Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013

”Tiden har sprungit förbi de stora enmanslitteraturhistorierna” skriver Tuva Korsström i förordet till Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013. Förstås vilar det något otidsenligt över detta att en enda person skriver femtio år av litteraturhistoria. Men det stora litteraturhistoriska grupparbetet där en mängd röster tillsammans berättar Finlands svenska litteraturhistoria har redan 14 år på nacken, och en samtidsorientering är välkommen.

Tuva Korsström presenterar i sin bok nya koordinater för kartan över samtidslitteraturen från 1960 till 2013. Redan att det är en kvinna som ensam fattar pennan är remarkabelt. Verket är en sammanfattning som vilar på hennes verksamhet som kulturredaktör vid Hufvudstadsbladet samt som essäist. Boken är ett beställningsverk, ursprungligen avsedd för att fira Schildts förlags hundra år och tänkt att komplettera Thomas Warburtons Åttio år av finlandssvensk litteratur (1984). I och med förlagsfusionen verkar projektet ha kommit i kläm. Mycket har redan sagts om denna vackra volym. Skevheten i att poesin inte behandlas på lika villkor är den mest uppenbara bristen som påtalats, bland annat av Martin Welander i Västra Nyland, som anser att utelämnandet av lyriken gör boken till en ”koloss på lerfötter”.  Tilläggas kan att också dramatiken endast glimtar till i förbifarten.

Redan det att en kvinna  ensam fattar pennan i ett projekt som detta är remarkabelt

Boken uppfattas förmodligen, trots den essäistiska underrubriken ”tidsbilder, läsningar, författarporträtt”, ändå som en litteraturhistorieskrivning där finlandssvensk prosa visas fram som vital, debatterande och angelägen. I mycket polemiserar Korsström mot Warburtons pessimism och hans nonchalans mot kvinnliga författare. De cyklop-perspektiv och trånga rum som hittills fått beteckna prosan krackelerar i Korsströms framställning. Nu gäller ”vida världar” om än ur lokala perspektiv. Provinsiell är finlandssvensk litteratur inte längre, om den ens varit det. Kanske bara beskrivningen av den har hakat upp sig på utsatthet och undergångsstämningar. Både Kihlmans ”Lexå” och Fagerholms ”Glitterscenen” är markörer för en linje av internationalitet och litterärt mod.

Litterära platser

Vad är numera litteraturhistoria? Brian McHale och Randall Stevenson i The Edinburgh Companion to Twentieth-Century Literatures in English (2006) presenterar ett nytt sätt att tänka kring litteraturhistorieskrivning. De menar att genom att fokusera på platser och lyfta fram beröringsytor på bekostnad av nationalitet, som varit den traditionella parametern, skapas en mer tidsenlig beskrivning av skönlitteraturen. En liknande utgångspunkt, i de litterära platserna, signalerar titeln Från Lexå till Glitterscenen där Lexå, Christer Kihlmans lätt förtäckta Borgå och Monika Fagerholms flickrumsscenario i Trakten, utgör de två polerna som konnoterar till manligt och kvinnligt, rentav flickigt. Är Korsströms grepp som titeln antyder litteraturgeografiskt? Mer än vanligt är litterära platser faktiskt avgörande för de strömningar som synliggörs i hennes framställning. Tidsramen rymmer minst fyra författargenerationer som profilerar sig genom nyorienteringar, traditionsbrott, moders- och fadersmord och litterära debatter. Visst spelar de litterära platserna och också författarnas hemvist och förlagsorterna roll. En del av rubrikerna har påtaglig rumslig anstrykning: ”Spanien ur det undermedvetna”, ”Nya röster från slätten”, ”Landet som är” eller ”Åland som Afrika”.

Men tänk om Korsström hade vågat gå hela vägen och skapat en renodlad litteraturgeografisk historia

Men tänk om Korsström hade vågat gå hela vägen och skapat en renodlad litteraturgeografisk litteraturhistoria. Nu nöjer hon sig med att notera koordinaterna. Exempelvis Österbotten visar sig vara ett ”centrum i periferin” i det litterära Svenskfinland. Enligt Korsström är Helsingforsskildrarna ofta inflyttade därifrån. Att Österbotten är så tongivande i den finlandssvenska litteraturens förnyelse har enligt henne att göra med sverigeorienteringen och impulserna västerifrån, i Peter Sandströms noveller i Till dig som saknas (2013) klasskonsekvent närvarande i form av dansbandsmusik och veckotidningar.

En driven essäist

Tuva Korsström har med stor läslust och sinne för sammanhang läst ett brett källmaterial, främst prosa, och relaterat detta till fem decennier och de samhällsomvälvningar som ägt rum i Finlands samtidshistoria. Hennes träffsäkra förmåga att plocka fram citat imponerar. Också hennes rubriker är roande, exempelvis ”När cokisen kom till Finland” om ett avsnitt om Kjell Westös historiska Helsingforsskildringar eller ”Matsmältningen och pajtutyget” om Merete Mazzarellas förnyelse av essäistiken.

Korsströms träffsäkra förmåga att plocka fram citat imponerar

Mängden prosa som behandlas är enorm och framställningen inkluderande, men det är bredd på bekostnad av djup. Korsström kombinerar ett tematiskt grepp, med någon sorts kronologi.  De som debuterat innan Korsströms tidsgräns behandlas här som delaktiga i de nya strömningarna, en Bo Carpelan, Solveig von Schoultz eller Tove Jansson beskrivs som påverkade av exempelvis 1970-talet.  Korsström är mån om att uppdatera litteraturhistorieskrivningen, men titlar från 2013 kunde med fördel ha utelämnats eftersom de enbart får en summerande rad som inte tillför mycket. Greppet är genomgående sammanfattande, vilket ibland inte gör romanerna rättvisa. Exempelvis Monika Fagerholms banbrytande flickskildring DIVA (1998) får två sidor där merparten består av ett handlingsreferat och en intervju. Problemet här är att berättarperspektivet inte beaktas. Flickan Diva som opålitlig berättare, romanens stilbildande berättargrepp och det estetiska sammanhang som litteraturforskningen lyft fram, fattas helt. Därför fungerar översikten främst orienterande och har mindre att ge läsare som verkligen vill komma åt romanernas inre dynamik

Författare som Korsström inte anser ha stora kvaliteter behandlas skonsamt men tydligt. Ställvis blir romanreferaten väl omfattande och anekdoter duggar tätt. Det är en smaksak om den kryddan förtjänar sin plats. Exempelvis att Märta Tikkanen blev slagen av en högborgerlig dam i Arbistrappan då Män kan inte våldtas (1975) utkom är en talande tidsbild. Också de släktskapsförhållanden som utreds, inte minst i de litterära släkterna, och Korsströms eget släktskap med modernisten Mirjam Tuominen, är biografiskt stoff som bidrar med tidsfärg.

Synd att litteraturforskningen och litteraturkritikens utveckling sällan skrivs in i litteraturhistorien

Som litteraturvetare kan jag tänka att det är synd att litteraturforskningen och litteraturkritikens utveckling sällan skrivs in i litteraturhistorieskrivningen trots att bägge är en organisk del av det litterära fältet. I förbifarten nämner Korsström knapphändigt en handfull avhandlingar om några behandlade författarskap. Åsa Stenwall-Albjerg, som i sina essäböcker om trender och tendenser i samtidslitteraturen i mångt och mycket genomför ett systerprojekt, integrerar däremot litteraturforskningen, och får därmed mångstämmighet i framställningen.

Bildmaterialet samlas i mitten och utgör en rolig utblick över decennierna. Det hade förstås varit ännu mer givande med ett integrerat bildmaterial där fler omslagsbilder hade ingått. Men Korsström är en driven essäist med ett personligt tonfall som egentligen inte kräver några visuella tillägg. Hon har inget vaneseende, utan av-automatiserar finlandssvensk prosa, läser den på sitt sätt, det är hon noga med att betona.

Då prosan fick ett kön …  och en klasstillhörighet

Till det banbrytande hör att Korsström varken utesluter kvinnor eller barn. Hon för nämligen in kvinnorna på allvar i litteraturhistorieskrivningen, av berörda författarskap är proportionerna högst jämlika. Verk som Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1993-2000) har förstås banat väg för denna hållning. Sjuttiotalet framstår i Korsströms kartläggning som en avgörande vändpunkt för en mer inkluderade litteratur. Då träder arbetarlitteraturen, barnlitteraturen, feminismen och postmodernismen fram. Sedan kom romanboomen med Ulla-Lena Lundberg, Monika Fagerholm och Kjell Westö, och genom dessa verk vidgades finlandssvensk litteratur ytterligare mot också en finskspråkig och internationell läsekrets.  Även barnlitteraturen integreras i flera av författarskapen, om än summariskt. Själva kapitlet om barnböcker traderar giganter som Tove Jansson och Irmelin Sandman-Lilius utan att hitta nya infallsvinklar. Det barnlitterära presenteras ryckvis och skulle naturligtvis förtjäna en helt egen volym.

Till det banbrytande hör att Korsström varken utesluter kvinnor eller barn

Ordet ”flicka” har aldrig tidigare varit så högfrekvent i en litteraturhistoria. Och inte som en förminskande etikett utan som en sprängkraft, en förnyande vitalitet. Att Korsström skriver fram något hon benämner en flicklinje under rubriken ”Flickorna kommer” är frigörande. Det hänger förstås ihop med intensifieringen av området flickforskning som möjliggjort ett synliggörande av flickskapets roll i konsten. Flicklinjen Korsström läser fram förvaltar arvet från kvinnorörelsen, men ger det annan litterär form. Konstrasten är stor mellan manslitteraturens undersökningar av maskuliniteten, med misslyckanden, våld och skräck och Glitterscenens gäckande genusprövningar. Korsströms produktiva genusperspektiv pekar på manslitteraturen som just studier i manlighet och gör därmed också den här linjen i samtidslitteraturen rättvisa. Exempelvis 1960-talets borgerliga upprorsmakare Christer Kihlman, Henrik Tikkanen och Jörn Donner beskrivs som mansbekännare.

Korsström hackar trovärdigt hål på föreställningen om finlandssvensk litteratur som enbart en högborgerlig historia

Vitaliserande är också att klass är lika bärande i Korsströms kartritning som genus. Korsström hackar trovärdigt hål på föreställningen om finlandssvensk litteratur som en högborgerlig historia då Österbottens arbetarförfattare från Ågren till Åsbacka porträtteras. Den rubbning av skenbart fasta koordinater som Korsström åstadkommer är tacksam. Några kvardröjande undergångsstämningar, som dessvärre i hög grad dominerat tidigare historieskrivning, syns inte i materialet. Tvärtom visar sig finlandssvensk prosa vara en kulturbärare av stora mått. Också finlandssvenskheten som etnicitet, invandrarskap och nationalitet får en del plats och diskuteras bland annat i samband med Marianne Backléns författarskap.

En ny kartbild

För en läsare som kan sin finlandssvenska samtidslitteratur bjuder inte Från Lexå till Glitterscenen på stora överraskningar, snarare på återkomster. Korsströms 530 sidor ger för den oinvigda en komprimerad exposé av finlandssvensk litteratur där mer övergripande tendenser strös in. Korsströms essäistiska elegans kunde också rymma mer självreflexivitet, den kunde ha inkluderat ett mer undersökande perspektiv också då det gäller svårigheten i att skriva litteraturhistoria, inte minst i vår tid. En problematisering av de egna premisserna, inlednings- och avslutningsvis hade gjort volymen gott. Slutet är abrupt. Poeten Catharina Gripenberg, som i en bildtext kallas Vierge Moderne, får slutordet: ”Livet är oläsligt, så jag skriver i mörkret. /…/ ta mig långt, hur långt/ ganska långt/långt” med en koordinatanvisning som kan vara både kroppslig och geografisk. Korsström vill inte sammanfatta den kartbild hennes koordinater bildar, det får läsaren göra och själv orientera sig i det landskap litteraturen utgör.

Kartbilden finns  men  läsaren får själv orientera sig i det landskap litteraturen utgör

För finlandssvensk litteratur är Tuva Korsströms litteraturhistoria ett oerhört viktigt inspel. Nu finns det ingen eftersläpning i historieskrivningen, det finns en orienterande kartläggning. Vad arkiven gömmer, vad forskningen och läsarna efterhand säger om de allra färskaste linjerna återstår att se. Hoppas att volymen ynglar av sig i fler storverk. Ett om finlandssvensk samtidspoesi, om arbetarlitteratur, om barnlitteratur, alla ännu närmast oskrivna blad.