Delad lojalitet Major Hjalmar Front i Mongoliet och Manchukuo 1937 – 1945

Hjalmar Front utforskade på uppdrag av Sovjetunionen terrängen i Gobiöknen med tanke på motoriserad krigföring. I samband med Stalins utrensningar flydde han till den japanska sidan. Läsaren får en unik inblick i de storpolitiska skeendena i Asien i slutet av 1930-talet. I centrum skildras också en mongolisk värld som gått förlorad.

Hjalmar Front föddes den 20 augusti 1900 i Mäntsälä och dog den 29 april 1970 i Stockholm. På kartan är det inte så väldigt långt mellan de här orterna, och som levnadsöde är det inte heller ovanligt att vara född i början av 1900-talet i Finland och avlida i Sverige. Så långt liknar Hjalmar Fronts liv otaliga andra finländares som vid mitten av förra seklet lämnade hemlandet för att söka en bättre framtid i Sverige.

Hjalmar Front skrev själv sina memoarer på finska, i Stockholm, vid slutet av 1960-talet.

Men sedan är likheterna slut. Hjalmar Fronts väg var betydligt längre, äventyrligare och framför allt farligare. Den första etappen gick inte västerut utan österut, och till Sverige kom han inte över Östersjön utan över Stilla havet.

Den här levnadsberättelsen – eller snarare, konturerna av en del av den – tecknas i den nyutkomna boken Delad lojalitet, utgiven och redigerad av Ronny Rönnqvist.

Hjalmar Front skrev själv sina memoarer på finska, i Stockholm, vid slutet av 1960-talet. De utkom i två delar (1970 och 1971) i Finland, på förlaget Alea, ägt av högermannen och Kekkonenkritikern Kauko Kare.

Från Röda gardet till Japan

Hjalmar Front deltog i inbördeskriget på den röda sidan, inte av övertygelse, utan för att han var mycket intresserad av vapen och sprängämnen, säger han själv. Efter de rödas reträtt mot Petrograd enrollerades han i den unga Sovjetstatens armé.

…deltog i inbördeskriget på den röda sidan, inte av övertygelse, utan för att han var mycket intresserad av vapen och sprängämnen

I inbördeskrigets Sovjet medverkade Front bland annat i ”bataljon Mattsson”, ledd av Eyolf Mattsson, uppväxt i en redarfamilj på Åland. Han är troligen den enda generalen i Röda armén med svenska som modersmål. Mattsson råkade likt tusentals andra ut för Stalins utrensningar. Han dömdes till döden, men hamnade i arbetsläger i Sibirien, där han överlevde tillräckligt länge för att rehabiliteras efter Stalins död. Han dog 1965.

Artillerimajor i Mongoliet

Memoarernas första del, Kremlin kiertolaiset (Kremls vagabonder) behandlar Hjalmar Fronts liv  som officer (artillerimajor) i Röda armén fram till 1937.

Den senare delen, Neuvostokomennuksella Siperiassa (På Sovjetkommendering i Sibirien) handlar om hans verksamhet, inte i Sibirien, han var kommenderad till Yttre Mongoliet.

Den har Ronny Rönnqvist alltså översatt, kompletterat och kommenterat.

Hjalmar Front var ingen forskningsresande, han var officer med ett spaningsuppdrag. Hans uppgift var att ta reda på om det gick att röra sig med motoriserade enheter i gränsområdet mellan Kina och Manchuriet.

Bakgrunden var den spända politiska situationen. Sovjetunionens inflytande ökade i Mongoliet, samtidigt som det imperialistiska Japan expanderade i Kina. Japan hade upprättat lydstaten Manchukuo i Manchuriet och Kina. I Kina rådde inbördeskrig, nationalisterna ledda av Chiang Kai-shek stod emot Mao tse-Tungs röda kinesiska folkarmé. Sovjet stödde Mao, och ville hålla Japan på avstånd från gränserna.

En försvunnen värld

Hjalmar Front var mycket intresserad av förhållandena på sin destinationsort. Hit hör inte minst den särpräglade lamaistiska buddhismen med sitt kloster- och munkväsende. Front beskriver en värld som numera i stort sett är försvunnen.

Man kan kanske säga att Front samtidigt skildrar de sista kulturella resterna av Djingis Khans och de andra mongolhärskarnas världsvälde.

…skildrar de sista kulturella resterna av Djingis Khans och de andra mongolhärskarnas världsvälde.

En egenhet som Front uppenbarligen var fascinerad av var sedvänjan att mannen i en familj skulle erbjuda sin hustru eller dotter som sängkamrat åt besökare. Att tacka nej var oartigt både mot värden och kvinnan – Front skriver på ett par ställen om sina svårigheter att slingra sig ur erbjudandena utan att alltför mycket såra de generösa givarna.

Vederhäftiga skildringar

Hjalmar Front var en god iakttagare, och hans skildringar känns vederhäftiga, låt vara att utgivaren Rönnqvist förmodar att Front på memoarförfattares vis har förskönat ett och annat – det är väl författarens rätt.

Men beskrivningarna av människor, natur och seder och bruk känns precisa. Hans synsätt är förstående. Visst märker man att han känner sig mycket främmande inför en hel del av det han möter, bland annat vissa maträtter och matvanor, men det är egentligen bara när han i en jurta får bekanta sig med framställningen av fermenterad stomjölk, kallad airag, som äckelreaktionen slår till. Själva drycken hade han uppskattat, men inte efter den händelsen.

Skuggan av Stalin

Skuggan av Stalins allt mer omfattande terror och utrensningar är hela tiden närvarande. Front förstår att också han är i farozonen, och ser till att ha en bil körklar och packad med allt som behövs, inklusive bensin och rejält med vapen, för ett uppbrott.

”Skuggan av Stalins allt mer omfattande terror och utrensningar är hela tiden närvarande.”

Och en kväll våren 1938 när han är på promenad hör han två säkerhetspoliser diskutera just honom och vad som väntar.

Då bryter han upp, i riktning mot Manchukuo. Där går han i japansk tjänst, som utbildare för generalstabsofficerare, och det ägnar han sig åt ända till Japans kapitulation 1945. Den upplever han i den japanska arméns högkvarter nära den koreanska gränsen.

Hans skildring avslutas med att han efter Japans fall ”fick tag på en bil och gav mig av söderut, mot en osäker framtid”.

Vad hände sedan?

Vad som sedan hände skildras i en komplettering av Ronny Rönnqvist.

Hur Front, eller som han då kallade sig, Hjalmar Oskar Tanner, kunde ta sig från Manchukuo till Sverige var länge ett mysterium, skriver Rönnqvist. Under tiden i Japan gifte Front sig med en rysk emigrant, Alexandra, och det är tack vare dokument hos hennes svenska släktingar som den sista etappen av paret Front-Tanners flyktväg kan skildras.

De kom först som flyktingar till Shanghai, där de småningom fick status som flyktingar under FN:s beskydd. När kinesiska kommunistiska trupper närmade sig Shanghai vädjade flyktingorganisationerna att den stora emigrantryska kolonin i staden skulle räddas. Den vägen kom paret till Filippinerna, och därifrån så småningom till Europa, och till slut till Sverige, där paret bodde sedan 1950.

Och där tar skildringen slut. Man hade gärna velat veta hur familjens liv i Sverige gestaltade sig under 1950- och 60-talet.

Hjalmar Front förblev finländsk medborgare till sin död, och han besökte också Finland.

Att Hjalmar Front-Tanner hela sitt liv var på sin vakt mot agenter från Sovjets hemliga polis är både rimligt och förståeligt, överlöpare brukar inte bli förlåtna. Delade lojaliteter var inte tillåtna.