Månskenssonaten

”Hur likt och ändå olikt!” är en sliten fras. Det är vad jag vill utbrista när jag läser Catharina Östmans roman om Anna Frosterus, Månskenssonaten. Jag tänker på familjer och arbetsliv förr och nu.

Romanen inleds med Vasa brand 1852 och avslutas tio år senare. Fokus ligger på åren 1960-62. Vasa flyttades när staden återuppbyggdes efter branden – likaså omvälvdes Annas liv. Hon var ung då och uppvaktades av en läkare och nybliven änkling, Mathias Churberg.

Språket när Östman återger Annas tankar och repliker, dagböcker, brev och samtal är lätt arkaiskt och konsekvent genomfört: ”Ännu de följande veckorna efter det stora namnsdagskalaset fortsätter Mathias Churberg att åka släde med än den ena, än den andra. Åh, deras leenden och glada skratt. Deras varma händer. Vackra kläder. Behagliga sätt att föra sig. De små fötterna i de smala, nätta skorna, instuckna i fotpåsarna av skinn i släden.”

Östmans berättelse baserar sig på historiska källor tecknat av personer som levat. Framställningen blir ändå delvis fiktiv då den inbegriper diskussioner, tankar och känslor man inte kan veta något om då samtliga personer är döda sedan länge.

Destruktiv maktbalans

Anna Frosterus och Mathias Churberg förlovar sig. Annas liv blir ändå inte som hon helst hade önskat. Mer ska jag inte avslöja här.

Den berg- och dalbana, hopp, tvekan och sorg Anna upplever tror jag att många läsare kan känna igen sig i. Också det maktspel som finns mellan Anna och Mathias, hon bromsar och tvekar, han driver på och misstror hennes känslomässiga engagemang. Sen är det en annan sak att hans sätt att tackla sina svårigheter i livet känns minst sagt förlegade. Hela konstellationen mellan dem tror jag inte var möjlig idag. Eller den dysfunktionella konstellationen kanske, men inte medlen att upprätthålla den. (”Och kraften står alltid i proportion till min känsla och till det berättigade i min kritik och moral.”)

Vad är att vilja en annan väl, vad är frihet och hur ska den användas  och av vem?

Här finns andra eviga teman, till exempel nybildade familjer. Det är inte bara Anna som står i beråd att erbjuda Mathias ett andra äktenskap efter att den första hustrun dött.

Augusta, som Anna kallar sin mamma i romanens början, är egentligen Annas styvmamma. Annas biologiska mamma har dött tidigare, pappan gifte om sig och han dör också. Genom romanen följer också några halvsyskon och ett par lojala väninnor, Olivia och Evelina.

Det är intressant att se hur krav och förväntningar som finns kopplade till familjen skildras, mellan äkta makar men också mellan syskon och över generationer.

Vad är att vilja en annan väl, vad är frihet och hur ska den användas (och av vem!)? Politiska skeenden vävs in i Annas reflektioner, men hon är inte utpräglat politiskt medveten eller intresserad.

Historieskrivningens höst

Östman lutar sig mot brev och dagböcker, och på Anna Frosterus osignerade översättningar för Helsingfors Dagblad (tidningen publicerades 1861-1889).

Den finlandssvenska romanutgivningen hösten 2022 präglas väldigt starkt av historia. Månskenssonaten råkar fokusera på samma period och samma geografi, axeln Vasa-Helsingfors, som Ulla-Lena Lundbergs Lyser och lågar (första avdelningen av Månskenssonaten heter ”Bländad av ljus”).

Anna företräder ett kvinnodominerat skrå som just nu känns aktuellt, nämligen lärare.

Att göra fiktion baserad på människoöden, ”based on a true story”, har ju varit en trend en längre tid. Kvinnor som levt i det fördolda är kanske på ett sätt både nytt och gammalt. Anna företräder ett kvinnodominerat skrå som just nu känns aktuellt, nämligen lärare. Också anställningsförfarandet och ledarstilen känns som om det kunde vara från idag – åtminstone nästan.

Sonaten som ledmotiv

Månskenssonaten är del två av en planerad romantetralogi. Första delen hette Under graniten glöder och huvudpersonen där, Waldemar Churberg, är ett barn i Månskenssonaten och förekommer egentligen bara i en scen, ett minne Anna har, av att han blir misshandlad av sin pappa. Minnet spökar som ett tecken på att Mathias inte har en bra karaktär och att det kanske inte är ett bra val att dela liv med honom.

Catharina Östman kan ändå verkligen inte beskyllas för att vara trendkänslig. Som författare går hon sin egen väg och det gör hennes gestalter också. Östman visar att det kan vara smärtsamt också fast det upplevs som den enda möjligheten.

Själva sonattemat är ett ledmotiv i boken med sina skiftningar i känslolägena, samma avsnitt i Beethovens komposition passar för både hopp och sorg. Instrumentet piano är också ett lockbete både mamman och fästmannen använder sig av för att få ha Anna hos sig. Och i slutet försöker styvbrodern Gustaf få henne att välja en väg till självförverkligande med att ta spellektioner.