Den stora historien

hur man ska läsa ett epos som börjar ” … svårt att säga”,

… och ingenting blir förstås enklare av att det litterära arbetet ifråga skrivits av Fredrik Lång av vem man kan förvänta sig det mesta, vilket man i och för sig också gör, som nu t. ex. i Den stora historien med dess långa böljande meningar och synpunkter/postulat/medgivanden som man aldrig riktigt vet när man ska ta på allvar, för inte att tala om hur man ska tolka alltihop, fatta vad meningen är …

…  ändå finns här nycklar, flera nyckelknippor egentligen, för visst kan man läsa denna lilla stora berättelse som en nyckelroman och på det sättet ha roligt några timmar i sällskap med löjliga akademiker, förlagschefer, redaktörer etcetera, medan man serveras en lång rad oskuldsfulla eller beska avslöjanden, vilket understryker subjektiviteten i Den stora historien som …

relationen till fadern blir ett ledmotiv i texten, som på ett tragikomiskt och gripande sätt också blir en roman om generationsklyftor

…  är en biografisk text, som även beskriver det som för ”Lång” på ett konstigt sätt är en klassresa bort från det relativt rika och ”trygga” borgerskapet till en betydligt fattigare och otryggare bohemmiljö av forskare och författare, en intellektuell avantgarde-underklass, och samtidigt en färd som leder författaren längre och längre bort från rötterna till en helt annan värld än föräldrarnas, och där relationen till fadern (som enbart ser sonens romanskrivande som ”ett utskämmande”) blir ett ledmotiv i texten, som på ett tragikomiskt och gripande sätt också blir en roman om generationsklyftor, men det antydda familjedramat förblir en underström under textens vattenfall av …

… kluriga infall och formuleringar, som t.ex. när filosof-jaget skriver om känslan av att plötsligt förstå allt och tillägger, ”givetvis förstår jag också vilken galenskap det är att säga att jag förstår allt, annars skulle jag ju inte förstå allt” eller gör en reflektion över sitt kryptiska jag, ”men lika lite som jag förstår mina verk förstår jag mig själv, men är inte det också en insikt? det finns överhuvudtaget ingen som är så omedveten om sig själv som jag säger Sunniva”, vitsigt inte sant …

på detta sätt blir Den stora historien även en bildningsroman, eller möjligen anti-bildningsroman, för den intellektuella ställs snabbt inför ett olösligt dilemma

… och denna självironiska attityd kryddas med lite, eller inte så lite satir över hela den akademiska cirkusen som den skildras av ”Lång” som helt och hållet löjlig, fast också här lurar ett allvar, finns ett sökande, kanske efter en utgångspunkt, och på detta sätt blir Den stora historien även en bildningsroman, eller möjligen anti-bildningsroman, för den intellektuella ställs snabbt inför ett olösligt dilemma, och här finns en referens till Adorno, antingen tillpassar man sig den praktiska, ekonomiska världen och förlorar all möjlighet till fria reflektioner, eller också ställer man sig utanför, absolutiserar sitt eget tänkande och riskerar att frånkopplas verkligheten…

… vilket är den väg bokens jag har gått, varvid han har blivit en fritt svävande filosof, som känner sig ensam, negligerad, eller ”enbart” ständigt missförstådd …

fast dialogen så att säga pekar inåt, vänder den sig på något sätt även utåt, troligen tack vare alla frågorna och den ständiga bristen på svar

… den solitära filosoftypen får lätt något självupptaget över sig och visst författaren av Den stora historien, vem han nu egentligen är, är ibland egocentrisk, irriterande ofta faktisk och fast han vänder sig till ett du, är det ett du-d.v.s.-jag-”du”, men ändå och fast dialogen så att säga pekar inåt, vänder den sig på något sätt även utåt, troligen tack vare alla frågorna/oklarheterna och den ständiga bristen på svar/klarhet, som får läsaren att själv reflektera över sitt liv, sina val, sin s.k. karriär inte minst och därmed …

… lyckas författaren skriva ett epos som inger läsaren känslan av att köra varv efter varv i en intellektuell rondell, samtidigt som texten ändå på något sätt förmedlar en öppenhet och en frihet som aktiverar den läsande i en intellektuell och existentiell dialog… men om den ger mening (och vilken mening? vilken???) är svårt att säga …