Vita nätter (1848)

Vita nätter kom tidigt i Fjodor Dostojevskijs (1821-1881) författarskap, år 1848. Före hans tre stora romaner och ganska snart efter de politiska förvecklingar som för alltid skulle prägla hans inställning till livet och hans författarskap.

Vita nätter är en kort och till synes enkelt sammansatt berättelse om en ung man, allvetande berättare och jag-gestalt, som möter en ung flicka vid Nevans strand en sen försommarkväll. Fyra kvällar senare har han hunnit hoppas, och blivit sviken – liksom hon trodde sig sviken av sin stora kärlek.
Bakhålls nyutgåva, stilig, tunn och med hårda pärmar, är en nyöversättning av Bengt Samuelsson. Denne, tillsammans med författaren, ger många olika karakteristiker av boken: en sentimental roman, en romantisk berättelse. Men den kan också ses som representativ för den psykologiska realismen – typisk för den ryska litteraturens guldålder.

Att bada i språket

Som Samuelsson skriver i sitt efterord: man kan läsa Vita nätter som en perfekt skildring av det sentimentala, som ett litterärt läggspel. Men som han också konstaterar: den lämnar inte sin läsare i fred, den är verkligen i all sin enkelhet god litteratur och den har i sin nya språkdräkt en fräschör och charm som har omedelbar verkan på läsaren. Här framträder ungdomen i all sin nakenhet, sårbarhet och klarsynthet. Liksom Bengt Samuelsson i sin översättning är närvarande i språket som talas och repliken, är Fjodor Dostojevskij omedelbar i de direkta anföringar han lägger i sin huvudpersons mun.

Man kan tycka att den spleen huvudpersonen, berättaren, jagpersonen (fast man får aldrig veta hans namn) är representativ för de romaner av Walter Scott flickan Nastenka får låna och läser högt för sin mormor där de sitter fjättrade vid varandra, men här finns också de eviga dilemman alla generationer får dras med under alla tidsåldrar – ensamhet, viljan att bryta sig loss, strävan efter en ren kärlek, besvikelser och sorg. Huvudpersonen är den mer intellektuella av de två och han avslutar också en utgjutelse han haft för Nastenka med ”att jag kunde haspla ur mig precis som om jag läst alltsammans ur en bok”, eftersom han redan från början hade domen över sitt eget liv klar. Ett liv i hopplös ensamhet och emellanåt exalterad glädje i den samhörighet han känner med husen och det expanderande S:t Petersburg.

Ung desperation

I korthet berättar Dostojevskij om en ung man, 26 år gammal, som lider. Han möter av en slump en flicka som berättar att hon lever med sin mormor. Efter en försyndelse hon begått för ett par år sen, som 15-åring, nålas hon fast vid sin blinda mormor varje dag. För ett år sen fick hon ett löfte av en hyresgäst hos mormodern att han skulle komma tillbaka, och så skulle de gifta sig. Vid tidpunkten för mötet vid Nevans kanalstrand har ett år gått, och hyresgästen har inte hörts av. Med berättarens förmedlingshjälp skriver Nastenka ett brev, men tre kvällar går utan att den älskade dyker upp. Den fjärde kvällen kommer han, överraskande och just som Nastenka förklarat att hon struntar i honom. Hon rusar honom till mötes, och kvar blir berättelsens hjälte, ungefär på samma ställe där historien började.

Det är ju inte spleen, det är ett slags förlamande men desperat depression som de flesta som någongång varit unga lätt kan känna igen sig i, förklädd till spleen och mästerligt gestaltad i en naken, enkel språkdräkt. Häri ligger också den språkliga realismen. Handlingen, lika väl som den stämning och personernas olika känslor drivs fram av dialogen. Om dialogen är motorn, blir breven en slags växlar där historien kör in på nya spår, flickans brev till sin älskade, förmedlade av huvudpersonen och det avskedsbrev hon i slutet skickar till honom.

Berättaren utlämnad

Det är berättaren som har övertaget, han är allvetande samtidigt som han är utlämnad till ett skeende han inte kan påverka (först vill han påverka så att den olyckliga flickan ska få sin älskade, men snart – fortare än han vill medge, vill han behålla henne för sig själv). De personer som i berättelsen befinner sig i periferin blir ändå hans ödes huvudpersoner. ”Tillhörighet” och ”etik” är också underströmmar i berättelsen.

Mycket av det som finns början av romanen kommer tillbaka i slutet, efter sveket. Cirkeln sluts, men bara nästan. Huvudpersonen är en ny människa och kan aldrig gå tillbaka till den han var innan, också fast de dystra yttre omständigheterna, med spindelnäten och den gamla skröpliga hyresvärdinnan Matrjona i bostaden, är de samma som de var då, före.

Däremellan finns den gryning huvudpersonen i sin sömnlösa uppspelthet förmedlar till Nastenka:

”Men ändå är jag ibland beredd att tro att hela detta liv inte är ett känslosvall, ett fata morgana, ett fantasifoster utan på alla vis någonting verkligt, äkta, existerande! Men varför, kan ni säga mig det, Nastenka, varför snörs hjärtat samman i bröstet i dessa ögonblick? Varför – som genom ett slags trolleri, en okänd vilja – börjar pulsarna bränna och tårarna flöda ur drömmarens ögon och varför brinner hans bleka fuktiga kinder och uppfylls hela hans varelse av en så himlastormande glädje? Hur kan det komma sig att långa sömnlösa nätter kan förflyktigas på ett ögonblick i outtömlig glädje och lycka, och när morgonrodnadens rosafärgade strålar blänker i fönsterrutan och soluppgången lyser upp det trista rummet med sitt sällsamma bräckliga ljus som hos oss i Petersburg, kastar sig vår drömmare utmattad, plågad på sin bädd och somnar, domnar bort i en hänryckning som genomtränger hans febrigt omskakade ande och med en sådan bitterljuv smärta i bröstet?

Det är inte genuin livsglädje precis, utan snarare en slags glädje över det vackra som finns, trots allt elände han omges av, en optimism han vill göra till deras gemensamma. Kanske också gemensam med läsaren?