Jaget, duet och kärleken och andra idéhistoriska essäer

I förordet till essäsamlingen Jaget, duet och kärleken och andra idéhistoriska essäer uttrycker Fredrik Lång aforistiskt sina intentioner med sin bok: att tolka verkligheten ”verk-likt”. Essä betyder försök och här försöker Lång närma sig historiens många verkligheter från olika håll. Det handlar om olika historiska epoker, filosofi, konst och litteratur – och sist men inte minst om människan och naturen, mänsklig verksamhet och tänkande, så som dessa lämnat spår efter sig.

Öde eller nödvändighet

Ett frekvent ord i Långs bok är ”öde”, men vad är människans öde och hennes egen uppfattning om det? De här essäerna, sexton till antalet, handlar egentligen inte så mycket om ödet. Snarare utgår de från nödvändigheten, det människan skapar, hennes villkor och predikament i ett mycket brett perspektiv. Vad är överhuvudtaget möjligt att se, och hur kan vi formulera det vi ser? Människan är visserligen med om att forma sitt öde, men hon är samtidigt underkastad det.

En övergripande fråga Fredrik Lång ställer, är hur man kan se, formulera och eventuellt omforma något man inte har ord för, sådant som inte ingår i den begreppsapparat man har till sitt förfogande? Som Fredrik Lång transformerar Vidal-Naquets uttalande: ”Samhället ger också upphov till föreställningar” och ”Det begreppsliga är inbäddat i det samhälleliga”. Samhället är också den konst som skapats där. Konsten är ju ofta de mest synliga spår samhället och ideologierna lämnat efter sig.

Bågen i boken

Tidsmässigt rör sig Lång från antiken med bland andra Sofokles, Platon och Sapfo mot den faustiska människan vidare mot Oswald Spengler. Läsaren får möta Augustinus med hans nya tidsuppfattning, och Giottos fresker i Padua, för att mot slutet av boken hamna hos Friedrich Nietzsche och den amerikanske pragmatikern William James, bror till den mera kända Henry James. Med Nietzsches ord innebär pragmatismen att är sanningen är villkorlig och nyttobaserad. I William James tappning innebär pragmatismen att en föreställning är ”sann” så länge tron på den är gynnsam för våra liv. Tyngdpunkten i essäsamlingen, rent sidmässigt, ligger i antiken och dess många uttolkare.

Om man nämner att hela detta enorma stoff inringas på 150 sidor, kan man fråga sig hur det går till. Lång nämner helt frankt i sitt förord att det i dessa specialiseringens tidevarv kan betraktas som ett vetenskapligt självmord att deklarera att man vill studera filosofin eller idéhistorien i dess helhet. Likväl är det det han gör, tilläggande att han ägnat sig åt dessa frågor under trettio år. Rent konkret är texterna tagna ur de senaste femton årens produktion.

Och visst, som förlaget också passar på att säga på baksidespärmen, frågorna är de samma som i Långs skönlitterära författarskap, människans villkor i kärlek, verksamhet och arbete. Man ser hur Fredrik Lång pressat sin matris över sitt stoff. Enligt honom själv har han varit öppen, och ja – visst är det så. Men han har nog också varit målmedveten och ekonomisk. Att Långs eget tidsperspektiv på essäerna är så långt gör att han trots sina egna ord om försök och prövningar, gör ett intryck av att veta vad han söker efter när han gräver.

Filosofen som etnolog

I essän har man tillstånd att göra nedslag. Man kan gräva likt en arkeolog utan att vara tvungen att redogöra för alla fynd man stöter på. Ett etnologiskt perspektiv gör det möjligt att betrakta tingen på ett visst avstånd, för att på det sättet bättre kunna se helheten. Och man slipper det skönlitterära författarskapets förväntningar på absolut konstnärlig helgjutenhet. De här friheterna utnyttjas och resultatet är åskådligt, relativt lättsmält och ofta roligt, eller åtminstone fyndigt.

Jaget, duet och kärleken är dramaturgiskt väl uppbyggd. Titeln lovar ju rätt mycket, isynnerhet som idéhistorien ryms med i undertiteln, och jag hann bli otålig på när dialogen och kärleken skulle inträda på scen. Dialogen kommer först, med Platon och demokratins utveckling. Här spelar framåtblickandet mot Giottos fresker (från 1300-talet) en inte föraktlig roll, i och med att han låter blicken spela en så viktig roll. Här finns både distans och närhet, en ny möjlighet till kommunikation. Gud, natur och människa blir på ett nytt sätt jämbördiga.

I betraktarens öga

Kärleken kommer med Sapfo. Homoerotikens stora roll under antiken motiveras med att kärlek är något som kan uppstå enbart mellan jämställda. Vuxna, fria män var de enda som omfattades av antikens demokrati, och således var kärleken förbehållen dem. Enligt Bruno Snell var det Sapfo som upptäckte det kännande och älskande jaget. Smaken blir en personlig angelägenhet, med hennes egna ord:

”En del håller en beriden trupp, andra en från infanteriet, några åter en flottstyrka, för den vackraste synen på vår svarta jord. Men jag säger: Det vackraste är det man älskar.”

Samtidigt som känslorna avdramatiseras i och med att de blir privata (”kärleken sitter i betraktarens öga”), träder den tidigare antikens sätt att befria sina hjältar från personligt ansvar fram. Huvudpersonerna i dramerna var på den tiden som marionettdockor i gudarnas händer. Sofokles kung Oidipus följde sin bestämmelse och insåg inte att den fiende som mördat främlingen vid det mångomtalade vägskälet i Thebe, var han själv. Oidipus var underkastad ödet och således befriad från personligt ansvar, så som vi uppfattar begreppet.

Till sist: naturen

I den sista essän, ”Konsten som moralitetsprojekt och subjektreflektor”, landar läsaren i naturen. Naturen har numera, och äntligen, kan man väl tillägga, tilldelats samma frihetens abstrakta tanke, som i tiderna antikens herrar och slavar. Människan får än en gång öva sig i underkastelse och naturen kan börja kräva sina rättigheter. Kanhända finns det någon slags ironi inbäddad i det faktum att man får syn på naturen och förmår uppfatta den som autonom först när man avlägsnat sig förskräckande långt från den? Frågorna om vad man ser och inte ser, och personligt ansvar, blir plötsligt bestickande, och lämnas över till läsaren av Fredrik Lång.