Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1936

Lesbisk kärlek och lesbiskt begär i svensk skönlitteratur är alltjämt ett tämligen outforskat och marginaliserat ämne inom litteraturvetenskapen. Men dessa nedtystade historier har börjat få komma till tals under senare år.

I Finland är litteraturvetaren Rita Paqvalens förtjänstfulla doktorsavhandling Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Pahlensviten (Nordica, 2007) en viktig ingång till ämnet hur samkönad kärlek har skildrats inom litteraturen. Litteraturdocent Eva Borgström skriver i sin senaste bok Berättelser om det förbjudna – begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935 fram dessa nedtystade och osynliggjorda berättelser.

Det tidiga 1900-talet präglades av omvälvande förändringar i de sociala, ekonomiska och politiska villkoren för kvinnor

Tidsmässigt avgränsar hon sig till förra seklets första trettiofem år, men hon gräver desto djupare i denna tid, som präglades av omvälvande förändringar när det gäller de sociala, ekonomiska och politiska villkoren för kvinnor. Det var till exempel ingen som år 1900 öppet ifrågasatte kriminaliseringen av samkönad sexualitet – till slut blev frågan ett ärende för riksdagen. 1935 är det nio år kvar till avkriminaliseringen, och 44 år kvar till slopandet av sjukdomsstämpeln. Var vi står idag vet vi ju.

Glömda röster, men ärendet sträcker sig ända till vår tid

I centrum för boken står åtta kvinnliga författare, radikalt olika, radikalt olika berättelser, men det gemensamma är att de skildrade kärlek och begär mellan kvinnor under den här tidsperioden: Gertrud Almqvist, Elsa Gille, Frida Stéenhoff, Maria Sandel, Lydia Wahlström, Margareta Suber, Karin Boye och naturligtvis Agnes von Krusenstjerna. Säkert finns det fler, säkert finns det andra.

För den som kan sin feministiska och queera litteraturhistoria är dessa inte några nya namn men för den breda allmänheten är, förutom Boye och Krusenstjerna, de flesta fortfarande olästa. Deras titlar dammar igen i bibliotekens magasin – om de inte är utgallrade – vilket är oerhört synd, för de säger inte bara mycket om 1900-talets början, utan talar också till vår samtid, vilket Borgström poängterar.

Den lesbiska kvinnan skildrades som ömsom framsynt och modern, ömsom tragisk och förstörd

Frida Stéenhoff skrev i början av seklet dramatik om väninnor som balanserade, men aldrig överträdde, gränsen mellan svärmeri och erotik.  Karin Boye i sin tur kunde i egenskap av etablerad kritiker och romanförfattare skriva mer öppet om lesbiskhet. Den lesbiska kärleken skildras som kärleksfull, ömsint men också monstruös, besatt. Ensamhet, utanförskap och rotlöshet är regeln, och inte sällan går det åt helvete för den lesbiska kvinnan. Under åren där emellan, får jag veta, kom den lesbiska kvinnan att skildras som ömsom framsynt och modern, ömsom tragisk och förstörd. Det blir tydligt att författarna vill, ja inte sällan kräver, inte bara att FÅ skriva, utan också att ha språk, begrepp för samkönad kärlek.

Folkbildande upplägg, med stilen är onödigt träig

Jag är väldigt förtjust i Borgströms folkbildande och pedagogiska upplägg. Här står teorierna i bakgrunden och verken talar i egen rätt. Det är väldigt befriande och framförallt lärorikt. Här lyfts kvinnliga författarskap och levda erfarenheter upp i sin egen rätt utan att raster av tunga teorier tar över.

Dock önskar jag att Borgström låtit sin träiga akademikerröst och -stil få lämna plats för ett mer lustfyllt berättande – ibland känns det som hon bara vill få boken överstökad. De många upprepningarna förstärker detta, ibland är de nödvändiga, javisst, men ofta helt omotiverade. Det tar ner läsupplevelsen som helhet. Nu vacklar boken mellan akademisk avhandling och populärvetenskap. Den hade tjänat på att låtit det sistnämnda få dominera mer.

Nu vacklar boken mellan akademisk avhandling och populärvetenskap. Den hade tjänat på att låtit det sistnämnda få dominera mer.

Med detta sagt vill jag ändå understryka att Berättelser om det förbjudna är ett mycket viktigt bidrag till litteraturhistorieskrivningen och allmänbildningen. Läsaren lär sig onekligen mycket. Den nyanserar också beskrivningarna av kvinnors kärlek till varandra, men också kvinnor livsvillkor, utrymme, strategier överlag oavsett vilket uttryck och motstrategier den tar sig.

Man kunde önska sig att Borgströms arbete med att lyfta fram dessa undanskymda, nedtystade berättelser om kvinnor som begär andra kvinnor vore onödigt. Att de hade en given plats på hyllorna och som nyutgåvor på förlagen. Så är det dessvärre inte, tvärtom. De här författarskapen – med kanske då undantag Boye – är förbisedda och nedtystade. Bortglömda helt enkelt.

Så trots vissa brister i ton och upplägg är det här en oerhört viktig bok, där dessa åtta författarskap får vara i fokus och tala i egen sak med en initierad forskare som tar deras röster och berättelser på högsta allvar.