Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen

Vad är en flicka för en varelse? Ett mellanting, ett gränsland, varken barn eller kvinna. På väg. Ännu inte definierad, formad. Ett latent hot mot patriarkatet? Därför ska hon veta sin plats, leva i analfabetism och okunnighet. Flickskolor bombas.

Eller är hon en varelse med sällsam makt? (Minns ni ordet ”Girl Power”?) Flickor kan användas till mycket. Till exempel som oavlönad arbetskraft, sexslavar, spelbrickor i terrorkrigföring tillsammans med barn och kvinnor, de första att våldtas, dödas. Man kan montera en självmordsbomb på en tioårig flicka. Det har blivit allt vanligare att använda flickor och unga kvinnor i sprängattentat, hör jag i radion.

Varför kryper denna grymma verklighet in på mig när jag ska försöka sammanställa mina läsintryck av antologin Flicktion, som handlar om något helt annat? Jag vet inte. Kanske för att nyhetsrapporteringen utifrån världen, där flickor varit inblandade inte lämnar mig någon ro. I sin massiva mediala hemskhet pekar den på villkor som ligger så långt från det som antologin omfattar, det vill säga gestaltningar av en företrädesvis nordisk och angloamerikansk värld att bli flicka i.

Med det vill jag inte alls anklaga boken för att vara eurocentrisk eller snävsynt, dess ärende är ett annat än att ringa in hela världens flickliv och fiktion. Men det kan vara nyttigt att påminna sig att antologins forskningsobjekt berör en förhållandevis privilegierad del av världen. Det betyder ändå inte att flicklivet ter sig lätt eller enkelt, tvärtom!

I spänningsfältet mellan anpassning och revolt

I vår relativt trygga del av världen har flickor i flera generationer kunnat gå i skola, läsa böcker, spegla sig i litteraturen, inte minst i det vi kallar flickboken. Anne på Grönkulla, Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter, Diva – för att nämna några hjältinnor – har tjusat, stärkt, ja kanske rentav räddat många flickor. Flickskapet har konstruerats och konstrueras alltjämt: i bilderböcker, i tonårsböcker, fantasy, chicklit, på film, teater, i bildkonst, musik. Flickor gestaltas i spänningsfältet mellan anpassning och revolt.

Skribenterna visar att författare och konstnärer har använt tankefiguren flicka som ett redskap för att utforska kategorierna genus och generation

Flickan som tankefigur och transformation. ”En att tänka sig-flicka”, som Diva. Det handlar om ”fiktioner som skapar friktion. Om ett flickskap som skaver”, en lek med flickroller och flickskap. I just litteraturen och konsten är detta möjligt. Flickskildringar kan, som påpekas i introduktionen, vara ”både realistiska och utopiska där vardagens krasshet samspelar med drömmar om emancipatoriska ögonblick”.

Titeln Flicktion är förstås en lekfull sammanställning av orden flicka och fiktion, där artikelskribenterna tar fasta på just flickskildringar som innehåller förändring, förnyelse, rörelse – men det sker inte utan friktion. Det här gör analyserna spännande och angelägna. Likaså att skribenterna visar att författare och konstnärer har använt tankefiguren flicka som ett redskap för att utforska kategorierna genus och generation. Sagt med andra ord: könet är formativt och föränderligt i tid och rum. Vi presenteras således för en hel kulturhistorisk epok, vill jag påstå, med flickan i brännpunkten. I ”en alltid oavslutad laboration”.

I landets flickforskning ligger Åbo Akademi i täten

Flickforskning är ett relativt nytt och vitalt forskningsfält som under de senaste årtiondena hos oss har upparbetats inte minst vid Åbo Akademi med litteraturforskarna Mia Österlund, Maria Lassén-Seger och Mia Franck som drivande krafter. Alla har disputerat med flickor som specialitet. Mia Österlund hör också till redaktörsgruppen bakom boken som är ett resultat av ett tvärvetenskapligt samarbete mellan flickforskningsnätverk i Finland och Sverige. Sjutton artiklar skrivna av forskare inom humaniora – etnologi, historia, genusvetenskap, konstvetenskap och litteraturvetenskap – problematiserar begreppet flicka.

Det är en ambitiös och mastig bok på över 300 sidor. Läckert formgiven men, det ska sägas, med texter som nog kräver en hel del tålamod av sin läsare, begrepps- och teoristinna som de flesta är. Inom varje disciplin odlas givetvis ett internt språkbruk. En forskningsbaserad bok som vänder sig till en bredare allmänhet får alltid balansera mellan att vara ”populär” men samtidigt riskera att bli förenklad, eller att behålla sin terminologi och vetenskapliga språkpraxis men då bli läst och förstådd av ganska få. Att antologin kommer att bli en viktig akademisk kursbok framöver är jag säker på. Men ändå hade jag ibland önskat att redaktörerna och skribenterna hade rensat i rabatten av termer och stil som kan upplevas som fikonspråk av läsare utanför forskarvärlden.

Texterna kräver också en hel del tålamod av sin läsare, begrepps- och teoristinna som de flesta är. Men antologin kommer att bli en viktig akademisk kursbok

Ett nedslag ur Jenny Jarlsdotter Wikströms uppsats om Alice i Underlandet som exempel: ”Deleuze läser förskjutningen från hål och djup till yta och glidande som ett motstånd mot den binära logik som privilegierar djup framför yta – en logik som upprepar den cartesianska uppdelningen i ting och anden som ger tingen liv. Den här glidningen karaktäriserar också flickan och kvinnoblivandet som trop för Deleuze och Guattari och det är genom denna trop de läser Alices äventyr.” Puh! Det knottrar sig i hjärnan på i alla fall undertecknad läsare. Wikströms bidrag är den kanske mest abstrakta av dem alla och skribentens språkbruk är säkert färgat av de källor hon använder för sin analys.

Mia Österlund skriver spänstigt, pedagogiskt och inbjudande om flickskapets transformationer hos de svenska bilderboksmakarna Pija Lindenbaum och Stina Wirsén. I ”Att formge en flicka” frågar sig Österlund på vilket sätt bilderboken fungerar som ett ”visuellt flicklaboratorium”. Vi har sett dem i moderna bilderböcker, till exempel hos Stina Wirsén, de små ilskna, kaxiga flickorna som liksom sprängs inifrån av revoltanda och samtidigt framstår som härligt befriande! Tidigare förbjudna eller otänkbara sätt att vara flicka på har nu blivit vardagsmat också i småbarnsböcker. Österlund laborerar här med begreppet ”skev flicka”, som är ”ett rosakramande flickmonster, en hybrid som svämmar över alla bräddar, som i strategiskt syfte gör spektakel av sig själv”. Men flickor med sprängkraft har en lång tradition inom barnlitteraturen, skriver Österlund och påminner om Ingrid Vang Nymans bilder av Pippi Långstrump.

Förespråkad försiktighet eller provokation

Etnicitet kan vara en inbyggd spänning i moderna bilderböcker, visar Österlund. Stina Wirséns flickfigur Liten skär är en populär bokserie i Sverige men småbarnsfilmen En liten Skär och många små Brokiga (2012) väckte debatt om hur ett mörkhyat barn (här Lilla hjärtat) får skildras. Politisk korrekthet kontra konstnärlig frihet? Österlund citerar barnboksförfattaren Ulf Stark som menar att den svenska barnkulturmodellen förespråkar försiktighet: ”Att göra det svarta lite lagom, kanelbrunt. Att göra fylliga läppar smala. Och sätta en keps på krulligt hår. Att helt enkelt smygskandinavisera dem med annat ursprung och hudfärg.”

Wirsén gjorde tvärtom, använde stereotypa bilder genom att som Österlund skriver, ”teckna tillbaka”, det vill säga använda sig av förtryckarens retorik men punktera den rasistiska innebörden – ett både riskfyllt och provocerande grepp. Dilemmat kvarstår hur den vithetens dominans som präglar flickskildringen i bilderboken ska omgestaltas, konstaterar Österlund.

Begreppet ”gurlesk” är ett populärt ord inom flickforskningen, används när man undersöker vad som sker när flickor experimenterar med sätten att vara flicka på

Begreppet ”gurlesk”, myntat av den amerikanska poeten och kritikern Arielle Greenberg, är ett populärt ord inom flickforskningen när man vill undersöka vad som händer när flickor experimenterar med sätten att vara flicka på. Tar vi ordet i munnen känner vi släktskap med ord som grotesk och burlesk, en olydig estetik. Ordet är en sammangyttring av många saker, feminism, feminitet, äckel, gulligheter och överdrifter. ”Samtidens flickfigurer gestaltar ett rosa motstånd och gurleska flickor har inlett en rosa revolution inom bilderbokspärmarna”, skriver Mia Österlund. ”Gurlesk” lyfter fram detta med att göra spektakel av sig själv, överskrida gränser för flickrollen, omforma flickkroppen med hjälp av kläder, rörelser, ljud. Den tuffa flickan, häxflickan, pojkflickan huserade förr i ungdomsromaner, nu har hon krupit in också i bilderboken som idag präglas av stark experimentlusta då det gäller könsnormer.

Maria Margareta Österholm reder ut det specifikt gurleska i sin artikel ”Världens äckligaste prinsesskalas”. Hon tar läsaren med in i det gurleska flickrummet i samtidslitteraturen och visar hur gullighet och äckel, överdrift  och rosa drömmar samexisterar: ”Flickrummet, det rosa med dockor och glitter men också självskadebeteendets och begärets, är en plats gurlesk vistas på”. Monika Fagerholms Diva har givetvis här en stor plats i analysen.

Smutsig litteratur – och de fula flickorna

Vad som är respektabel och ”lämplig” litteratur för flickor är en fråga som har sysselsatt moralväktare sedan flickor och unga kvinnor började läsa. Flickboken har i perioder nedvärderats, men Mia Franck visar i sin intressanta artikel ”Skamlig flickläsning” att frågan inte är överspelad. Läsning av vampyrberättelser upplevs tydligen av vissa flickläsare som lite skamligt, ändå har de ett sug efter dem. Vampyrboomen tog fart med serien Twilight men genren har gamla anor med rötter i den gotiska litteraturen. Vari ligger det skamliga? Vampyrberättelser handlar om sex. ”Vampyrer både använder sig av sin attraktionskraft för att locka till sig offer och har sex med njutning som mål.

Därmed betraktas vampyrberättelser ofta som smutsig litteratur”, skriver Mia Franck. Flickor, skola och skräck/gotik förenas i dagens ”vampyrflickinternatskolskildring”. Mia Franck försvarar övertygande flickläsarens rätt att få fortsätta fördjupa sig i de flickkonstellationer och flickerfarenheter som vampyrberättelserna erbjuder. Själv har Mia Franck som skönlitterär författare bidragit med högklassiga romaner med flickor i huvudrollen (Martrådar, Maraminne).

Ovanstående är endast axplock som visar hur rik och spännande flickforskning som bedrivs idag. Inom bokens pärmar ryms mycket mer: Anne på Grönkulla, Alice i Underlandet samsas med flickor i den svenska pojkboken, hästflickor med passionerade flickor i ungdomsromaner av Katarina von Beskow. Filmer (Mai Zetterlings Flickorna), musik (Tori Amos) och grotesk-komiska flicktyper i svensk ungdomsteater får analyser, och läsaren kan ta del av en feministisk saga och dess förlaga, återberättad av australiensiska Bronwyn Davies.

Också i bildkonstens flickporträtt finns friktion, en politisk laddning

För den som lätt snöar in på litteratur, som undertecknad, var det också givande att läsa hur bilden av flickor har förändrats i den svenska konsten. Under 1990-talet skedde en explosion av kvinnliga konstnärer som arbetar med flickor som tema. Lena Cronqvists målningar av flickor som leker med sina ”föräldradockor” har fascinerat och äcklat publiken. ”De fula flickorna” utgör en särskild strömning med gamla anor i den kvinnliga konsten, visar Katarina Wadstein MacLeod och går tillbaka till konstnärer som Mollie Faustman, Vera Nilsson och Siri Derkert. Hennes artikel öppnar intressanta perspektiv på kvinnors målande och flickmotivens potential. De kvinnliga konstnärerna, ofta ensamförsörjare, levde under första hälften av 1900-talet under hårda villkor och beskylldes för sina snäva motiv (barn, flickor, hemmotiv). Men, visar skribenten, motiven kom inte till bara av nödtvång, de kan också läsas som subversiva skildringar av det personliga, avspeglande en kamp för jämlikhet och ökad frihet för kvinnorna. Också i bildkonstens flickporträtt finns friktion, en politisk laddning.

Flickmaktsflickan som utmanar kvinnlighetens historiskt konstruerade begränsningar och ”Ofeliatypen” som personifierar den sköra, behagande feminina flickan, utsatt och passiv – föreställningarna om vad en flicka är rymmer sannerligen paradoxer! Det är mångbottnat och förvirrande, men också roligt och utmanande att ta del av vad flickor har för sig i fiktionen igår och idag. Flicktion är en brunn att ösa ur för den vetgiriga.