

med mig att göra?

Vad vill de?

Nielsen skildrar ambivalenserna och underligheterna i vårt liv med tingen, hur vi plötsligt kan äcklas av dem, av de hemligheter som tycks pysa ut ur dem.

Detta behov av att markera gränsen mot tingen kan samtidigt förstås som brottandet med dödligheten. Jag tänker på hur jag kan se mig omkring i min lägenhet och betrakta sakerna, och föreställa mig att jag inte själv längre finns bland de levande, men grejerna finns kvar. “En flimrande känsla utan namn / vi kan kalla den inom kort kommer allt att ha glömt dig.” Och som det heter på ett annat ställe: “Tingen är som utfläkta / som fiskar uppkastade på torra land.” När de vardagliga tingen som omger mig börjar framstå som döda fiskar på stranden, hur ser jag då på mitt eget liv, det liv jag levt bland dessa ting?

Vad är ett ting?

Nielsens diktessä får mig också att tänka på den mångfald av distinktioner vi gör när det gäller ting. Det finns brukbara och obrukbara ting. Det finns saker som vi omger oss av utan att de är till nytta för oss. Vissa saker har en lite oklar användning, annat kan vi inte ens identifiera. Och så finns det sådant som kort och gott är skräp eller avfall.

Men vad är egentligen ett ting? Vad innebär det att förtingligas? Man talar ofta om att någon behandlas “som ett ting”, men det är inte alls självskrivet vad detta innebär, vad det är vi ska tänka oss.

Från den avlidna fasterns stuga får jaget med sig en ormbunke, som sedan hängt med i många år.

Från den avlidna fasterns stuga får jaget med sig en ormbunke, som sedan hängt med i många år. Hon ser samvetsgrant till att ormbunken vattnas, ber grannarna vattna den när hon är borta hemifrån, och kontrollerar genast att den lever när hon återvänder hem. För mig är det uppenbart att ormbunken inte är något ting; ingen sak, inget föremål. Omsorg om tingen vittnar flera av dikterna om, inte minst när jagets man behandlar ett deluxigt durkslag i rostfritt stål som “en antik artefakt”. Omsorgen om det som lever betyder ändå något annorlunda än att svära över att parketten förstörts av kattpiss eller att hålla sina vinterskor eller stekpannor i skick. Så vad betyder det då, att ha omsorg om något levande, i kontrast till ett ting? Varför är ormbunken inte ett ting? Just sådana förundrade frågor ger Tingen rum för.

Essä och dikt

Själva formen, “diktessä”, är välfungerande. Boken är utrustad med essäistikens utforskande ekolod, men det är inte så att texten lika väl kunde vara en essä i löpande text. En del dikter består av längre, flödande partier, medan det på andra håll är frågan om kortare strofer, och ensamma rader som låter en tanke eller en fråga sjunka in.

”Du fyller en gammal barnvagn med tomflaskor och metallburkar och för bort dem.”

Ja, kontrasten blir lite som att vandra mellan den ombonade bostaden med sitt virrvarr av prylar och det tomt ekande rummet. Den växlande rytmen i texterna påminner mig om hur olika vi rör oss bland tingen. Å ena sidan den flåsiga bestyrsamheten: “Du bär ut högar av tidningar och slänger dem i containern på gården. Du fyller en gammal barnvagn med tomflaskor och metallburkar och för bort dem.” Å andra sidan den varsamma, långsamma hanteringen: “När min make står inför en kvalitetsprodukt / tåras hans ögon. […] / Det är ett slags kärlek / till den utsökta ingenjörskonsten.”

Tingen är en helgjuten bok inte bara genom de rika reflektioner som den innehåller, utan också på grund av hur formen effektfullt skapar både tanketrängsel och -rymd.