Klockan klämtar för dig

Då vad man nästan kunde kalla de litterära parhästarna John Steinbeck och Ernest Hemingway erhöll nobelpriset i litteratur på femtiotalet, gavs det priset vid den tiden faktiskt till författare som var både extremt seriösa och samtidigt populära bland en ganska stor publik i hela västvärlden.

Ernest Hemingway var på sitt sätt ”större” än John Steinbeck, men om han var bättre överlämnar jag åt andra att avgöra. Hemingway var den hårdkokta realisten, som kryddade sina dödsmedvetna och dödslängtande romaner om krig, manlighet, jakt, fest och kärlek med en narcissistisk touch, dock aldrig utan att förfalla till mer än vad man kunde kalla normal amerikansk känslosamhet och hybris.

Hemingway kryddade sina dödslängtande romaner med en narcissistisk touch, men aldrig  överskridande  en normal amerikansk känslosamhet och hybris

John Steinbeck hade till all lycka inte ens förmåga att bli sentimental, trots att till exempel Möss och människor eller Vredens druvor hör till de mest berörande romaner åtminstone jag har läst. Hemingway och Steinbeck tillika med Böll och Solsjenitsyn hörde till mina tio-i-topp författare som ung. Min beundran för deras oerhört drivna stilistik och extremt sublima sätt att skriva har inte blivit ett dugg mindre med åren.

Det att man kan tycka att Hemingway var en själsligt djupt sårad macho, som tyckte om att leka med människors känslor, och med vapen, utan att samvetet sade honom något mycket mera än att det var okay att ta livet av sig själv, hindrar ju inte på något sätt att det är en stor njutning, rentav en fysisk sådan, att läsa hans underbart nästan övermänskligt genialiska böcker.

Destruktivitet och indentifikation

Var och en av oss kan säkert, åtminstone på något plan och under vissa perioder av våra liv, identifiera oss med Hemingways dödslängtan och självdestruktivitet, det är ju mänskligt att tampas med döden och meningen med livet, särskilt under tider av både varma och kalla krig, som Hemingway levde under och deltog i. Men det är ju klart att Hemingways dödslängtan var både abnorm och nedbrytande på ett sätt som i hans liv och verk tog sig uttryck på ett problematiskt sätt.

Att läsa Hemingway innebär också att starkt identifiera sig med, och leva sig in i, de platser och de personer som förekommer i hans böcker. Få författare har levt sina liv i sina böcker som han. Det uppfattar och tar man till sig som läsare oberoende om det är med en döende man på ett berg i Afrika som i novellen ”Snön på Kilimandjaro”, i ambulanstjänst under första världskriget, eller i konstnärslivet i Paris i En fest för livet, eller varför inte till exempel i den nya, råa, strikta och fina översättningen av For Whom the Bell Tolls, Klockan klämtar för dig av Andreas Vesterlund i förlaget Bakhålls nya utgåva.

Att läsa Hemingway innebär också att starkt identifiera sig och leva sig in

I det mycket informativa efterordet av Christian Ekvall kan man läsa om bakgrunden till Hemingways engagemang i spanska inbördeskriget, ett krig som på den tiden då boken kom ut ännu hade ett visst romantiskt skimmer över sig, men som i dag kanske framstår som ett kommunistiskt projekt med obehagliga inslag, trots att de som deltog på den republikanska, lagliga sidan kämpade mot Francos motbjudande falangister – som Hemingway i boken genomgående kallar fascister, vilket säkert många av dem också var.

När boken om den amerikanska läraren Robert Jordan, hans brosprängningsprojekt och hans kärlek till den vackra Maria – i den tidiga filmatiseringen gestaltad av en bildskön Ingrid Bergman –  som deltog som frivillig i kriget på demokraternas sida skrevs, levde Hemingway i en villa på Kuba med en av sina hustrur, den berömda journalisten Martha Gellhorn, som för oss är känd som krigskorrespondent under Vinterkriget i Finland.

I en ny och mer exakt språkdräkt

Trots att berättelsen om Robert, även kallad Roberto,  och hans republikanska krigarvänner Pablo, Pilár, Anselmo, Rafel och flera till, framskrider mycket långsamt detaljerat och sprängfylld med ingående skildringar av scenerier, landskap och detaljer, läser man den med trollbundet intresse. Den nya översättningen gör romanen en smula torrare, men på ett modernt och exakt sätt.

Ändå är ju flera avsnitt , som liksom hela boken bygger på verkliga händelser, som krigskorrespondenten Hemingway snappat upp, mycket plågsamma. Framför allt en oerhört grym och blodtörstig avrättning av ”fascisterna” i en by skildras med yttersta noggrannhet. Hemingway höll på ett sätt en stor distans till ondska och grymhet, han var nästan neutral, och höll sig till att beskriva hur andra än författaren själv upplevde både ondskan och godheten – godheten då i form av medlidande, ånger och det slags pliktkänsla att döda andra människor som hör kriget till.

Hemingways krigsromaner kan sägas vara pacifistiska, även om han själv var expert på dödande i form av jakt

Hemingways krigsromaner kan ju nog sägas vara pacifistiska, även om han själv var expert på dödande i form av jakt och tjurfäktningar. Han deltog väl aldrig som stridande soldat i något krig. Ändå slutade han sitt både festliga och tragiska liv med att skjuta sig själv, liksom hans far också hade gjort.

Kärlek, kamratskap och Spanien

Klockan klämtar för dig handlar om hårsmånen till döden överallt och alltid. I efterskriften betonas hur Hemingway i romanen kringgick censur och den tidens obehag för explicita svordomar och sexuella detaljer genom att omskriva sådant på ett nästan obehagligt skickligt sätt.

Men trots de grymma och hemska omständigheterna när man slaktar varandra i ett inbördeskrig och försöker genomföra en sprängning av en strategiskt viktig bro så handlar boken också väldigt mycket om äkta kärlek, kamratskap, ära, djupa filosofiska grubblerier och stolthet. Spanien och dess språk, landskap och kultur är inkomporerade i berättelsen på ett kongenialt, bländande sätt.

Boken handlar också om äkta kärlek, filosofiska grubblerier och stolthet

Robert är en mycket levande om än ganska gåtfull gestalt liksom till exempel den brutale Pablo också är en människa av kött och blod. Även Pablos kvinna Pilár skidras oerhört skickligt, men Maria, Roberts älskade, som tidigare tvingats till prostitution, förblir en ganska om inte utslätad så lite konturlös gestalt bakom sin vackra kvinnokropps utstrålning. Detta tycker jag återspeglar Hemingways synnerligen problematiska förhållande till sin egen manlighet och till kvinnan som en jämlik partner.