Det större hoppet

Vad säger det oss att en av den tyskspråkiga efterkrigstidens viktigaste romaner har blivit översatt och utgiven till svenska först lite över sjuttio år efter att den kom ut i Österrike?

Ilse Eichingers delvis självbiografiskt antydda, lysande, märkliga berättelse i lyriska och absurda sviter, är skriven endast tre år efter att Nazityskland, detta sataniska och andlösa rike, föll i spillror. Det är otroligt att den tillbakadragna och blyga unga författarinna kunde skriva en roman om en flicka med starkt judiskt påbrå i Wiens helvetiska tillvaro i slutskedet av kriget, när många hade släpats bort och slaktats, medan andra levde kvar i en halvskugga, så snart.

Nära Gestapos högkvarter

Ilse Eichinger var född 1921 och dog i hög ålder, efter att länge ha varit änka och även förlorat sin son. Hon var alltså lite över tjugo år då hon genomlevde kriget och ockupationen – där Österrike var Tysklands viktigaste bundsförvant efter ”anslutningen”, – i Wien.

Ilse levde som ”halvjudinna” tillsammans med sin mor under kriget nära Gestapos högkvarter.

Hennes tvillingsyster hade man lyckats evakuera till England, faderns öde är tydligen okänt, han var österrikisk soldat om man ska tro romanen, och Ilse levde som ”halvjudinna” tillsammans med sin mor under kriget nära Gestapos högkvarter. Hon fick inte längre som ”blandrasig” gå i skola utan måste arbeta på en fabrik. Efter att Österrike ockuperats och befriats fick hon fortsätta sin utbildning.

Gift med poetkollega

Ilse Eichinger skrev aldrig mera någon roman, men hon skrev skådespel och lyrik, och var mycket uppburen och erhöll många högt värderade litteraturpris. Hon var under en tid medlem av Gruppe 47 och gift med en poetkollega.

Då Det större hoppet, – Die Grössere Hoffnung, – kom ut karaktäriserades det som ett delvis kafkaiskt verk. Overklighetskänslan, känslan av att befinna sig i en parallell, förhållandevis ond tillvaro, är förvisso lik Kafkas. Absurditeten i den tillvaro som beskrivs påminner också om Orwells 1984 och om Kurt Vonneguts Slakthus 5, för att inte tala om Ray Bradburys Fahrenheit 451.

…en större poetisk, magisk och suveränt sublim karaktär än de mera berömda böckerna skrivna av amerikaner eller engelsmän…

Men Ilse Eichingers saga och verklighet om den unga flickan Ellen, vars mor hade evakuerats till Amerika och hennes judiska mormor, som till slut tar gift innan Gestapo kommer för att hämta henne, har en större poetisk, magisk och suveränt sublim karaktär än de mera berömda böckerna skrivna av amerikaner eller engelsmän, har.

Ondska med hopp

Ellen är fruktansvärt modig och genomgår många episoder som är svarta och skrämmande, oberäkneliga och otroligt abstrakta. Konnotationerna till det religiösa och politiska universumet är många, och beskrivningarna av människorna som låtit sig förfalla moraliskt till den grad att det närmar sig det ofattbara, påminner starkt om den enligt min mening bästa roman som skrivits om Holocaust, nämligen Imre Kértesz´ Mannen utan öde.

Men där Mannen utan öde är obarmhärtigt detaljerad och realistisk, förvandlar Eichinger realismen och ondskan till något som innehåller ett större hopp, som bokens titel ju lyder, även om slutet drabbar läsaren som en otroligt frän och grym chock. Cecilia Hanssons efterord är för övrigt mycket välskrivet.

Nattliga vandringar

Det hela börjar med att Ilse ger sig ut på olika slags underliga äventyr där miljön och vardagslivet är ganska avlägset men där människor, goda och onda, skildras ironiskt, men också med medkänsla, och där barnen spelar en stor roll.

Det som de här barnen har gemensamt där de söker efter en gnistra av hopp i mörkret, är att de antingen är judiska eller har ”fel sorts mor- eller farföräldrar.”

En av de oförglömliga scenerna i de nattliga vandringarna som trotsar tid och rum är när Ellen och hennes kamrater följer efter en likkista som förs till en grav i halvmörkret och där begravningsgästerna och kistbärarna försöker skrämma iväg dem in i skogen genom att till slut låta kistan hoppa. Barnen skrattar men möter plötsligt en gammaldags likkusk, han som fört dit den döda, och som erbjuder sig att föra dem till gränsen om de betalar honom en viss summa.

Ellen försöker med mormoderns hjälp sälja en gammal, värdefull byrå, men det förblir oklart om de får några pengar. De reder i alla fall ut var likkuskens flyktväg finns men ser liksom i en vision hur han bara kör och kör och aldrig kommer till gränsen, och beslutar sig för att det är ett hopplöst företag att följa med honom.

Ellen och hennes kamrater följer efter en likkista som förs till en grav i halvmörkret

”Ellen skrek i sömnen. Hon låg tvärs över kartan och vred sig oroligt av och an mellan Europa och Amerika… ” Hon planerade att skaffa ett visum för sig själv från en konsul. Men den av krigssituationen bundne och uppgivne konsuln får hon bara en uppmaning att själv skriva och underteckna sitt eget visum.

Mot slutet av boken, efter odysséliknande episoder och flykter, närmar sig de allierades trupper och barnen har svårt att urskilja skillnaden mellan vän och fiende, då hon möter Jan, en allierad soldat som sedan såras allvarligt. Just när berättelsen tar slut i ett ljust hopp berövas vi det individuella hoppet, och det är inte utan att boken plötsligt får än djupare apokalyptiska dimensioner än den tidigare förefallit att ha.