Ursinnet

Ursinnet är en roman som utspelar sig i ett samhälle i framtiden där vi möter människor som lever på de rester som tidigare generationer lämnat efter sig. Tillvaron är en serie osammanhängande skeenden, allt framstår som hotfullt. De som lever i staden utanför Firman försörjer sig med att exempelvis sälja frukt på marknaden. Perspektivet läsaren har att tillgå är en skrivande människa i en värld där litteraturen har krympt ihop till skärvor av muntligt berättande. Enligt recensenten Mio Lindman är poängen att det här är en text som kämpar med sig själv.

“Medan vi springer så sjunker vi / Vågorna slår samman över oss / Havets munnar äter oss” På sina senaste album har den svenska artisten I.B. Sundström (känd även från Pascal och Skriet) frammanat sorg och förtvivlan med oceaniska dimensioner. På dubbelskivan Antropofagernas rike bäddas texter om vågor, hav och en ändlös sommar in i en musik som gungar av Beach boys solblekta skimmer. Arrangemangen påminner om en uppluckrad poplåt från 1961. Sångerna drar ut och drar ut, som vågor och svall. Världen har tagit slut, människorna lever i ett evigt, alltglömmande nu.

Klimatkatastrofen är inte en av många “utmaningar” (som det brukar heta), den är vår första och sista angelägenhet som vi lever med redan nu. Konsten kan både sublimera och avleda, men också konfrontera oss med något som är så omvälvande att det nästan kan te sig obegripligt. Själv orkar jag inte tänka på hur världen ser ut om 50 år. Tanken skyggar, jag sjunker in i de måttliga bekymren och åtagandena

Innanför eller utanför Firman

Jag tänker på Sundströms egensinniga soloplattor när jag är en bit inne i Ursinnet, en bok skriven av Erik Hågård (1972-2023).

Naturen plågas av översvämningar och bränder, resurserna är knappa. Nationalstaten har rämnat. På Firman, vars anställda lever under dess uppsikt och beskydd (tänk dig ett trasigt och hierarkiskt brukssamhälle), upprätthålls något slags tillverkning som baserar sig på forna tiders industrimaterial. De som lever i staden utanför Firman försörjer sig med att exempelvis sälja frukt på marknaden. Våldet finns överallt, som ett hot eller en realitet. Människor verkar ha fullt upp med sitt, eller fullt upp med att bedöva sig.

Mänskliga kontakter är han rädd för.

Den namnlösa huvudpersonen jobbar med logistik. Eftersom han kan läsa tillhör han ett slags arbetararistokrati. Han bor på Firmans boende och kläderna på kroppen har firman gett honom. På ett gammalt bibliotek kan han ägna sig åt fuktskadade böcker. Läsandet och skrivandet skänker tillfällig lindring. Mänskliga kontakter är han rädd för. Han hade en vän, men hon finns inte längre. Nu vänder han sig om efter Samira som utför småjobb tillsammans med andra ungdomar utanför firman. Tillvaron är en serie osammanhängande skeenden, allt framstår som hotfullt. Också de människor han dras till är huvudpersonen rädd för.

Språklig förödelse

Perspektivet läsaren har att tillgå är huvudpersonens, en skrivande människa i en värld där litteraturen har krympt ihop till skärvor av muntligt berättande. Från en rivstart med ett poetiskt flöde av tät text driver romanen efter ett tag in i tillbakablickar. Framför allt handlar det om barnhemmet och vännen Nikki som dog under mystiska omständigheter på ett av deras besök i ett hus som bebos av en överklass som fortfarande existerar.

När jag hunnit så här långt undrar jag om romanen kommer att följa mera bekanta narrativ där spänning byggs upp genom att huvudpersonen kastas in i svåra situationer medan han ur ögonvrån iakttar samhällets sönderfall. Kanske lite som Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 tänker jag mellan varven.

Ursinnet tillåter ändå inte att läsaren slukas upp av ett handlingsförlopp.

Ursinnet tillåter ändå inte att läsaren slukas upp av ett handlingsförlopp. Det är som att alla skeenden blåser bort, monologen tar överhanden, ett slags språkets förödelse. Göran Greider har i sin recension i Aftonbladet kallat romanen “ett långt svindlande poem” och det ligger det något i. Textens introspektiva flöde låter enstaka yttre händelser sippra in, men det som driver allt är huvudpersonens förtvivlan, skräck och rädsla – existentiella lägen.

Bara en metafor?

Huvudpersonen har fått rådet att i sitt skrivande gestalta, skriva vad han ser, inte beskriva känslor rakt av. Men när texten försöker sig på att gestalta är det som att den stockar sig och huvudpersonen svävar ut i ännu en betraktelse om avgrunden, om ordens opålitlighet och den gruvliga ensamheten. “Ord som döda pollen i vinden, de är snart bortglömda och livet fortsätter.”

Blir det otrygga och utblottade livet bland forna civilisationers rester bara en metafor för själens obotliga ensamhet? Det finns en lockelse här: att låta saftiga visioner om en värld i brand fungera som en suggestiv ram ⎯ ‘det postapokalyptiska’. Många av oss tycks känna en underjordisk dragning till själva bilden av Katastrofen, kanske för att undvika det gråa och brokiga krisläge som vi har framför näsan. Må världen brinna upp bara jag får dricka mitt te ifred.

Må världen brinna upp bara jag får dricka mitt te ifred.

Nej, jag tycker ju inte att Hågårds roman är sådan. Trots sina ibland storvulna poetiska muskler samt några stolpiga konturer av handling (som, i synnerhet i dialogen, nästan känns som dataspel, kanske medvetet?) finns i texten en förmåga att uppehålla sig vid det konkreta. En nyckelpiga, en bultsax, ett råkallt modulhus, en provisorisk bar i ett hamnområde.

“Det går inte att begripa den här världen. Firman, människorna, havsfåglarnas skrik. Triumfbågen. Vad är det för påhitt. En port mellan grus och ingenting. Vems triumf över vem. Solen vrider sin eld över himlen och jag ligger på en madrass och skakar. Det var inte så här det skulle vara.”

Texten nöter på läsaren

Titeln på Hågårds bok är väsentlig. Vad är det för ett ursinne? Det är inte vrede eller ilska som avses, utan jag tänker mig snarare ur-sinne. En grundreaktion, ett slags uppvaknande som riktar sig ut mot världen och andra människor: ska vi leva så här?

Mitt i det nattsvarta, mitt i fientligheten och misstänksamheten som gror, mitt i ledan och de meningslösa rusen, finns beskrivningar av längtan efter andra människor. Och hur skrämmande den längtan är.

Ursinnet är ingen lätt roman att få en rätsida på. Jag landar slutligen i att det är en styrka, trots att jag i stunder tycker att det blir förbannat monotont, vissa gånger tjatigt högstämt. Det är ju inte heller meningen att det ska vara spännande, jag förstår det, men ibland drunknar jag i massorna.

Och ju längre jag läser fattar jag att poängen är att det är en text som kämpar med sig själv.

Och ju längre jag läser fattar jag att poängen är att det är en text som kämpar med sig själv. Huvudpersonen litar inte på att orden bär, de är som stoft som flyger med vinden. I en värld där folk slåss om det mest grundläggande, vilken roll spelar det att skriva och meddela sig? Vilken framtida läsare kan jag sträcka mig mot?

Kampen i texten är också huvudpersonens kamp med att upprätthålla ett hopp om ett liv med andra. “Kan jag skriva så att någonting kommer fram mer än jag själv. Varför ska jag annars skriva. Kan man någonsin skriva fram ursinnet.”

Ofta glimrar det till i ordmassorna som genomgående andas den oro och stress som huvudpersonens liv präglas av. Vissa formuleringar är förtvivlat vackra och väcker i en själv den sorts sorg som romanen beskriver. “Det är för sent i världen, återstår väntan, återstår sönderfall, solen, vinden.” Eller: “Det går inte att sjunga längre, bara vinden byter aldrig ansikte.”

Snarare än berättar, kan man med fog säga att Hågård kvädar. Han nöter med språkets hjälp på läsaren, så här sker sönderfallet. Det är som att romanen vill säga: det finns inget rum för berättelser, för gestaltning, i denna förstörelse. Det finns ingen tröst att få. Men vi har ur-sinnet.