En kvinnas blekblå handstil

1930-talet tränger sig på i nya och äldre berättelser, på film och i böcker. Hos oss ligger fokus på det som skedde med finländare som försökte hitta nytt liv och lycka i på andra sidan gränsen, i Sovjetkarelen. För många som ser filmen Ikitie som baserar sig på en roman av Antti Tuuri, eller läser Sirpa Kähkönens Granitmannen är den tragiska utgången en skakande nyhet.  I bägge historierna finns idealism och opportunism, i bakgrunden spökar en diktator som rättfärdigar en allt mer flagrant blodtörst.

Jag har blivit starkt påverkad av dem, men också av berättelser som kommer från ett mellaneuropeiskt 1930-tal och skrevs just då. Frantz Werfels (1890-1945) lilla bok En kvinnas blekblå handskrift (Eine blassblaue Frauenschrift, 1941),  gavs ut 2016 på förlaget Ersatz i Sverige. Det är en långnovell eller kortroman på hundrafyrtio sidor. Berättelsen har också blivit film. Axel Corti, österrikisk regissör som hade smak för litterära manus, filmade den 1984.

Wien 1936

En kvinnas blekblå handskift utspelar sig i Wien 1936, i de fina kretsarna, långt ifrån misären. Huvudperson är en tjänsteman i hög position. Leonidas heter han, namnet försöker berättaren skoja bort i det allra första stycket.  Leonidas stupade vid Termopyle, hjältemod och uppoffring brukar man tala om i samband med honom. Ironin lägger sig tjock redan i anslaget.

Ironin tar man till sig gradvis, man tycker först att berättandet är uppsluppet, på sin höjd. Men man tar resoluta steg in i avslöjandet. Allt har gått fint för Leonidas, eller Leo, eller Leon som hans vackra och rika hustru kallar honom.

Ironin tar man till sig gradvis, man tycker först att berättandet är uppsluppet, på sin höjd

Hustrun är ett kap, och hon måste se ut som ett sådant, det är hennes jobb.  Främst ska hon hålla sig mager: ”För Leonidas skull vill Amelie hålla sig ung och vacker och slank. Ja, slank framför allt.  Och det kräver ihärdig hårdhet mot sig själv. Inte med ett steg avviker hon från denna dygdens branta stig. De små brösten avtecknar sig toppiga och fasta under den svarta trikån. Det är en artonårings bröst.”

Men hustrun är inte arton år. Leonidas är femtio.  Det går bra för honom, ingen låtsas om att han är uppkomling i de fina kretsarna. Han ser bra ut i frack. Men just den här första dagen i berättelsen får han ett brev med adressen skriven med en blekblå handstil. Det kommer från en kvinna han känt en gång, en som han haft ett förhållande med, en kvinna han inte kunnat avslöja något om.

Göra det rätta – eller det bekväma

Brevet innehåller en bön om hjälp. Inte för kvinnan själv, men för en ”begåvad ung man” som behöver hjälp för att kunna gå i skola i Wien. Han kan inte längre studera i Tyskland, ” av allmänt bekanta orsaker”. Nu vill kvinnan träffa honom och diskutera detta.

En våg av vånda, en våg av minnen väller över Leonidas. Kan detta vara en utpressning, är ynglingen hans barn? Han och Amelie är barnlösa av bekvämlighet, det erkänner han själv. Är detta en fälla han måste göra allt för att undvika att gå i? Hur enkelt är det inte att förlora allt: befattning, fru, förmögenhet?

En viss ruelse tar fart, han kan se sig själv med icke önskvärd tydlighet

En viss ruelse tar fart, han kan se sig själv med icke önskvärd tydlighet. Han har varit svekfull, kanske inte värsta sortens svin, men han har bedragit i sina förhållanden. Han eldar sakta upp sig inför sig själv, han ska ta hand om ”sin son” och göra rätt för sig, fast senkommet.

Men sakerna ligger inte riktigt till som han först tänker. Och han kan – och vill – inte greppa mer än sina personliga angelägenheter.  Världen utanför, det Tyskland som torterar ihjäl människor av viss härkomst, som Vera, brevskriverskan, berättar, får sköta sitt och klara sig utan hans insatser.

Gossen det handlar om har i alla fall inte ett sådant utseende ”som skulle dra skam över ert beskydd”, säger hon kyligt till Leonidas, en gång för länge sedan hennes käresta. Hon känner hans sort, hans jag är viktigare än världen.

Bokbålen och flykten

Franz Wetzel själv hörde till de tyskspråkiga judiska författare vars böcker brändes på bokbålen. Ett verk som flammade var De fyrtio dagarna på Musa Dagh, som kom i svensk översättning redan 1935, två år efter det tyska originalet. Den handlar om det folkmordet på armenier i Turkiet 1915, och romanen fick stor spridning och väckte omvärldens indignation och intresse för vad som verkligen utspelat sig. En film (med Clark Gable i huvudrollen) planerades, men lades på is efter påtryckningar av Turkiet.

Romanen handlar inte om flyktingen utan om den som har sitt på det torra, en som väljer mellan att göra det rätta eller att se om sitt hus

En kvinnas blekblå handstil kom ut först 1941. Då Werfels hemland Österrike blev en del av Tyskland flydde han först till Frankrike, senare därifrån till USA. I berättelsen skissar Vera samma flyktväg. Hon avslöjar för Leonidas att hon aldrig tänker återvända till Tyskland.

Men romanen handlar inte om flyktingen utan om den som har sitt på det torra, en som väljer mellan att göra det rätta eller att se om sitt hus. Han väljer det senare, och skuldkänslan blir snabbt övervuxen av rationaliseringarnas snåriga vegetation.

Ordens träffsäkerhet – översättarens precision

Och berättelsen slutar i en hög ton. Han vet att han ”fått ett erbjudande om räddning, dunkelt, lågmält, obestämt, som alla erbjudanden av det slaget.  Han vet att han kom till korta.” Att förlaget Ersatz ger ut boken nu visar vägen för ett nytänt intresse för skildringar av ett europeiskt 30-tal, för förkrigstida stämningar, som uppvisar vissa likheter med vår verklighet, kastar sina skuggor över den.

En kvinnas blekblå handskrift avtäcker den självgoda likgiltigheten, som inte bara skadar dem man vägrar rädda, den raserar också den som inte handlar när ögonblicket kräver det. Det är en viktig historia.

Boken är också en utsökt njutbar läsning

Men boken är också en utsökt njutbar läsning. Varje ord är vägt för att ha rätt verkan, och översättaren Ola Wallin har fyllt sin uppgift mer än väl. Hans översättning har liksom en klang av en förgången tid, det finns en patinerad accent i vissa ordval. Men i sitt omedelbara tilltal ligger han precis i nuet, varje mening har en ledighet och en ackuratess som gör att vi inte kan låtsas att vi inte  förstår precis vad historien handlar om.