Berättelser från andra dimensionen. Revor.

Fantasyn erbjuder unga läsare en möjlighet att i sagans allegoriska form möta vuxenblivandets utmaningar. Allt är främmande. Hur ska jag hitta fram? För en vuxen läsare känns Krister Lillas kapitelbok för mellanåldern Revor som en vänlig klapp på axeln och som en vägvisare bland svavelosande hybriddjur.

Krister Lillas syfte med ungdomsromanen Berättelser från andra dimensionen, Revor är att nå läsare som har svårt att läsa för att de inte har den uthållighet som krävs för att ta sig an böcker, men som inte har andra läshinder.

Avsikten är att så fort som möjligt få den unga läsaren på kroken, och hålla hen där. Som modersmålslärare är Lillas strävan att lyfta läsaren, inte sänka den språkliga nivån utan tvärtom erbjuda möjligheter att utveckla, nyansera och berika språket – en del av litteraturens uppdrag.

Unga som tappar bort sig

Revor börjar följaktligen in medias res. Ett ungt par tappar bort sig när de är i blåbärsskogen. Sen flyttas läsaren snabbt (efter fem sidor med spärrad text) till ett annat plan 27 år senare. Ett syskonpar, den tonårsstrulande och mobbade pojken Albin och hans tioåriga mer socialt välanpassade lillasyster Amelia råkar av en händelse in i ett äventyr av det obehagliga slaget. Simon Skjäl, mannen som villade bort sig på bokens första sidor, tar barnen till en ny dimension. De tre olika dimensionerna i boken kallas revor:

”Tänk dig att du läser en text och så blir det plötsligt ett hål i sidan och du kan skymta bokstäverna i en annan text. Samma bok men flera parallella berättelser. Det är som om flera verkligheter ligger bredvid varandra, men använder samma planet. Enda gången de olika verkligheterna möts är när det uppstår revor.”

Ungdomarna och de vuxna rör sig mellan planen, dimensionerna, genom revor som turvis öppnas och sluts – ibland till och med låses, så att man inte kan backa.

Serie-estetik

Albins och Amelias tillvaro i Andra och Tredje dimensionen är fylld av monster och hybriddjur lika ”Charlie – en gigantisk, gulsvartrandig tusenfoting, vars framfart fick fåglar att lyfta och blommor att vissna., ett makabert monster som hämtat ur en febersjuk mardröm”. Djuren beskrivs i texten och är avbildade i detaljerade, utbredda melerade illustrationer av Amanda Öhberg Dias. Illustrationerna följer samma anda som texten, lättar upp sidorna (snabbar på läsningen) och påminner lite om serier.

Äventyret slutar med en kort Eftertanke. Kanske det trots allt kan bli en bra höst för Albin i årskurs 9? Hans förståelse och respekt för sin lillasyster har också vuxit under berättelsens gång. Han inser att hon försökt hjälpa sin bror, inte irritera honom.

Revor är ett fantasyäventyr som följer genrens konventioner, boken är den första delen i en planerad serie.

Revor är ett fantasyäventyr som följer genrens konventioner, boken är den första delen i en planerad serie. Jag kommer att tänka på en finlandssvensk berättartradition för läsare i mellanåldern, till exempel Yvonne Hoffman. Eller Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta med Nangijala och Nangilima.

Tydlig litterär konstruktion

Svavelstanken, de obehagliga djuren, att tappa bort sig är allegorier för vuxenblivandet och svårigheterna att orientera sig i familjen och bland klasskamraterna (med viljan att dra sig undan). Verkligheten tränger sig på, på olika sätt.

Vi måste ändå ta oss igenom svårigheterna, och de flesta hittar något så när helskinnade ut på andra sidan, som Albin, Amelia och Simon också till slut gör.

Vi måste ändå ta oss igenom svårigheterna, och de flesta hittar något så när helskinnade ut på andra sidan, som Albin, Amelia och Simon också till slut gör.

 Äventyret Revor är skickligt och konsekvent uppbyggt. Persongalleriet är hanterligt med presentation i bild och text i början av boken. Handlingen försiggår i olika plan, men de är tydligt angivna. Lillas språkhantering känns däremot lite uppstyltad. Att författaren inte väjer för svåra ord (det finns en ordlista i slutet av boken) är vällovligt men dialogen hade kunnat ta mindre utrymme och språket där flyta lite bättre på. Nu tar de talrika direkta anföringarna onödigt mycket plats och trots att det är samtal känns språket nästan som ålderdomligt skriftspråk.

Om Lillas refererat handlingen mer hade tempot blivit snabbare, vilket hade varit till fördel för berättelsen. Greppet kan försvaras med att Revor har ett drag av arkaisk, allmängiltig och tidlös saga över sig.