Älvdrottningen

Gå hem och krossa lite av gymnasiegrammatiken, och ha det roligt en stund. Det föreslog poeten Eva-Stina Byggmästar när hon inför tv-kameror tilldelades FST:s litteraturpris för sin senaste och elfte diktsamling Älvdrottningen. Ett tips från rätt person. Njutningen i att sabotera skolsvenskan är inte att ta miste på i den nya boken, men givetvis är det fråga om långt mera än en liten grammatisk revolt när Byggmästar sätter samman sin diktvärld.

En lycklig och trygg värld, sammanhållet egen och genuin, som ligger nära den Byggmästar så lustfyllt målade upp i sin förra bok, Knoppar blommor blad och grenar (2005). Även nu uppsöks sympatiskt förvildade trädgårdar, undanskymda grönskande viloplatser, även nu råder viss sagostämning, även nu fylkas rara små djur och varelser kring läsaren, bland annat drömharar, naffsare och rabblare, älvor, lekfauner och kramdjur, diktflickor.

Men Älvdrottningen är ingen uppföljare. Likheter, låt vara, men tematiskt såväl som i formen sker en del nya saker. Det nya framför allt att Byggmästar nu också skriver ren och skär kärlekslyrik – och vilken kärlekslyrik sedan! Dessutom är hon i högform vad gäller leklynnet och egensinnet i själva språkbehandlingen.

VERSALER hoppar fram

Liksom tidigare låter hon ordens ljudkvaliteter och ljudlikheter föra dikten på associativa avvägar. Man får intrycket att den slutliga texten måste ha överraskat också poeten. I en och samma dikt kan vi gå från ”Visst – TALLriksslickare anländer. Morsar på maräng” via ”Baxa jättekrokan, och låt kelbarn göra kalligrafi i kristyr – nejmen, va’, oj, åhå, kryphål är kringla!” till ”Sedan: att så här råkas, fortfarande iförda som vi voro, våra nattluvor då!”. Byggmästar förhåller sig alltså utpräglat konkret och sinnligt till språket. Hon känner på ordens materialitet, nyfiket och fördomsfritt kreativt ungefär som ett barn kunde tänkas göra, och lyckas därmed synliggöra egenskaper och möjligheter hos dem som slentrianbrukarna garanterat missar.

Bäst beskrivs de nya dikterna med ett direktlån ur boken. De är ”KRUMsprångsSPRINGande”. Rika på nonsens, kullerbyttor och överraskningar. Föga bekymrade om att lägga band på sig för att uppnå stringens. Och just VERSALER hoppar fram här och där medförande plötslig emfas och känsloutrop, oftare än i någon annan av författarens böcker. Något som Byggmästar inte på samma sätt som nu ägnat sig åt tidigare är bruket av självsvåldig interpunktion och avstavning. Allt ägnat att få språket att avge nymornad mening och energi. Kanske inte alltid med samma övertygande resultat, det händer att språklekarna går på övervarv.

Lättjans välgörande tillstånd

Samlingen börjar med en djupdykning i vilans och lättjans behagliga, välgörande tillstånd, bland lathundar, flanellbarn och andra sussare: ”joho, med maklig fart, senfärdiga blevo vi. allt medan maskat, mornat sig länge. Kanhända är efterst på humör att försena sig ännu litet”. Givetvis ska det läsas som ett okynnigt försvar för ”oj-oj-lojdagar”, för ”Ingentinggörat!”. Som ett led i det milda men likväl radikala fast ingalunda programmatiska motstånd som Byggmästars diktning bjuder mot mänsko- och naturvidriga tendenser och tempohöjningar i vår västerländska livsföring.

Det är paradisiskt värre. Man får vara ”vilsamt vimsig” och pröva olika liggmöbler, bolstren att dåsa i är av mjukaste mjuka sort, humlor serverar honungskakor i bedårande bersåer, man kan gå små promenader i armkrok med självaste Älvdrottningen, alla är sorglösa för jämnan och saliga däremellan.

Till råga på allt blommar det något alldeles enormt i den här boken. Den som skriver ”vill ha det BLOMMIGT, nu mycket!”(vilket märks redan på den prunkande pärmen) men äger samtidigt humor och ironisk distans och förekommer faktiskt eventuell kritik mot idylleriet genom att själv konstatera ”MEN DET BLIR JU ALLDELES FÖR VACKERT”, dock utan att det minsta ge avkall på blommigheten och skönheten. Och varför skulle hon det, när allt är möjligt och tillåtet i dikt? När litteraturen lämpar sig så väldigt väl som frizon. På olika textställen påminns läsaren om att det är just där paradiset pågår – i en diktad tillvaro, i närvaro av ”små poeter, nästan osynliga… lyckligt virriga”.

Fast vänta, kanske är allting inte ens här så perfekt som det verkar. Läser man riktigt noga innantill ger sig lågmälda, viktiga nyanser i boken till känna. Det finns också sårbarhet och osäkerhet, frågor, ”skyggdagar”.

Ingång via Sapfo

Ett citat av Sapfo, den kvinnliga och lesbiska kärleksdiktningens klassiker nummer ett, står som ingång till Älvdrottningen, och det är den sfären större delen av boken utforskar. I den sapfiska dikt heter det ”en skälvning far genom hela min kropp, jag blir grönare än gräset”, hos Byggmästar kan det stå ”brånad = hjärtansk-är. är kär-kommen på. / kä-ra, men med äppelkorgar överallt!” eller ”som ett rus, men med råge – som en blomsterbön, besvarad”.

Man ser framför sig hur Byggmästar rumsterat om både i sitt inre och i kärlekslitteraturen, kastat upp diverse romantisk rekvisita i luften och med ett befriat skratt låtit alltsammans dala ner i ett härligt sammelsurium, ”ett brokigt virrvarr, men ha hum”.

Kärleksförklaringarna och ömhetsbetygelserna till dikternas omhuldade ”du” tar sig kindpussande vänliga, passionerat erotiska, sansat vardagliga och galaktiskt famnande uttryck omvartannat – ”det är alls ingen blyg trånad, det är ett stjärnregn”. Språket är intensivt, ymnigt och obändigt, bestrött med ett överväldigande antal rosor. Den poetiska kärleksberusningen vet ju ingen skillnad mellan kitsch och innerlighet, sentimentalitet och närvaro, intima pirrningar och överspända gester. Hängivelsen tillåts vara maximal. Allt är underbart eftersom poeten väljer att besjunga just det underbara. Med poeters rätt: ”hur enkelt. som helst, att riktigt smäkta”.

En oemotståndlig diktvärld

Man måste beundra Eva-Stina Byggmästar för hennes envetenhet och experimentlusta. Också om hennes diktvärld denna gång vill bli lite too much emellanåt, så är den njutbar, den har berusande kvaliteter, nej, den är oemotståndlig, om man låter den vara det.

(one thing leads to another)

dubbelspårigt = rusa runt = en har behagfulla behag,
den andra har också, det är ett sätt för två att ha helt
lovely, lovely… alltså det går som en järnväg, litet
som en kurva, här en där, en här en där, en dubbel
kontur men va, sade jag inte en rand, som buktar sig,
ett vackert spår av rosor gör man det, reser sedan,
det gör man i en blomstervagn, smyckad med gröna
smycken och rosor rosor mest vita. Ja, sedan lite till…
det går bra, det kommer… nu kommer ordströmmar,
faktiskt mest lovely! alltså mot slutet av din kyss blev
jag helt och hållet varm – o, så svårt, att tänka
på att inte glädja sig för mycket, när så glättigt glad åt
denna ordning: resoluta famntag, väldiga vågor, snabba
årtag och blänket, oj, blänket på öppen sjö, precis som
vattenleken och en allför len sammet –