Min amatörbotaniska självbiografi

Det är oftast roligt att läsa vad någon skriver om ett ämne den älskar, oberoende av om man själv vet mycket om det ämnet eller inte. Sällan har jag i en bok stött på en passion som överträffar Eva-Stina Byggmästars för växterna. I sin nya bok Min amatörbotaniska självbiografi, som inleder i Ellips serie av miniatyrböcker ”lilla e”, väver hon in fakta, dikt och personligt reflekterande.

Jag har under åren tyckt mycket om Byggmästars dikter. Det finns alltid något i dem man aldrig skulle ha kunnat förutse. Jag vet av att ha läst dem också att det inte bara är när det gäller fjällväxter m.m. som hon är fascinerad av miniatyren som form. Jag tänker på en diktbok hon gav ut för några år sedan, och minns en rad som går ”hur små tanter finns det egentligen?”. När jag plockar fram den inser jag att jag minns fel, det är samlingen som heter men hur små poeter finns det egentligen. De underbara tanterna finns inne i boken, mitt minne placerade bara om dem.

Poesi och växter har alltid hängt ihop för författaren, ända sedan hon som nioåring fick som uppgift i skolan att skriva en egen dikt. Byggmästar hade läst hos Edith Södergran om nakna träd, och lånade uttrycket. Läraren ansåg att det inte finns nakna träd, men lilla Eva-Stina kände sig inte alls stukad. Hon tittade istället ut genom fönstret på en avlövad björk, och konstaterade att de visst finns. Det var här hon lärde sig att aldrig tro på auktoriteter.

Utan botaniken skulle hon aldrig  ha kunnat dikta

Byggmästar förklarar att hon utan botaniken aldrig skulle ha kunnat dikta. Hon är också glad över att till på köpet ha fötts flower-power-sommaren 1967. Hennes tonfall är på ett underbart sätt främmande för vår tid:

Naturlyriker har jag varit och kommer att förbli till den dag jag sluts in i mullen och själv blir blomma, träd eller gräs, för jag upphör inte att fascineras av växternas liv och inte verkar jag kunna sluta med diktskrivandet riktigt heller. Det är ingen tvekan om att naturen spelat huvudrollen i mitt liv och i min diktning.

Romantik, realism

En mycket stor romantiker, tänker jag, och blir på sidan 37 milt korrigerad av författaren som antagligen vet att läsarna kommer att tänka så: ”kalla det en realistisk romantik eller en romantisk realism”.

Gärna för mig då. Men det är ändå enbart ett beröm om jag säger att jag inte tror att jag hos någon författare i modern tid har stött på en sådan villkorslös identifikation med naturen, en ren berusning i 1800-talsanda, som trots sin biton av humor är fri från all ironi:

När man vet namnet på en ört känns den mer familjär och man kan inlemma den i sin vänskapskrets, i sin egen mentala sfär och världsbild – även om ingen frågat blomman själv vad hon heter, i varje fall inte Linné.

Ännu mer än humor uppfattar jag här något mycket innerligt, som för de flesta skulle vara i alla fall lite på skoj. Men jag inser att blommorna verkligen är Eva-Stina Byggmästars vänner.

Orden och ljuden lever sitt eget liv

För mig är många av växterna hon nämner bara ord, som sätter min fantasi i rörelse: kuddflox, mattflox, tulpanträd, scharlakanssmultron. Kanske just för att jag inte vet hur de ser ut lever orden och ljuden sitt eget liv, som det var för Marcel Proust när det gällde baronessan Putbus kammarjungfru (som han inte heller hade sett).

Lika mycket som hon tycker om ord med rötter man måste studera språkhistorien för att hitta, eller kanske inte alls kan hitta, verkar Byggmästar tycka om exakta vetenskapliga benämningar. Här få man till exempel veta att maskrosforskare heter ”taraxolog”.

Man får också ta del av kuriösa fakta från andra områden, till exempel arkeologin: det äldsta fynd man har hittat i Sverige är ett förkolnat äpple som är 4500 år gammalt.

Viol och kokosnöt

Om vi nu levde under upplysningstiden skulle Byggmästar troligen vara encyklopedist, av ett mycket alternativt slag. Hon diskuterar också det traditionella språkbruket kring växterna, och kritiserar begreppet ”blyg viol”. Violen är nämligen en tuff och tapper blomma med stor anpassningsförmåga och uthållighet. Violsläktet är dessutom känt som det släkte som inte låter inordna sig vetenskapligt. Min tanke är att begreppet blyghet inte är så malplacerat som man först kan tro; om man hårddrar det till att beteckna någon som tycker om att i någon mening gömma sig, utan att andra behöver veta orsaken. Här går min fantasi vidare till tanken att poesin redan tidigt intuitivt har känt på sig något om särlingskapet hos en art, som vetenskapen först långt senare har bevisat.

Byggmästar samlar också på planscher med växter, och tillverkar egna genom att klippa i floror och klistra upp bilderna. Det går åt många böcker, författaren är till exempel redan inne på sitt fjärde exemplar av Florans konstnärer. Pyssel, kärlek och konstinstallation möts här.

Poesin kanske redan tidigt intuitivt har känt på sig något om särlingskapet hos en art, som vetenskapen först långt senare har bevisat

Ett långt avsnitt i slutet av boken ägnar författaren åt växter hon skulle kunna skriva dikter om. Till exempel jordgubben, som är ”en vit fläck på den poetiska världskartan”. Trots att den är släkt med rosen har ingen brytt sig om att hylla den. Fast själv undrar jag om det här är alldeles sant, nämnde inte Evert Taube jordgubbarna i något romantiskt/passionerat sammanhang? Tillsammans med champagnen?

En annan av Byggmästars favoriter är kokosnöten. På det här stället liksom på en del andra har man känslan att hon blir så ivrig att hon glömmer nämna vad det är hos kokosnöten som tilltalar henne så mycket, hon citerar bara hastigt Marco Polo. Det uppstår en sorts hål i texten, men eftersom jag hela tiden huvudsakligen, också när det gäller den här boken, läser Byggmästar som en poet, fungerar dessa hål på samma sätt som luften mellan orden i dikter.

Trängsel bland citaten

Emellanåt citerar författaren kanske ändå lite väl mänga människor inom ett litet utrymme, men å andra sidan lyckas hon fånga mycket i sina korta citat och anekdoter.  Till exempel när hon berättar om kinesen Li Shizhen, som på sin tid läste alla verk som fanns om botanik och medicin, tills han själv var helt utmärglad. Och om Carl von Linné, som redan i början av 1700-talet skrev en ”bananbok” (liksom Lennart Hellsing, min anm.)

Eftersom jag är lika fäst vid språk som Byggmästar är vid växter, stör mig en enda sak på allvar i boken.  Det att både Buddha och den persiske diktaren Rumi talar engelska, som varken är deras språk eller den här bokens. Och utan att här finns några uppgifter om översättare. Det här är en detalj som de flesta läsare kanske inte bryr sig om. Men den känsla det här ger mig av något oprecist i en bok som är så full av exakta termer och noggranna iakttagelser, är antagligen densamma Eva-Stina Byggmästar skulle uppleva om någon placerade in en odlad tulpan på en plansch med kärrväxter.