"Mitt språk är ej i orden": Gunnar Björlings liv och verk

På ett fotografi från år 1958, kan man se författaren Gunnar Björling stå på stranden i Brunnsparken och stirra ut över havet på fästningen Sveaborg. Jag undrar vad han tänkte på just då. Tänkte han ångestfullt och ångerfullt på fånglägret 1918, där han deltog i de vitas omänskliga hämnd på de röda, eller tänkte han:

Luft jord färgs
hud
huds stofts
ljus
Att är

Eller … kanske han redan hade nått in i det obegränsades tystnad. Det kan man inte veta, inte ens efter att ha läst Fredrik Hertzbergs insiktsfulla och välskrivna biografi, ”Mitt språk är ej i orden” Gunnar Björlings liv och verk.

Man har haft svårt att hitta en dörr för att stiga in i hans författarskap. Fredrik Hertzbergs bok kan vara en sådan dörr.

Gunnar Björling hör tillsammans med Edith Södergran, Elmer Diktonius och Henry Parland till den finlandssvenska modernismens främsta representanter. Han har ändå aldrig fått samma folkkära status, som Södergran och Diktonius. Björling har väl ansetts vara för svår och hans texter öppnar sig kanske inte lika lätt som deras. Man har haft svårt att hitta en dörr för att stiga in i hans författarskap. Jag tror att Fredrik Hertzbergs bok kan vara en sådan dörr.

Mognande på egna villkor

Det dröjde länge innan Björling fick sin biografi, den utkommer först nu, nästan ett halvt sekel efter hans död.

Men, det var mycket som dröjde länge för honom. Debuten i bokform, erkännandet, stipendier och pris … . Kanske lika bra så. Författarskapet fick mogna på sina egna villkor och biografin har fått göra det samma.

Hertzbergs bok är, som undertiteln säger, en äkta ”liv och verk” biografi. Hertzberg vill föra samman Björlings liv med hans texter. Den här formen av litteraturvetenskap hade en tid, i nykritisk anda, ett dåligt rykte. Man ville hålla författaren utanför texten. Personligen tror jag inte att det alltid är ett så intressant tillvägagångssätt. Hertzberg visar med sin biografi att kunskap om Björlings liv på många vis också öppnar hans texter för läsaren. Biografin är ett gediget arbete och Hertzberg har forskat grundligt för att kunna tränga sig in i Björlings liv och samtidigt tolka hans texter. Björling är naturligtvis inte en ny bekantskap för honom. Redan under gymnasietiden väcktes hans intresse och senare skrev han sin pro gradu-, licentiat- och doktorsavhandling om Björlings författarskap. Man kan alltså säga att han är en kompetent person för uppgiften. Han lyckas dessutom skriva på ett sätt, som lockar den ”vanliga” läsaren att fördomsfritt närma sig Björlings texter.

Forskarnas intresse för Björling har inte gått hand i hand med ett intresse för biografisk litteraturvetenskap

Att det dröjt så länge innan Björlig fått sin biografi, kan bero på att det funnits vissa tabun som hinder. Björling var homosexuell under en tid då det var kriminellt, och också senare har det varit ett tema man inte så gärna gått in på. En annan möjlighet är att forskarnas intresse för Björling inte gått hand i hand med ett intresse för biografisk litteraturvetenskap.

Det dröjde också länge innan Björling debuterade. Han var då redan 35 år, och många av hans yngre kolleger hade redan gett ut, eller höll på att ge ut, sina första verk. Han var en viktig mentor för dem, men de gav också honom inspiration och vägledning in i nya kontinentala strömningar, som t.ex. dadaismen. Tillsammans med dem medverkade han i de legendariska modernistiska tidskrifterna Ultra och Quosego.  De vackra och smarta ynglingarna han svärmade för hade mera kontakter utåt än han själv. Björling var en ganska stationär helsingforsare.

Mot en universalism

Det var inte lätt att vara homosexuell på Björlings tid. Det fanns inga gaybarer och trygga platser att träffas på. Ofta gällde försök och misstag och misstagen kunde vara fatala. Det var ändå en hel generation av unga författare som drogs till Björling, Rabbe Enckell och Henry Parland var kanske de viktigaste, men många fler var de som hängde hemma hos honom, eller på krogarna tillsammans med honom. Man kan tänka sig att också andra mindre kultiverade personer sökte sig till honom för att utnyttja honom, eller få utlopp för sina homofoba känslor.

Den bild jag haft av Gunnar Björling är inte bilden av en aktivist, men han hade också en sådan period i sitt liv. I sin ungdom var han aktiv inte bara inom självständighetsrörelsen, utan också inom den socialistiska rörelsen. Händelserna kring inbördeskriget fick honom ändå att förskräckas av de rödas våldsamheter och han hoppade över till den vita sidan och var med om de omänskliga hämndaktionerna mot de röda på fånglägret i Sveaborg. Det ryktas till och med om att han medverkade vid dödandet av författaren Algot Untola. Kanske också dessa erfarenheter förskräckte honom och fick honom att undvika all form av politisk aktivism i fortsättningen. I Hertzbergs biografi kan man se att han undvek politik, men kunde umgås med såväl höger- och vänsterradikaler, trots att han inte delade deras världsbild och livssyn. Hans egen riktning var en annan. Han sökte sig mot en individualistisk universalism.

I sin ungdom var Björling aktiv inte bara inom självständighetsrörelsen, utan också inom den socialistiska rörelsen

Björling studerade moralfilosofi vid Helsingfors universitet och hade för avsikt att bli lärare. Under auskulteringen lärde han känna många ynglingar, som uppskattade honom stort. Hans anseende bland kolleger och föräldrar var kanske inte det bästa, så han tvingades avgå innan han hunnit demoralisera adepterna. Så mycket mera lönearbete blev det inte heller i Björlings liv efter det. Han fick kämpa sig fram med hjälp av växlar och lån, som han betalade med mera växlar och lån.

Det var kanske inte heller den akademiska filosofin som var Björlings grej. Han var snarare en sökare och mystiker. Det är kanske inte så konstigt, att man kallade honom ”profeten”, ”profeten i Brunnsparken”. Det var i sin poesi han utvecklade sin individualistiskt universella livsfilosofi. Utvecklingen gick för honom från aktivism mot kvietism. Man kan också se en sådan utveckling i hans texter, som allt mer närmar sig tystnaden. I sin livssyn påminner han om Vilhelm Ekelund, en författare han uppskattade stort. Gunnar Björling sökte sina dikter och sitt språk bortom orden, bortom bullret och tjafset i världen. Han sökte sig med sin dikt fram mot en mera direkt upplevelse av ”det obegränsade”.

Björling debuterade, liksom de andra modernisterna, under mellankrigstiden. En tid då fascistiska idéer växte sig starka och Lapporörelsen och andra rörelser var aktiva. Trots att Björling var vän med nazisten Örnulf Tigerstedt och andra högerradikala personer, drogs han inte med i det nationalistiska ruset. Han höll sig utanför det politiska.

Vinter- och fortsättningskrigen syns inte så tydligt i Björlings dikter, och Hertzberg har inte heller hittat så mycket uppgifter från den här tiden. Björling var mot nazismen och dess antisemitism, men också starkt fientlig mot bolsjevismen. I krigets slutskede hörde han till fredsoppositionen och efter kriget anslöt han sig till den vänstersinnade konstnärsgruppen Kiila.

Strykande – och större kontaktytor

Björling var för gammal för att inkallas under kriget, men han drabbades ändå hårt i och med att huset där han bodde och hade sin skrivarlya bombades och hans böcker, arkiv och manuskript brann upp. Så kriget kom att aktivt medverka i hans projekt att stryka och städa bort allt onödigt och överflödigt ur texterna och livet. Det var en poetisk KonMari, som fortsatte genom hela författarskapet. Han gick från profeterande och filosoferande till försök att uttrycka varat i sig, ”det obegränsade”, bortom orden.

Då Ralf Parland, under de sista decennierna av Björlings liv, hjälpte honom att redigera manuskript, gick hans arbete i hög grad ut på att ytterligare stryka ord ur dikterna.

Han gick från profeterande och filosoferande till försök att uttrycka varat i sig, ”det obegränsade”, bortom orden.

Långsamt fick han mera kontakt med kolleger, såväl i Finland som i Sverige, som uppskattade och tog intryck av hans estetik. Gunnar Björling reste inte mycket, han var som en klippa på Brunnsparkens strand. En klippa som besöktes av såväl inhemska som svenska författare, t.ex. Moa och Harry Martinson, Erik Asklund, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin och många andra.

Sent omsider kom också ett mera ekonomiskt erkännande. Gunnar Björling fick motta såväl stipendier som pris och hyllningar. Han hade långsamt och solitärt lyckats bestiga Parnassen.

Gunnar Björlings inflytande på senare poeter har varit märkbart. Bland dem som påverkats finner man svenska 60-tals konkretister, som Öyvind Fahlström och poeter som Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Eva Kristina Olsson, Agneta Enckell och Eva-Stina Byggmästar. Likaså har forskningen kring hans författarskap varit betydande. Man kan vänta sig att intresset för Gunnar Björling kommer att få ännu en nytändning i och med Hertzbergs biografi och inte enbart bland forskare, utan också bland ”vanliga” läsare.