Brevet till fadern

”Människorna är grymma, onåbara och samtidigt offer för all slags tarvlighet och ondska” har Franz Kafka skrivit i sin dagbok. Kafka var säkert en av 1900-talets mest skarpsinniga och djupsinniga författare, men han kände ett utanförskap när det gällde språkliga, kulturella och etniska kontexter. Kanske han ändå även kände en djup existentiell ensamhet, och kanske den var en av orsakerna till att fadern med sitt brutalt dominerande beteende bidrog till det ifrågasättande av den egna personlighetens legitimitet som även kastade en slags skugga på författarskapet, på texterna, som delvis blev ofullbordade.

Det finns knappast någon annan världsberömd författare som är så känd och läst i intellektuella kretsar som Kafka, men knappast heller någon annan som blivit så lite omskriven i bokform som han. Ändå vet vi genom hans eget författarskap mycket om honom som människa och skribent, framför allt därför att han, som det heter, skrev sitt eget liv, och dessutom analyserade sig själv och sin familj så ingående som det bara är möjligt. Även om memoarlitteraturen och biografier är begränsat utgivna så har det ju även skrivits en hel del andra texter där Kafka har analyserats ur alla möjliga tänkbara synvinklar.

Tyranniets uttryck

Vid sidan av ”ensamhetens trilogi”, som består av Processen, Slottet och Amerika är väl Brevet till fadern den bok som läses med störst intresse även i vår tid. När nu denna tunna lilla skrift har kommit ut i vackert, enkelt och minimalistiskt utförande på svenska, översatt och omfattande kommenterat i efterord av Hans Blomqvist och Erik Ågren så har Kafka igen fått en av dessa litteraturvetenskapliga och mänskliga blixtnedslag i vår litteraturhistoria som brukar följa med jämna mellanrum.

I vår tid, där narcissism, likgiltighet och inte minst samhällets mekanisering, byråkratisering och ökande kyla tilltar i styrka för varje dag, sitter Brevet till fadern mycket bra. Inte endast en son, utan även många andra, kan känna igen sig i upplevelsen av att vara utanför, inte sedd, inte förstådd. Även om en sådan faderlig tyrann som Hermann Kafka i dag ter sig ganska ovanlig och osannolik. Tyranniet och behärskandet av andra människor sker numera oftast mer subtilt, för att sedan plötsligt bryta ut i ett våldsamt och destruktivt beteende mot familjemedlemmar och andra medmänniskor.

Exakt språkligt uttryck

Kafka gav ut flera böcker medan fadern levde. Dennes klassiska kommentar till varje nyutgiven bok var infantilt och avvisande: ”Lägg den på mitt nattduksbord!” Det fanns ingen ände på den projicering av självförakt som Hermann enligt sonen riktade mot honom. Några små glimtar av ljus finns i en badhusscen där pappan försöker lära sonen simtag, och några små märkliga tillfällen då pappan visade en djupare mänsklig sida, vilken tyder på att det fanns en hel del faderlig kärlek bakom denna sarkastiska dominans som kännetecknade faderns beteende mot alla barnen, men framför allt mot den känslige Kafka, som kunde ha varit mycket stark om han fått livsrum för det.

Det finns många mästerligt beskrivande sekvenser i Brevet till fadern där Kafka ger prov på sin totalt effektiva förmåga att genom exakta språkliga uttryck fånga in existentiella svarta hål och beskriva människors beteende på ett skoningslöst men ändå förlåtande sätt.

Ett litterärt fadermordsförsök

Vi har ju vännen, poeten Max Brod, att tacka för att de manuskript som var opublicerade före Kafkas död – han var då 40 år gammal – men jag undrar om det ändå var så att Kafka aldrig fann någon riktig själsfrände, som skulle ha sett igenom honom och förstått honom.

Att han flera gånger förlovade sig och sedan bröt förlovningarna hade mer att göra med hans djupa ifrågasättande av sin livsroll än på att damerna som älskade honom skulle ha varit olämpliga som partners. Men om Kafka hade fått överleva sina föräldrar så skulle saker och ting ha kunnat se annorlunda ut. Kafka var inte sin faders son. Han såg helt annorlunda på livet än den människa som Kafka längtade efter att få mest kärlek och bekräftelse från. Därför detta litterära fadermord, som dock egentligen blev endast ett litterärt fadermordsförsök.

Som det ofta kan vara så blev systrarna hans viktigaste samtalspartners när det gällde familjeproblem och liknande. Tuberkulosen skötte om att den lysande talangen att se igenom människans och samhällets potentiella och reella grymhet, som Kafka ägde genom sitt skrivande, fick ett abrupt slut.