Prinsgatan 13

När jag googlar ”Prinsgatan” dyker det upp några adresser med det namnet i Sverige men inga i Finland, åtminstone inte i min sökning. Men ganska snart står det klart att tid och plats i Joakim Enegrens nya roman Prinsgatan 13, utgiven på eget förlag, är medvetet vaga. Det är en fantasifull skröna med drag av saga snarare än socialrealism författaren är ute efter.

De markörer som finns i boken ger i alla fall vid handen att vi är i en europeisk stad någon gång i början av förra seklet. Berättelsen kretsar kring de udda och excentriska människor som lever och verkar kring Prinsgatan i den icke namngivna staden. Där finns pojken Gabriel Moll, vars alkoholiserade far har lämnat familjen efter att ha gjort sig skyldig till lillasysterns död. Där finns Irma som efter en illegal abort som lämnat henne steril tagit sig namnet fröken Izabella och är fast besluten att bli en fin dam med inflytande.
Till Prinsgatan kommer även en excentrisk greve med storslagna planer på att bygga ett hotell på ödetomten på nummer 13, en lika excentrisk arkitekt vid namn Qvintus B. Chalew med en passion för figuriner, och sjömannen Tomas Schultz som bestämmer sig för att gå i land och öppna en cigarrbutik.

Trots allt detta genomsyras romanen av en humoristisk, lite småputtrig ton.

Prinsgatan 13 innehåller en dos ond bråd död och en del blodiga och brutala inslag. Förutom en far som är full och har ihjäl sitt eget barn och livsfarliga illegala aborter, förekommer både mord och misshandel. Men även sjukdomar, demens och andra tragedier som hör de flesta liv till. Trots allt detta genomsyras romanen av en humoristisk, lite småputtrig ton. Författarens ambition tycks ha varit att skriva den sorts myllrande berättelse som fångar livet med dess tragedier och komedier i sin helhet, om än tillspetsad med dramatik och osannolika händelser som hör skrönan till. Blicken på tillvaron och människorna är både kärleksfull och road.

Melodramatiskt och tvådimensionellt

Problemet är att varken skildringen av sorgen och smärtan eller livets märkliga vändningar och glädjeämnen riktigt fungerar. Det som ska vara sorgligt och traumatiskt blir melodramatiskt och sentimentalt. Döda barn och barnlöshet får slentrianmässigt förklara allt som är mörkt och sårigt i de kvinnliga romanpersonernas liv, vilket känns som ett ganska slappt och tröttsamt grepp. I Enegrens roman bidrar det egentligen inte heller till att vi får lära känna dessa kvinnor särskilt mycket djupare.
Att tid och plats är obestämda är inget problem i sig, det kan tvärtom vara ett lyckosamt litterärt grepp. Tänk bara på Gabriel García Márquez fiktiva colombianska by Macondo. Däremot känns dialogen anakronistisk i relation till de tidsmarkörer som ändå har etablerats på ett sätt som distraherar och stör. Den är dessutom överlag ganska platt och stolpig, vilket gör att det rika och brokiga persongalleri som Enegren presenterar aldrig får kött och liv.

Här finns annars frön till både gripande och starka personporträtt. Inte minst fröken Izabella, den barska bagerskan Luise Vermin och arkitekten Chalew med sina figuriner

Här finns annars frön till både gripande och starka personporträtt. Inte minst fröken Izabella, den barska bagerskan Luise Vermin och arkitekten Chalew med sina figuriner och outtalade men uppenbara homosexualitet väcker nyfikenhet. Men det mesta slarvas bort och karaktärerna förblir tvådimensionella klippdockor trots en tydlig föresats att göra dem mångfacetterade. Som fröken Izabella: en kvinna som livet har gjort hård, beräknande och skoningslös men som ändå uppenbarligen har ett hjärta i kroppen. Även som en ganska typisk femme fatale med ett samvete någonstans längst in skulle hon ha kunnat fungera. Men också en sådan arketyp behöver förses med liv som fröken Izabella aldrig får.
Eftersom gestaltningen brister sugs man inte heller in i fantasivärlden utan irriterar sig på sådant som man annars skulle acceptera. Som alla namn som låter som pseudonymer även när de till skillnad från ”fröken Izabella” faktiskt inte är det.

Frön till en fascinerande berättelse

Med det sagt finns det trådar som knyts ihop elegant och listigt. Som vad som faktiskt hände med grevens husplaner. Eller historien om hur Gabriel Moll får tillbaka ett älskat musikinstrument från barndomen. Det vemodiga triangeldramat på mellan tre medelålders människor, Luise Vermin, Tomas Schultz och dennes kusin Roman har också potential.
Det är tydligt att författaren, liksom greven och flera av de andra romanpersonerna, har många idéer och visioner.

Men något av det mest riskabla för en skönlitterär framställning är att ha ”Något Viktigt” att berätta.

Men något av det mest riskabla för en skönlitterär framställning är att ha ”Något Viktigt” att berätta. Eller för den delen att ha (alltför) mycket att berätta, vilket är fallet här. Då kommer nämligen ärendet ofta i vägen för just den litterära framställningen.
Och en hel del av den varan släpps förvisso förbi också på de stora förlagen. Men något en bra redaktör kan göra är att ta fasta på goda idéer men hjälpa författaren att renodla, putsa och skala bort. Både författare och grevar med för mycket pengar behöver nej-sägare, och risken med att ge ut på eget förlag är att sådana saknas.
Det är synd, för här finns både stor berättarglädje och konturerna av en berättelse som hade kunnat vara både fascinerande och engagerande.