Lyckliga slut - Elva essäer och en dagbok

Redan på pärmbilden möter vi huvudmotiven i Michel Ekmans nya samling essäer och dagboksanteckningar. Edvard Munchs målning, Mellom klokken og sengen, visar en gammal man, stående mellan ett golvur och en bädd.

Ekman skriver inte så mycket om bildkonst, men i bokens inledningsessä, ”Gubb-Harmagedon” tolkar han också två tavlor av Caspar David Friedrich, som skildrar mötet med livets ändlighet.

Läsande och medskapande

Människan är en tidsvarelse. Vi är underställda Kronos och en krononormativ livsordning. Allt har sin tid och det är livets skymningstid, åldrandet som står i blickfånget för Ekmans essäer.

Vi är, som läsare, vana vid att Ekman som essäist lyckas förena presentation och analys av både litteratur och film med personliga upplevelser.

För honom är verken inte något externt, utan något som öppnar dörrar till en större självkännedom och möten med världen. Konsten står i en växelverkan med vardagens upplevelser och den egna och släktens livshistoria. Det har vi sett i hans tidigare böcker och det kan vi också se i Lyckliga slut – elva essäer och en dagbok.

Därför blir Ekmans texter aldrig torra, teoretiska analyser, utan öppnar för personliga upplevelser.

De lyckliga slut Ekman har i tankarna är också en förbindelse mellan slutet på livet och slutet i verket. Livet och konsten, i essäerna oftast litteraturen och filmkonsten, korsbefruktar varandra och ger mening åt varandra. Därför blir Ekmans texter aldrig torra, teoretiska analyser, utan öppnar för personliga upplevelser.

Läsandet av en bok, eller skådandet av en film är ett medskapande, inte helt fjärran från skrivandet eller annan kreativ verksamhet.

Vardagen skimrar

I essän Min mammas melankoli kan man tydligt se Ekmans essäistiska metod, då den är som bäst. Han utgår från Joel Haahtelas romaner, som för honom vidare in på sin mammas melankoliska läggning och resonemang kring moderskärlek, adoption och blir ett slags hyllning till skrivandet.

“Och skrivandet är en möjlighet att undersöka, komplettera och reparera det förflutna så att nuet skall te sig en aning lättare att genomvandra”.

Det är väl närmast en kliché, att se livet som en vandring eller resa, men Ekman lyckas undvika det banala och hans vandring i litteraturens och filmens landskap sker alltid samtidigt på vardagens vägar, stigar och gator.

Texterna blir sällan abstrakt teoretiska, utan hålls jordnära på ett sätt som får vardagen att skimra i sina små detaljer. Det är då, Ekman är som starkast.

Gubb-Harmagedon

Livet är en resa och vi går mot döden var vi går, som psalmisten säger. I den krononormativt utstakade livskursen och dess gubbfas kan den Gubb-Harmagedon, som Ekman talar om vara drabbande. Slutet på den egna resan, känslan av utanförskap och alienation, i en värld som ständigt kräver utveckling kan få gubbarna i panik. Då det inte finns ett hopp för en själv, ser man det inte heller för mänskligheten. Harmagedon är det enda som återstår. Det är kanske ändå en rätt så extrem ståndpunkt, trots att jag nog också själv stött på den.

Michel Ekmans essäer är en kamp mot detta. Han söker lyckliga slut.

Vanligare och mera frätande är den gubb-ressentiment vi oftare möter i till exempel i insändare och kommentarfält. Michel Ekmans essäer är en kamp mot detta. Han söker lyckliga slut.

Dragning till filmkonst

Michel Ekmans kamp mot åldrandets kronofobi handlar om att vandra, iaktta och skriva. För att beteckna sina intentioner för han bland annat in termer som ataraxi och intetfångster.

Bokens uppläggning är en växling mellan essäernas utflykter i tidsrummet och dagbokens förankring i hemmet.

Genom sitt skrivande bygger sig Ekman ett hem i tiden och håller sina egna och släktens minnen vid liv. Som vägvisare och färdkamrater på dessa vandringar har han författare som till exempel Peter Handke och Joel Haahtela.

Trots att Ekman är litteraturvetare har han också en stark dragning till filmkonsten, som han ser som sitt sätt att känna sig hemma i världen. Trots att hans essäer om filmer av bland andra Yasujiro Ozu, Hirokazu Kore-eda och Chantal Akerman är insiktsfulla, tycker jag ändå att de på något vis ställer sig utanför den stämning boken annars erbjuder. De skulle säkert fungera bättre i en filmantologi.

Kråkan som följeslagare

Det är ändå intressant att Ekman för fram den japanska filmkonsten, för det visar också på hans intresse för japansk kultur i stort. Det avskalade och minimalistiska i haikudiktningen påminner om den livsåskådning som träder fram i essäerna.

Att åldras är kanske att skala av sig allt det oväsentliga, som det inte längre finns tid för.

Att åldras är kanske att skala av sig allt det oväsentliga, som det inte längre finns tid för. Kanhända det aldrig går att finna det lyckliga slutet, men vägen till och vandringen mot slutet kan ändå ha ett värde i sig och man kan alltid hoppas på en känsla av att vara nästan lycklig.

Då Michel Ekman kallar sin essäsamling Lyckliga slut, vill man naturligtvis se hur han själv avslutar boken. Det gör han genom en meditation över en haiku av Matsuo Basho.

”Ändå är det självklart för oss eftersom vi vet att den tidiga, grå och fuktiga senhöstskymningens kongeniala fågel är kråkan, följeslagaren som är kvar ännu då nästan alla andra har lämnat oss och med dem grönskan och bladen, och att dess svepande flykt hör ihop med det fallande mörkret, liksom kraxandet är det enda skarpa i det amorfa landskapet – en fågel som samtidigt är många, som både rör sig och är stilla, ljuder och tiger och som kanske markerar dödens närvaro, men på ett sällsamt mångtydigt, rentav uppmuntrande sätt.”