Falk

Martina Moliis-Mellbergs tredje diktbok om rovfågeln är en till omfånget liten och kompakt skapelse med aldrig mer än tre korta rader på varje sida. Moliis-Mellberg är förutom författare och filmkritiker, också kulturskribent.

Hon debuterade 2015 med den prosalyriska samlingen A, och hon anslår dock direkt en storslagen ton med drag av både apokalyps och skapelseberättelse, när hon beskriver hur ”en stad sjunker undan / ger efter för lager av tid / ur kollapsen stiger”. Draget av skapelseberättelse, fast uppdaterad till snabb evolution, förstärks när diktjaget gör entré uppsköljd på en strand med ”otyglat vatten i lungorna / skrapmärken på halsen där gälarna satt”.

Gamla aristokratiska anor

Diktverket kretsar sedan kring detta jag och kring falken som svävar i skyn, olycksbådande och sublim. Mellan dem finns en natur som är storslagen och ödslig och som i sann romantisk anda smälter ihop med diktjagets subjektivitet så att det både blir oklart och oviktigt vad som utgör den ”yttre” världen och vad som är jagets känsloliv.

Fåglar, och rovfåglar i synnerhet, är ett populärt motiv i litteraturen. De uppträder ofta som den ultimata symbolen för frihet och när dessa djur någon gång närmar sig människan från sin position i alla bemärkelser så långt bort från oss uppstår en stark laddning.

…sittande på handskbeklädda händer för att deras rovdjursklor inte ska genomborra den tunna människohuden, förses med små huvor…

Ett i tiden närliggande exempel är Helen MacDonalds hyllade och djupt personliga essäroman H som i Hök från 2016 som i sin tur förde dialog med T H Whites The Goshawk (”Duvhöken”) från 1937. Båda dessa handlade om den minst sagt diskutabla praktiken med gamla aristokratiska anor att delvis tämja rovfåglar för att använda dem till jakt.

Det är en märklig situation präglad av både våld och intimitet som skildras i beskrivningarna av hur de kraftfulla fåglarna, sittande på handskbeklädda händer för att deras rovdjursklor inte ska genomborra den tunna människohuden, förses med små huvor så att de inte ska kunna se någonting förrän det är dags för dem att påbörja jakten.

Mötet mellan fågel och människa

Hos Moliis-Mellberg förblir dock falken alltigenom fri och oåtkomlig. Men det är heller inte så enkelt som att det finns en absolut dikotomi mellan människan (eller fisken) nere på jorden och fågeln högt uppe i skyn. Ibland tycks åtminstone en ansats till ett möte ske, om än bara i fantasin:

”i fantasin landar den mjukt på armen

klorna öppnar huden

men bara på glänt”

Här finns samma blandning av våld och intimitet som hos Helen MacDonald, med skillnaden att mötet (i fantasin) får ske helt på fågelns villkor. Och här finns ingen skyddande handske. Men det tycks inte stanna där. Lite senare, när ”oförmågan att bära / fjädrarnas tyngd över skuldran” beskrivs tycks en sammansmältning ha skett.

…men Moliis-Mellbergs på samma gång precisa och storslagna språk skänker bilderna fräschör och mystik.

Vem är det som talar nu? Är det falken som bär sina egna fjädrar, människan som bär falken, eller har de blivit en och samma?

Det är förvisso inte särskilt originellt med djurmetamorfoser som varit ett motiv i dikten ända sedan antiken, men Moliis-Mellbergs på samma gång precisa och storslagna språk skänker bilderna fräschör och mystik. Här finns intressanta skevheter i språket och oväntade liknelser som ”vill dem både in och ut”, ”falska sår” och ”vingarna gräver genom luften”.

Förlust och kris

Anslaget är hela tiden dramatiskt men ibland skymtar också något akut. På sida 17 blir dikten plötsligt till en bön:

ge mig tillbaka

jag ber

ge mig tillbaka

”Ge mig tillbaka” kan betyda såväl att diktjaget förlorat något som hen vill ha tillbaka som att hen vill ha tillbaka sig själv. Och ”tillvaron faller genom mig” som det står att läsa på ett annat ställe är ett ovanligt välfunnet sätt att beskriva denna namnlösa kris. Som bekant får fåglar ofta med sin närhet till himlen och sin lite utomjordiska, kusliga framtoning, också symbolisera döden.

Martina Moliis-Mellbergs romantiska, lite bombastiska, språk kommer förvisso ibland farligt nära det sentimentala och pekorala, men landar (fågelordvits oavsiktlig) alltid på rätt sida. Hennes lilla tunna bok kan gå fort att läsa. Men här finns anledning att dröja kvar på varje sida med dess ensamma men pregnanta tre rader som berättar om fåglar, fiskar, människor och förlust.