Omslaget till Maria Anderssons omsorgsfulla flickboksstudie Framtidens kvinnor. Mognad och medborgarskap i svenska flickböcker 1832–1921 pryds av en flickbild i tiden. Att det är just Helene Schjerfbecks sekelskiftesmålning ”Flickgestalt” från 1906 som pryder pärmen kommunicerar på bästa sätt med bokens ärende.

Schjerfbecks svartklädda flickgestalt kännetecknas nämligen av den öppenhet kring att förhandla om flickskap som också flickboken genomsyras av. Att genom bildkonsten dra in läsaren i studiens ämnessfär visar på det breda estetiska och samhälleliga sammanhang Andersson läser flickboken i.

I hennes vidsynta blick är flickbokens frågor tidens frågor, med sekelskiftet 1900 som brytpunkt. Det handlar om inget mindre än flickans medborgarskap.

Flickan i den föreställda demokratin

Att välja medborgarskapet och kvinnans demokratiska roll som ingång visar sig fruktbart. Andersson har näsa för träffande citat, boken är en guldgruva av one-liners som pekar långt utanför flickbokens pärmar. Nämligen mot föreställd demokrati, detta nyckelbegrepp av Weikle-Mills använder Andersson som lins då hon följer upp spår som konstaterats i internationell flickboksforskning och provar dem mot det sällan undersökta svenska materialet.

Medborgarskapet mejslar hon fram genom att granska flickors handlingsutrymme i den diskursiva kamp om flickläsaren som omger flickboken. Analysen lyfter flickors röster och utsägelsesvillkor i flickboken.

Rödflätor, kyssar flickor emellan och pojkflickskap flimrar förbi i en kavalkad av flickskildringar som mäts mot medborgarskap och mognadsdiskurser

Studien är indelad i två huvudavsnitt. Den om kvinnligt medborgarskap som omfattar flickors läsande, huslighetsdiskurs, konsumtion och kvinnlig maskulinitet. Samt den om flickröst och rösträtt som omfattar flickors skrivande, flickkollektiv, backlash och frigörelse.

Rödflätor, kyssar flickor emellan och pojkflickskap flimrar förbi i en kavalkad av flickskildringar som mäts mot medborgarskap och mognadsdiskurser. Flickskapet framträder som laddat med sprängkraft, bland annat manifesterat i den flickbokskodade röda flätan, som kommer att fortfara att markera flickskapet långt in på seklet.

Om Tordis i Elisabeth Kuylenstierna-Wensters Ungdomen på Hällesund (1919) heter det att: ”Det är liksom för mycket liv i allting, till och med i de röda hårflätorna, vilka slänga hit och dit vid hennes obalanserade rörelser.”

En del flickor bär periodens reformdräkt eller emancipationsklänning…

Flickan skrivs alltså fram på detaljplanet, där frisyr och klädsel ofta är avgörande. En del flickor bär periodens reformdräkt eller emancipationsklänning, som aldrig slog igenom bland vuxna kvinnor, men som omnämns i tidens flickböcker.

Flickbokstitlarna är i sig en fröjd att ta del av, exempelvis Westgöta-flickorna, eller åtta dagars löje och gråt. Berättelse ur hvardags- och landtlifvet (1833). Andersson pekar på hur gränsen mellan barn och kvinna manövrerats och tidvis framstått som djupt problematiskt. Hon visar också på den för barnlitteraturen vanliga rörelsen då böcker än utkommer riktade till unga flickor, än till vuxna. Materialet omspänner 90 år och en rad böcker. Studien är en gedigen kvinnohistorisk flickforskningsinsats.

Flickan som tankefigur

Framtidens kvinnor inleds effektfullt med en av de första svenska flickböckerna Gustaf Mellins Öjungfrun (1932), en fullfjädrad flickrobinsonad där en flicka klarar sig strandsatt på en öde ö. Andersson ser boken som ett tankeexperiment och ett debattinlägg i 1800-talets diskussion om kvinnors rättigheter och flickroll.

Även Ellen Idströms Tvillingsystrarna (1893) är ett iögonfallande debattinlägg som laborerar med ett fostransexperiment där tvillingflickor fostras diametralt olika, som pojke eller flicka. Motivet som går igen i sjuttiotalets ungdomsbok har alltså långa anor.

Flickor är mer än flickor visar det sig.

Flickboken har både setts som utklassad och ihjälkramad. Flickboksforskningen och -läsningen har starkt fäste i Norden. De flesta har läsminnen av den läsarsuccession som omger flickboken och som ingår i en parakanon av flick-och kvinnoblivandets processer. Anderssons analys visar hur mycket stoff det finns att hämta i en litteraturtyp som i sin mittfåra är schematisk, men samtidigt hyser en rad spänningar. Hon är välorienterad i tidigare forskning, men drar inte ut alla linjer, exempelvis pojkflickan och könsöverskridaren har diskuterats omfattande tidigare.

Flick(boks)forskningen har sedan länge pekat på hur flickan är en central symbol för att diskutera spänningsfältet mellan modernitet och tradition. Flickor är mer än flickor visar det sig. De är idéhistoriska tankefigurer och retoriska tillhyggen i en bitvis upphettad strid om demokratins, och nationens, grunder. Den på sin tid ställvis bespottade flickboken ingår i en diskursiv kamp om kvinnas medborgerliga rättigheter. Häri bjuder Anderssons studie på ett perspektivskifte, möjligheten att betrakta flickboken som ett led i en större samhällsomvälvning.

Framskrivandet av flickröster

Andersson visar verkningsfullt hur flickboken deltar i debatten om tidens kvinnliga medborgare, hur rösträttskamp och kampen om rätt till utbildning närvarar och hur nya möjligheter öppnar sig för både flickbokens och verklighetens flickor. Handlingsutrymmet som uppstår kan vara det som konsument.

Det manifesteras i fylliga beskrivningar av mötet med det nyöppnade NK i Stockholm med landets första rulltrappa och en drömvärld av tillgängliga konsumtionsartiklar i Gunnar Örnulfs Anna Jerhielm. Flickroman (1919) utgiven under pseudonymen Ebba Trahna.

Särskilt skrivs kvinnokollektiven fram som alternativ till strukturer där flickor far illa.

Det var inte ovanligt att män skrev flickböcker under kvinnonamn. Främst kännetecknas ändå flickboken av att många av de kvinnor som skrev flickböcker var engagerade i kvinnorörelsen. Flickboken genomkorsas av ständiga gränsdragningar i sättet att vara flicka. Särskilt skrivs kvinnokollektiven fram som alternativ till strukturer där flickor far illa.

Den skrivande flickan som författar dagbok och brev är ett sätt att artikulera ett direkt flickperspektiv, en konvention som står sig än idag. ”Den unga flicka, som är nog lycklig att rå om ett eget rum, hyser väl ofta en varm längtan efter ett eget litet skrifbord” heter det i Mathilda Langlets På egen hand (1889), långt före Virginia Woolfs sentens om vikten av ett eget rum anno 1929.

Husmorskapet beskrivs som en slags kvinnlig värnplikt i nationens tjänst. Synen på det obetalda hemarbetet förändras radikalt. Avsnittet om huslig ekonomi visar vidden av skolämnets beteckning. Vid sekelskiftet upptäcktes en otappad nationalekonomisk resurs i kvinnors arbete i hemmet. Andersson visar övertygande att det finns en ekonomi i detta som sträcker sig långt bortom nötandet av hygienregler och kostråd.

Risk för maskulinisering

Kvinnlighetens pluralism hyllas med råge i flickboken. Andersson gör utblickar även till den finländska flickboken, särskilt till Zacharias Topelius dotter Toini ”Thea” Topelius I utvecklingstid (1889), som utforskar flickors vänskap och svärmiska väninnerelationer. Gränsen till erotisk kärlek är flytande under 1800-talet.

Att en tidig flickbok i Finland upprättar en flickskapstypologi fascinerar. Här finns barnsliga flickor som leker med pappersdockor, blaserade unga damer men också ”några riktiga ’pojkflickor’, hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg och bullrade under quarterna” och slutligen tänkande flickor som betraktar allt detta och försöker uppfostra sig själva så gott det går. Pojkflickan ”i all sin karlavulenhet” används som katalysator, hon blottar könets instabilitet som kategori. Avsnittet om den nya kvinnan som pojke berör de frågor flickforskningen ständigt landar i, gränssnittet till maskuliniteten.

Runt sekelskiftet 1900 florerar också ett starkt motstånd mot flickans agens, under devisen att frigörelsen och feminismen gått för långt

Andersson noterar ett skifte i relationer flickor emellan då lesbiskhet namnges tydligare och omtalas mer öppet. Då tvingas flickrelationen som varit snarlik romantisk kärlek tillbaka. Den kvinnliga maskuliniteten fokuseras i ett heterosexuellt sammanhang och genom flickkollektiv, som möjliggör mångfald, som i Helena Nybloms Sju flickor (1888) där en av de sju flickorna är ”manhaftig lesbian”, vilket placerar boken som en av de första öppna skildringarna av lesbiskhet.

Runt sekelskiftet 1900 florerar också ett starkt motstånd mot flickans agens, under devisen att frigörelsen och feminismen gått för långt, ett argument som ger eko in i våra dagar. Carl Sundbecks Elsa i Upsala (1897) är ett exempel på ett sådant konservativt mothugg. Vid sekelskiftet debatterades både risken för flickans maskulinisering och pojkens feminisering. Debatter fördes om att pojkar riskerade bli överciviliserade och feminina, tankar som ger eko än idag i skoldebatten och inte minst i den seglivade uppfattningen om pojkars läsning som beroende av manliga förebilder.

I flickboken utfärdas tidstypiska varningar för den skadliga läsningen, paradoxalt nog formulerade i just romaner. Det var främst dåliga romaner som sades riskera göra läsaren nervös eller väcka slumrande drifter.

En sekellång linje av flickmångfald

Flickboken är en arena för debatter i en omvälvande tid och flickbokens flickskildring är framåtpekande. Tidens flickbok genomsyras av en självmedveten, visionär flicktyp, som har sitt motstycke i dagens feministiska flickskildringar. Så ger flickboken eko ännu idag.

Anderssons studie är elegant utförd. Urvalet är utsökt sovrat, hon närmast kuraterar flickboken, ställer fram citat till beskådan och öppnar upp den tidiga flickboken på ett högst engagerande sätt. Som på omslaget, där Schjerfbecks flickgestalt ställs fram, placerar hon ut en uppsättning flickgestalter som rymmer en rad divergerande föreställningar om framtidens kvinnor framför läsaren att beskåda: husliga flickor, manhaftiga studentskor och shoppande koketter visar sig samtliga vara kommentarer till hur det moderna medborgarskapet formas.

Dela artikeln: