Näckrosön

Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling Näckrosön är i någon mån en överraskning, om också förebådad i den förra boken Den harhjärtade människan (2001). Det är som det ska. Byggmästar fortsätter att gå sina egna vägar. Men där hon tidigare, framför allt i sin s.k. trilogi om glädjen, utmanat och lyckliggjort läsaren med nyskapande och hisnande dikter som tänjer språk och tanke, viker hon nu av åt ett annat håll. Språkförnyelsen är ersatt av en märkvärdigt gammaldags stil som har drag av traditionell modernism, inslag av kristen symbolik och verkningsmedel med ekon från romantiken. Det ska till en poet av Byggmästars kaliber och renommé för att gå i land med så anakronistisk lyrik. Och det är inte säkert att ens hon gör det. Varje läsare avgör själv.

Tänker man sig Näckrosön skriven av någon annan, en okänd eller mindre erkänd poet, inser man att den skulle löpa risk att förbigås eller bemötas ogint. För att boken ska ge ifrån sig en fullödig läsning är den betjänt av att ses mot bakgrund av Byggmästars åtta tidigare diktsamlingar. Åtskilliga element och teman återkommer nu, i annan belysning och nya konstellationer.

Ett mystikerarv

I Drivkrafter från 1990 hittar man formuleringen ”att uppnå sin andliga natur” – en nyckel till hela författarskapet, som primärt kan ses som en gestaltning av mänskans upplevelse av sig själv som kropp och själ i en värld där hennes andliga dimension satts på undantag och måste återupprättas på alla plan. Sinnligt likaväl som mentalt. Vardagligt likaväl som transcendent. Genom det som är renhjärtat och okränkbart i mänskan nås förbindelse med en evighet av kärlek, med ett gudomligt kraftcentrum.

I finlandssvensk poesi förvaltar Eva-Stina Byggmästar ett mystikerarv, fritt från konfessionella bindningar. Hon är en pilgrimspoet som i bok efter bok prövar och beskriver olika möjliga vägar till andlig hemkomst – ”det rena varat”. Att hon nu står fram som en uttalat andlig/religiös poet borde inte förvåna någon.

Den själsliga oskulden och vakenheten måste återupprättas också i språket. ”Som en analfabet lär du dig själens språk”. Det blir nödvändigt och naturligt att söka sig bortom den s.k. postmoderna hållningen med dess många gånger snäva rationalism, dess ironi och skepsis, dess cynismer. ”Vägen hem, går genom ditt eget hjärta -”. Sitt poetiska uttryck skapar Byggmästar i en skärningspunkt mellan ande och natur. Liksom de föregående diktsamlingarna har Näckrosön ett bildspråk förankrat i organiskt liv; små och stora djur, växter, träd, vatten, sten, himmel.

”Jag älskar de vilda djuren
som stryker kring husknuten,
träden som står tätt
i min granskogsdjungel
och bergen, otaliga och grå.
Men mest älskar jag nog tranan
i mitt hjärta som säger,
att allt kan få en mening,
att det finns en sjö
med en näckrosö –
Visste inte att det fanns
en plats som den här inom mig,
att också detta var jag.”

Det är formellt som den nya boken är överraskande – och i viss mån en besvikelse. Inte därför att den låter bli att infria läsarens förväntningar på fler djärva och lustfyllda innovationer. Poetens uppgift är knappast att svara på en beställning. Inte heller för att det kan vara svårt att förlika sig med det ålderdomliga och högstämt religiösa anslaget i de nya dikterna, utan för att dessa känns ganska endimensionella och språkligt urlakade jämfört med de tidigare samlingarnas nästan magiska stämning av uppror och lek, trots och tröst, förmedlad med ett sällsynt elastiskt och rikt språk. Den infinner sig bara glimtvis i Näckrosön. Och för första gången sedan det tidigaste författarskapet på 80-talet händer det rentav ställvis att ett omdöme som ”kliché” behäftar läsningen.

Sökande diktjag

Att Näckrosön ändå står stadigt beror på den aldrig svikande lyskraften i Byggmästars poetiska vision. Värmen i tilltalet, känslan hon förmedlar av att det som sägs är viktigt. Och inte minst den intrikata, på samma gång både naiva och esoteriska sammanflätningen av mänska – natur – själ – gud som vittnar om poetens djupa seende och förmåga att dechiffrera existensen på nytt.

Eva-Stina Byggmästar har denna gång skrivit en bönbok. Diktens jag är en sökare som funnit. Om inte hela vägen, sanningen och livet, så i alla fall ”platsen för mirakel /—/ en egen inre natur”. Där mänskan kan ”lita på själens längtan” och låta sitt ”eget lilla sångarhjärta” ljuda i bävan och åkallan, kontemplation, lovsång och tacksägelse. Med samma ödmjukhet som pärmbildens Magdalena där hon knäböjer framför Kristus i Albert Edelfelts målning.

Byggmästar hör till den handfull finlandssvenska författare med privilegiet att också utkomma i Sverige. I hennes fall vore det konstigt annars, eftersom hon är bosatt där sedan många år. På finska finns översättningsvolymen Onnenvaellus (Tammi 2002).