Flickorna på Nappari

Det förefaller vara med uppenbar förtjusning Fredrik Lång (f. 1947) ger sig i kast med att skildra familjen Tigerstedts liv på Nappari gård i Satakunda och i Helsingfors. Speciellt förtrollad tycks han vara av damerna, Madame Therese Jeanne och döttrarna Avé och Rose–Marie.

I första hand kan det ju tyckas lite överraskande att en filosof som ägnat sig åt ett idéhistoriskt författarskap byter fokus och börjar betrakta världen från ett mamma- och flickperspektiv. Man hinner inte långt i läsningen förrän man inser att spårväxlingen i Långs författarskap är helt naturlig.

Tidigare har han ägnat sig åt att skriva två slags böcker: essäer och romaner med ett filosofiskt, idéhistoriskt innehåll och äktenskapsromaner där tvåsamhetens sötma överskuggas svart humor och ett visst finländskt tungsinne. År 2006 kom hans betraktelse Hålla hus där hemmets och husbyggets betydelse skildras. Dessutom har Lång medverkat i klassantologin De andra (2009), där han på ett berörande sätt skildrar hur det var att som nybakad student tvingas följa sin pappas konkurs och trevande, tunga steg på en ny karriär. I de senaste romanerna, om Pythagoras och Eutykios, ges känslan och det personliga allt större utrymme. I den nu aktuella boken visar Lång samma prov som tidigare på hur han kan levandegöra historien.

Du är vad du pratar

Grunden för sedeskildringen och flickboken Flickorna på Nappari är solid. Det som först slår läsaren är den fyndiga, levande dialogen som kompletterar personskildringen. Svenskan är levande och nyanserad, den andas en kombination av frisk sinnlighet och karg vardag vi läsare inte är bortskämda med. Svenskan från 1905 blandas med influenser av alla de språk som förekom på Nappari och i Helsingfors: franska, ryska och också lite av hemläraren Osborne Hancocks engelska. Osbornes far kom från Sheffield i Skottland.  Hancocks uppgift var att bibringa de två systrarna en bättre och djupare kunskap i svenska språket och litteraturen.

Det som först slår läsaren är den fyndiga, levande dialogen som kompletterar personskildringen

Här ett litet smakprov på Långs lagom tillrättalagda formuleringar, en presentation av storasyster Avé:

”Avé Tigerstedt är en av dessa flickor som trots sin högreståndsbakgrund ger ett lite lantligt intryck eftersom hon inte, som det heter, på allvar (med ett undantag som alla helst vill glömma) introducerats i sällskapslivet och aldrig getts tillfälle att spegla sig själv och sin spirande kvinnlighet i de unga mondäna männens trånsjuka blickar.”

Lillasyster Rose-Marie lever upp till sitt romantiska namn. Hon lindar de vuxna kring sitt lillfinger samtidigt som hon inger dem oro, hon är livfull och bångstyrig på ett helt annat sätt än sin förståndiga storasyster. Nedanstående stycke från början av romanen där hon följer med den nyanlända Osborne Hancocks pianospel kan tjäna som en presentation:

”Och fastän hans /Hancocks/ fingrar är en smula knubbiga tycker Rose-Marie att han smeker fram melodin på tangenterna. Tonerna faller i droppe efter droppe som kvällens dagg på det frö i Rose-Maries unga hjärta som dittills vilat slumrande, skyddat av barnslig oskuldsfullhet. Det frö som bär kärlekens namn.”

Stormvarning

Bokens början bär hela fortsättningen inom sig. Nappari har fått sitt namn av den första ägaren som var knappfabrikant. Rosette kommer att göra revolt och hemläraren Hancock kommer att fostra flickorna Tigerstedt på fler än ett sätt. De politiska skeendena i Helsingfors med oppositionen mot förryskningen och ute i världen med ståndssamhällets upplösning mullrar dovt. Både män och kvinnor kan förtrollas av automobiler och planeringen av Wanda (Mosabacka), som ett nytt och framsynt planerat samhälle. De finns alla med: Eugen Schauman, Eliel Soisalon Soininen, Konni Zilliacus.

Tigerstedts, som de finns med i boken, har verkliga förebilder och Långs skildring har hämtat näring ur en brevväxling mellan makarna han läst. Greppet att låta personer som funnits på riktigt figurera med sina rätta namn men med delvis påhittade tankar och repliker har sina stora risker. Fiktionen kan komma att framstå som förkrympt verklighet. Här blir det levande gestaltning av en kärlek som spränger gränser. Och som har ett högt pris. Den herreman som är ute efter ekonomisk vinning blir ändå den som ”mister hela stycket”, helt i enlighet med bokens genre.

Att låta personer som funnits på riktigt figurera med sina rätta namn men med delvis påhittade tankar och repliker har sina risker

Allt andas ungdomarnas förväntan, planer och spirande förhoppningar, men också hot. Det förtjänstfulla är att systrarna Avé och Rose-Marie (som inom parentes sagt inte är de enda ungdomarna i romanen. Madame Tigerstedt födde tio barn som hon till stor del fostrade ensam eftersom Herr Tigerstedt levde största delen av året i Ryssland på ett annat gods) får behålla sin frontposition boken igenom. Pappa Tigerstedt håller sig undan, men också Osborne som är den som representerar omvärlden, samhället och politiken, skildras i huvudsak genom damernas blickar och känslor.

Mammas tro och fästmannens ord

Rose-Marie får Friedrich Engels verk Familjens, privategendomens och statens ursprung i julklapp av Osborne och lär sig frimodighet. Lång lär läsaren hur det politiska ingriper i familjens liv och påverkar den enskilda individen. Jag frågar mig om andan och berättarperspektivet i boken också kan tolkas som en vilja att lyfta fram alla de damer som i förtvivlad tystnad försökt verka för familjens bästa?

Lång visar hur det politiska ingriper i familjens liv och påverkar individen

Underbart är också slutpartiet i boken där man kommer under huden på Madame. Tröst har hon genom alla graviditeter och prövningar funnit i religionen. Ett stöd som döttrarna i sin besvikelse och nyfunna framsynthet – den som brukar anses vara ett signum för den moderna, liberala finlandssvenskheten – vänder till en förvriden och falsk nidbild de låter henne äta upp i sina ilskna brev hem.

Kort sagt, uttryckt på det språk romanen hämtat sitt stoff ur: En förträfflig bok som varmt kan rekommenderas som julläsning.