Det förflutna återvänder

”Det förflutna återvänder” låter lite grann som titeln på en olycksbådande thriller. Men liksom Hannele Mikaela Taivassalos förra roman med den lika olycksbådande titeln I slutet borde jag dö från 2020 är det här en relationsroman, om än en som handlar om olycklig kärlek.

Det finns något modigt i att som Taivassalo, född 1974 och belönad med Runebergspriset för romanen  Fem knivar hade Andrej Krapl (2007), till synes utan ironi insistera på att berätta  högstämt om det som lika gärna skulle kunna uppfattas som vardagligt eller till och med banalt. Särskilt i vår tid som på svenska kultursidor har kallats ”posterotisk”. Detta eftersom den samtida skönlitteraturen enligt vissa skildrar kärlek och sex med en blasé, ironiserande och distanserad blick.

Så alltså inte Hannele Mikaela Taivassalo. Men i den nya romanen låter hon en av berättarna själv fälla en möjlig metakommentar till detta när denna frågar sig om det finns ”någonting mera löjeväckande tragiskt än obesvarad kärlek? Det skulle i så fall vara obesvarad medelålderskärlek, tänker hon /…/ Det är så futtigt.”

Två människor är kära i varandra och tillsammans.

Och visst är det en på ytan ganska ordinär historia som berättas. Två människor är kära i varandra och tillsammans. Sedan, i vad som är bokens ”nu”, är de inte längre tillsammans. Vad som har hänt skrivs inte ut, men ingen av dem verkar ha kommit över den andra. Båda rör sig alienerat i en tillvaro vars konturer framstår som vaga, såsom det ofta är för människor i kris. Detta tillstånd speglas av att inte heller läsaren får veta särskilt mycket om vilka de egentligen är och vad de gör i livet. Det mesta är bortskalat förutom vilka de är, eller var, för varandra.

Mannen, Selim, verkar befinna sig på någon slags resa som mest liknar en flykt från ensamheten och minnena. Den andra, namnlösa, berättaren hälsar på hans åldrade och dementa mor på äldreboendet i vad som verkar vara ett försök att ha kvar en del av Selim. Trots att denne befinner sig långt borta geografiskt och hans mor befinner sig långt borta i medvetandet.

Triangel men inte så mycket triangeldrama

Men det finns en komplikation som rubbar det ordinära (om än hjärtekross alltid känns extraordinärt för de inblandade), och snarare hör hemma i den thrillersfär titeln anspelar på. Och den består i att det visar sig att Selim tidigare har haft en kärleksrelation med vad som av allt att döma var den andra berättarens syster Alisa.

Denna dog sedan ung efter vad som antyds ha varit ett destruktivt liv. Hon finns dock kvar som ett sår i bådas liv. Eller som ett svart hål som båda graviterar mot. Koncentrerade utsnitt ur nuet, ett nu präglat av både uppbrottets sorg och sorgen efter Alisa, blandas med tillbakablickar på dels berättarnas liv tillsammans och dels den kvinnliga berättarens barndom tillsammans med Alisa.

Visst tycks där finnas viss svartsjuka, men triangeln består mest av känslor av kärlek, åtrå och sorg…

Det är en triangel men inte så mycket ett triangeldrama i ordets traditionella bemärkelse. Visst tycks där finnas viss svartsjuka, men triangeln består mest av känslor av kärlek, åtrå och sorg som löper nästan sömlöst från den ena till den andra. Inte sällan löses romanpersonerna själva upp i konturerna.

Som läsare kommer man aldrig särskilt nära dem. Taivassalo är som sagt  inte lika intresserad av att berätta vilka de är som vad de är för varandra.

Ett sådant grepp kan vara både intressant och effektivt. Ett destillat av relationer där det mesta annat, även romanpersonerna själva, skalats bort. Problemet är att alla dessa beskrivningar av  post-uppbrottets limbo så småningom börjar gå på tomgång. Detta skulle visserligen också kunna vara en medveten strategi för att illustrera det ältande som så ofta präglar sorg. Men  bilderna och språket har inte riktigt den skärpa som skulle behövas för att driva ett sådant projekt i hamn. Det blir ibland platt och lite tråkigt, och då känns den oironiska högstämdheten irriterande istället för intressant.

Beskrivningen av den vuxna, självdestruktiva Alisa, med emotjejens obligatoriskt blå hår och lackstövlar, framstår dessutom som rätt klichéartad.

Barndomsminnen med gehör

Romanens behållning finns istället i tillbakablickarna på barndomen. När Taivassalo beskriver barns lekar som på avstånd ser så meningslösa ut, men som när man är i dem utgör hela världen, liksom ens bästa vän eller syskon utgör hela världen, är hennes gehör i det närmaste absolut. Lika skickligt frammanar hon förvirringen och förtvivlan när den tonåriga Alisa först börjar visa tecken på att glida bort fast hon fortfarande rent fysiskt finns kvar i flickrummet. Tyvärr är fina passager som dessa för få för att väga upp det andra, och jag funderar över vad denna markanta skillnad i finkalibrering kan bero på.

Det sägs ju vara en dödssynd att som kritiker önska en annan bok än den man har framför sig.

Kanske är det så att den heterosexuella kärleken fortfarande i så mycket högre grad än vänskap och syskonskap är belastad av olika föreställningar som lätt blir språkliga plattityder?  Och denna typ av bilder finns det alltså alldeles för många av i Det förflutna återvänder, inte minst i beskrivningarna av hur romanpersonerna ”älskar” med varandra (ett ord som för övrigt bör användas oironiskt med stor försiktighet).

Det sägs ju vara en dödssynd att som kritiker önska en annan bok än den man har framför sig. Men det är svårt att låta bli att vara nyfiken på vilken bok det hade kunnat bli om Taivassalo fokuserat på relationen mellan de två flickorna. Där finns det verkligen något.