När jag var snö

Bakom diktjaget finns en helt vanlig vardag. Över henne hänger livets gång som ett mörkt, regnsjukt moln. Under hennes fötter har ett hål av sorg rivits upp och slukat allt i sin närhet. Den svenska poeten Ingela Strandbergs senaste diktsamling När jag var snö inleds på ett enkelt och konkret sätt: En älskad katt har dött och ligger i bilens baksäte med vidöppna ögon. Det blir begravning och katten försvinner i myllan under en egenbroderad linneduk.

Trots att Strandberg publicerat poesi sedan 1980-talet blev jag bekant med hennes diktning så sent som för ett par månader sedan på Åbo poesidagar. En av festivalens höjdpunkter var just Strandbergs scensamtal med kritikern och kulturjournalisten Ann-Christine Snickars.

Tyvärr tog jag inte några anteckningar, så jag kan inte återge några citat, men det som fastnade hos mig var särskilt hur Strandberg talade om poesiläsning. Hos henne fanns en öppenhet inför poesin i den mening att hon inte vill förstå den genom att analysera fram ett dess budskap, utan snarare leva sig in i den och låta den leva i henne på dess egna villkor.

Det jag ändå slogs av allra mest var de uppläsningar Strandberg gjorde under samtalets gång. Hon både fångade och framhävde det sköra och det direkta i dikterna i När jag var snö. Denna skörhet och direkthet härstammar från sorgen som finns närvarande diktsamlingen igenom, även om dess uttryck förändras från dikt till dikt.

Tillhörighet och utsatthet

Efter kattens begravning är det en ny vardag som träder fram. Tiden går och diktjagets sorg blir sakta men säkert mindre akut och mer dunkel. I takt med att sorgen byter skepnad blir även dikterna alltmer abstrakta. Inte i den mening att de skulle vara svårförståeliga, utan att de glider allt längre ifrån objektet för sorgen – alltså katten – och närmar sig en mer omfattande känsla av att trots sorger och bedrövelser klamra sig fast vid livet.

Samtidigt lyser dikternas bilder fortfarande klara av stämning i sorgens skuggvärld…

Samtidigt lyser dikternas bilder fortfarande klara av stämning i sorgens skuggvärld, så att det ändå går att se konturerna och navigera sig igenom landskapet som Strandberg målar upp. Så här kan det se ut: ”Jag minns ett öppet fönster // Den råa födsellukten // Det regnade därute med flagor av tunn snö // En eld lyste i ett svart gap // Sot rörde sig mot ljuset”. Födsellukten, regnet, snön, elden, ljuset – dessa element är något vi förhåller oss till på ett nästan instinktivt sätt. Och de skapar en stämning som bygger på både tillhörighet och utsatthet – vi är en del av det enormt vidsträckta system som livet, världen och universum utgör, samtidigt som vi är oerhört utsatta för systemets förutsättningar.

Parallell till Tua Forsström

I den citerade dikten ovan inleds varje versrad med versal och åtföljs av en blankrad, vilket ger de individuella raderna en särskild tyngd som separata sinnesintryck. Tematiskt kan man här dra paralleller till bland annat Tua Forsström, som i sin poesi utforskar samma tillhörighet och utsatthet, på ett liknande sätt med hjälp av kärnfulla sinnesintryck. Men uttrycket skiljer sig, för medan Strandberg är mer flyktig dröjer sig Forsström kvar.

Ibland, då Strandberg glider bort från bilder som dessa, och närmar sig något som liknar aforismen blir det som uttrycks lite väl självklart, som i denna dikt; ”Ingenstans hör jag hemma // Ingenstans blir jag av // Det är nåden // Det är förbannelsen”, eller i denna strof; ”Katten, / kontemplationens mästare / betraktar dödsriket / utan förvåning”. Rader som dessa väger lätt – både stilistiskt och innehållsmässigt – i jämförelse med de stämningsskapande vardagliga bilderna, som lyckligtvis med råge väger upp för de mer slätstrukna inslagen.

Naturen som fenomen och symbol

Naturen och den materiella omgivningen är en viktig inspirationskälla för Strandbergs dikter, både i en tematisk och poetisk mening. Det senare kan inte minst skönjas i Strandbergs referenser till Perseus, Jupiter och Plejaderna. Som bekant har dessa mytologiska figurer även fått ge namn åt stjärnbilder, vilket skapar en intressant dubbelhet i diktjagets nattliga iakttagelser av stjärnhimlen.

Om Plejaderna skriver Strandberg så här: ”Det var i skymningen / och Plejaderna närmade sig / kvällen”. Stjärnorna är en del av diktjagets direkta omgivning, men refererar samtidigt till en kollektiv myt som ger sinnesintrycket en underliggande symbolisk tyngd – särskilt då Plejaderna i den grekiska mytologin begick självmord av sorg.

Strandberg skapar här en bro mellan naturfenomen och symbol, och i längden mellan natur och kultur. Samma dubbla konnotationer finns i samtidslitteraturen även närvarande i Karl Ove Knausgårds romansvit Morgonstjärnan.

Det begynnande livet

I Strandbergs dikter är naturen vacker och bördig. Kroppen är ett återkommande motiv; kött, sår, blod och mjölk förekommer ofta och förkroppsligar förbindelsen mellan skönhet och förfall samt fruktbarhet och död. Sommaren för med sig ”den helvetiska fruktsamheten”; i körsbärsträdets blommor, i kalvarna; överallt finns död och förruttnelse. I det levande och vackra finns grymheten och sorgen inneboende, vilket diktjaget inte är sen att förbanna: ”Naturen har lyft på kjolen // Hon är inget annat än en hora // Inbjudande till lidelse och lidande”.

..blommande körsbärsträd och savfyllda lönnar som får stå parallellt med den döda katten.

Men det är inte bara döden som regerar, utan här finns också det begynnande livet, egentligen redan i den inledande dikten med sina blommande körsbärsträd och savfyllda lönnar som får stå parallellt med den döda katten. Tillbakablickarna på barndomens fulländning och frihet ger också denna livsbejakande känsla.

Sammanfattningsvis kunde man beskriva När jag var snö som ett samtal. Ett samtal mellan liv och död, fenomen och myt, det våldsamma och det fridfulla, det konkreta och det abstrakta, det flyktiga och det varaktiga. Det är en diktsamling som på sina egna villkor lever kvar i läsaren och låter läsaren leva kvar i den.