Turkoosi vyöhyke. Tutkielma yksinäisyyden väriopista

Hur är det i rymden, ekar tystnaden eller förs där en dialog? Och kan en tystnad faktiskt eka – där är ju något som återkastas om det ska kallas att eka. Finns där någon form av frågor och svar? Susinukke Kosolas Turkoosi vyöhyke kretsar kring ett par där båda talar. Men det är en som håller i pennan, författaren.

Sådana frågor aktualiseras i Susinukke Kosolas (pseudonym för Daniil Kozlov, f. 1991 i Jakobstad, bosatt i Åbo) femte bok Turkoosi vyöhyke. Tutkielma yksinäisyyden väriopista (Den turkosa zonen. En undersökning i ensamhetens färglära). Kosolas verk har nominerats för Yles Den dansande björnen två gånger, Jarkko Laines, Einari Vuorelas, Toisinkoinens pris, och han har erhållit Kalevi Jänttis och Nihil Interits pris. Turkoosi vyöhyke hörde också till de nominerade för Runebergspriset i år, 2022.

Man borstar tänderna, klipper håret med en Fiskarssax, vinkar till sin pappa i brödkön

Turkoosi vyöhyke är ett allkonstverk. Kosola opererar med vardagliga men existentiella frågor, diktjaget för en dialog där båda kontrahenterna ”jag” och ”du” befinner sig i det slags intensiva tvåsamhet och delade lika intensiva ensamhet man är i som ung vuxen.

Man borstar tänderna, klipper håret med en Fiskarssax, vinkar till sin pappa i brödkön, ser på en solförmörkelse och på von Triers film Melancholia.

Samtalstonen är avspänd, men den viker inte för svåra ämnen eller känslor, dikterna berör men sveper förbi, som himlakroppar i omloppsbana. De är samtidigt både utkastade och inneslutna som av en genomskinlig hinna.

Olika perspektiv

Om man ska genrebestämma boken är den ett diktverk, prosadikt, estradpoesi och språkmaterialism. Dikterna har en betvingande rytm som sitter både i det fonetiska och det visuella. Finskans mjuka diftonger och dubbla konsonanter är en kvalitet som passar särskilt bra här.

De turkosa replikerna tillför och varierar utan att tränga sig på eller direkt spränga gränser.

Dikterna i svart text har stickrepliker i turkost. Det är samma stämpelfärg och typsnitt jag minns att mina barns leksaksstämplar hade i slutet av 1990-talet, svåra att tvätta bort. De turkosa replikerna tillför och varierar utan att tränga sig på eller direkt spränga gränser. Det är stämplar som stämplar, men samtidigt inte gör det. Där finns en motrörelse i all rörelse.

Den sjätte och sista avdelningen i boken är opaginerad. Uppslagen har textrader på vänster sida, bilder av turkosa månar i olika faser på den högra. Om man lösgör omslaget ser man att det på insidan finns ett manifest i 23 punkter om dikt i allmänhet och det här diktverket i synnerhet. Manifestet påminner till vissa delar om Julian Rosefeldts Manifesto, 13 monologer med Cate Blanchett som visades i Helsingfors konsthall år 2015, med olika rösterna från olika håll i samhället.

Kosolas signum är hur han kombinerar text och bild, ja överhuvudtaget olika element med varandra på ett berikande sätt – det liknar kärlek, både mellan individer men också som livshållning på ett mer övergripande plan, som en ideologi. Man kan läsa Turkoosi vyöhyke som klassisk, episk arbetardikt.

Politisk tolkning

I en dialogkritik – passar särskilt bra för just den här boken – på Kiiltomato läser Roosa Pohjalainen och Laura Kärkäs Turkoosi vyöhyke politiskt, som ett avståndstagande till en kapitalistisk samhällssyn. Det är en möjlig och korrekt läsart. Tvåsamheten och familjen är enligt den konventionella högerideologin samhällets minsta enhet, men den kan också vara en tillflyktsort. Det nya parförhållandet är en språngbräda från barndomsfamiljen. Och språnget ut i rymden är ett tankeexperiment, en möjlighet att i grunden verkligen ompröva allt:

”sinä väität, ettei kumppanuudesta synny poliittista teoriaa.

mutta jos ihmissuhteestamme

              irrotettaisiin osapuolet kuin tulpat

              kantaisin sen aatteen lippua”

(”du påstår att partnerskap inte ger upphov till politisk teori.

men om man tog loss delarna

         ur våra relationer likt proppar

          skulle jag bära den ideologins flagga”

Rec. övers.)

Boken har undertiteln Tutkielma yksinäisyyden väriopista (En undersökning i ensamhetens färglära). Jag har lite svårt att få tag på ensamheten annat än som ett existentiellt faktum, men färgläran är tydlig: den handlar inte bara om svart, vitt och turkost, utan om alla de färger och schatteringar som glider in i varandra, speglar varandra, blandas och bildar kontraster mot varandra. Färgläran är estetik, etik, politik och poetik.