Gud

Erik Wahlströms idéhistoriska roman Gud sticker i ögonen med sitt delvis förgyllda skyddsomslag. Innanför pärmarna ledsagas läsaren in i en berättelse som kan kallas ett evangelium. Som bakgrund till Wahlströms humoristiskt ”bokstavstrogna” återberättade Gamla och Nya Testamentet kan nämnas att Wahlström har långvarig erfarenhet av att popularisera både historia och naturvetenskaper. Hans föregående roman som i höstas dramatiserades för Svenska Teatern, handlade om folkskolans fader, Uno Cygnaeus. Nu är det Gud fader själv som är kåt.

Wahlström jonglerar virtuost med härvan av intriger och våldsdåd förknippade med kristendomens historia. Han vänder ut och in på bilden av den allsmäktige, fallocentriske guden, navet i den västerländska världsåskådningen. Relevant för förståelsen av Wahlströms intresse för och kunskap om Bibeln är att han växte upp inom Frälsningsarmén, så visst är det härligt att Wahlströms ”populariserade Bibel” är befriande respektlös. Han driver gäck med den heliga treenigheten. Inte för att jag som läsare kommer på mig att skratta högt. Kvickheterna avlöser varandra vilket gör boken tungläst.

Driven av sina lustar

Lite på samma sätt som söndagsskolläraren får barnen att lyssna koncentrerat på bibliska berättelser späckade med grymheter, kittlar Wahlströms läsarens intresse med att frossa i allt som tangerar temat sexualitet. Till exempel ritualen med att omskära pojkar som praktiseras av judarna driver Wahlström till sin spets. Han låter Gud placera förhudarna i ett himmelskt museum. Klenoderna trängs som troféer på piedestaler och hyllor. Resultatet är makabert och kitschigt så det förslår.

Gud framställs här som en man av kött och blod, driven av sina lustar och allt annat än felfri. Gud är den han är och han erkänner det också. Wahlströms spegelbild av Gud, som instiftat alla dessa förbud och regler, har förstås en samarbetspartner i Satan. För att inte glömma ärkeänglarna som många gånger om gör entré i berättelsen för att bl.a. diskutera om vetenskapliga rön lyckliggör mänskligheten.

Det hymlande patos förknippat med prästernas kyrkopredikningar och andra religiösa texter, vilket istället för att ruska om åhöraren ofta brukar fungera sövande, är förstås inte inbyggt i Wahlströms berättelse. I Wahlströms ”Bibelöversättning” blir Gud s.a.s. nedtagen på jorden – lite som i Barnens Bibel. Han vänder sig direkt till läsaren på ett vardagligt, mycket deskriptivt språk rikt på action. Som exempel väljer jag att citera de två första meningarna i kapitel fem:

”Lagom till Abrahams hundraårsdag födde hans hustru, som Gud döpt om till Sara, en son, Isak. Abraham omskar honom när han var åtta dagar gammal och Guds förhudsutställning fick ett nytt bidrag, litet men välkommet.”

Barnlöse Kristus

Wahlström förklarar mysteriet den heliga sonens entré med att Gud blivit fullvuxen och vill bli fader, vilket blir upptakten till romanens andra del där Jesus bl.a. ifrågasätter varför Gud bestämt att han måste utstå så mycket lidande för att människorna ska förstå att Gud älskar dem. Till en av aha-upplevelserna som Wahlström serverar sina läsare är reflektioner kring att ofruktsamhet och celibat upphöjs till ideal bland Nya testamentets heliga män, däribland Kristus, i motsats till hur det var inom judendomen som alltid lovsjöng fruktsamhet.

Kristusmodern Maria kommer till tals på ett hörn, som sig bör i Bibelns patriarkala könsordning.
Att så som Wahlström stöpa om Bibeln i en tid när vetenskapliga rön driver utvecklingen framåt är fräscht och tankeväckande, i en tid när fundamentalismen är stark i den islamska världen, som fördömer respektlösa tilltag som de s.k. Mohammedkarikatyrerna. Faktum är att Vatikanens påbud fortfarande reglerar miljontals människors liv och påvens julhälsning på över 60 språk televiseras världen över. Och en av de återkommande debatterna på dagstidningarnas insändarsidor är huruvida utvecklingsläran går att kombinera med en kristen tro.