Den harhjärtade människan

Eva-Stina Byggmästars nyskapande diktning har få motstycken på svenska i fråga om originalitet och språklig oförskräckthet. Hon har inte bara sprängt ramarna för sättet att skriva poesi, hon gör också vår verklighetsuppfattning rikare genom att synliggöra nya möjliga områden för tanke och erfarenhet.

Vid sidan av den formella experimentlusten äger Byggmästar en mildhet och ömsinthet, av kritikerna kallad ’naivism’, i sättet att språkligt uppsöka och värna om små ting och varelser – människan medräknad. Dikten som ett skyddsrum för det sköra, sårbara och svaga, för det förment ’obetydliga’ som kultur&samhälle-maskineriet i namn av materialism och rationalism stöter ut, offrar, eller i bästa fall helt enkelt ignorerar. Drömmarna, känslorna, andligheten, ett inre seende, de eviga tingen under ytan.

Hos Eva-Stina Byggmästar råder omvända perspektiv. Här skjuts kultur&samhälle åt sidan. Tankarna blir reella ting, materien osynlig och genomskinlig.

Det gestaltar hon ödmjukt men radikalt i sin åttonde diktsamling Den harhjärtade människan. Och här gör förlusten och sorgen sitt inträde igen, efter den hisnande trilogin om gläjden, För upp en svan (1992), Framåt i blått (1994) och Bo under ko (1997).

Nu är formen betydligt nertonad, mera traditionell, ordfantasin vital men inte längre så lössläppt. För nu upplevs tillvaron genom en hinna av tårar och då fungerar det lågmälda tilltalet bäst. Naket, helt oskylt. I en dikt träffar vi på glasörten, vars hela skepnad är ’en enda genomskinlig muskel / som darrar och skälver i världen’. Växter, djur och människor ingår i samma stora enhet där livsformer uppstår, bryts ner och transformeras i ett evigt kretslopp av liv, död och pånyttfödelse.

Naturen och de fyra elementen är grundstenar i Byggmästars bildspråk . Av dem skapar hon en annorlunda tingens ordning där människan inte har någon överhöghet. ’Det finns egentligen inga människor, / det finns bara örter, fåglar / och rullstensåsar’, säger hon. ’Människan’ är i själva verket bara en form som vi tvingats in i av anpassningsskäl. Vårt rätta jag är är något annat, sitter djupare.

’Jag är ingen människa,
det var något jag blev sedan,
mot min vilja blev jag det.
Ville bara vara ros och hare, en glömd
strand, vara vrakgods, vara ljusets vågor.’
/—/

Liksom örten med sina rötter och blommor är människan delaktig i två världar; en underjordisk, en annan som sträcker sig upp i osynliga himlar. Byggmästar har sökarens och mystikerns grundhållning. Dikten balanserar i sig en syntes av det sinnliga/fysiska och det översinnliga/andliga.

Sorgen är tung att bära för den harhjärtade människan. Hon blir mycket trött, orolig, rastlös och rädd. Men förlusten och saknaden har sin tid, ska ta sin tid. Sårläkning förutsätter bejakelse av det som gör ont, rörlighet men inte flykt. Den harhjärtade slutar springa undan, istället utvecklar hon vit päls, långa öron, känslig nos, skygga ögon. ’Så vart jag hare, / också jag – med smak / för underjordiska rötter, / bittra men närande, hjärtstärkande.’

Att hitta hem till egna ’tassemarker’ och sin egen innersta kärna, ’min själ, den är jag’, och ingenting mindre än det, är vad berättelsen om den harhjärtade människan handlar om. Byggmästar skapar en ontologi som kombinerar biologi, djuppsykologi, barnatro, Kristus-symbolik och esoterik. Och faktiskt är hennes ’naivistiska’ ordmagi så kraftfull att hon dessutom ostraffat lyckas knycka ett och annat i klichéväg från poesins allmängodsbyrå.

Så trösterik och helande är denna bok med sitt perspektiv på döden i livet och livet i döden att det inte skulle förvåna mig om den gav genklang i finlandssvenska dödsannonser.