Det är med avsevärda förväntningar som jag börjar läsa Fredrik Långs Mitt liv som Pythagoras, inte på grund av den mediala uppmärksamhet som genererades av dess nominering till Nordiska Rådets litteraturpris 2006, utan för att den ingår i ett långt författarskap av ovanlig mångsidighet och räckvidd. ”Jag vet ingen som skriver som Fredrik Lång”, skrev jag i en tidigare recension, och det må gärna framgå att han hör till mina favoritförfattare, bok för bok, ända sedan genombrottsboken Sommaren med Sue.

Därför börjar jag läsa med en känsla av att se fram emot att riktigt få gotta mej åt den blandning av tankens skärpa och känslans närvaro som jag har kommit att förknippa med Fredrik Lång, en förväntan som bara stegras av den ”Första inledningen”, där jaget-berättaren ”inte längre är Pythagoras, och inte heller Zalmoxis, hans skugga och slav”, utan en känsla, ett minne, en flygande tanke som inte känner andra gränser än dem den mänskliga fantasin lyckats utstaka – och samtidigt är mycket närvarande i texten, men med ett lätt avtryck, som en vattenstämpel av stor tydlighet.

Blir jag besviken i mitt läsande efter dessa högt uppskruvade förväntningar? Både ja och nej, måste det väl sägas, men det beror å andra sidan till stor del på förväntningarna. Jag förhåller mej aningen tveksam till det lätt deckaraktiga anslaget i den ”Andra inledningen”, där Pythagoras själv har ordet (hur kommer det att gå för favoritlärjungen Hippasos, som i sitt tänkande har haft djärvheten att stiga utöver den gudomliga talordningens lagbundenhet? Det får vi inte veta förrän i slutet av boken). Men den saftiga skrönan om Pythagoras gudomliga eller oäkta ursprung och köpslåendet om den havande jungfruns giftermål rycker iväg berättelsen med ett oefterhärmligt Långskt tonfall som är både burleskt och medkännande, tragikomiskt och torrt vetenskapligt, tidlöst och arkaiskt.

Att ge liv åt det förflutna

Hela den första delen av boken, som berättar om pojken Pythagoras uppväxt och framväxande fascination för ”talens allvarliga och vackra dans”, utspelar sej i ett märkligt närvarande socialt universum som får mej övertygad om att Lång inte bara har haft ambitionen att ge liv åt det förflutna, utan också ställvis kommer mycket nära konststycket att lyckas med det.

Men Mitt liv som Pythagoras är en bok som har ambitionen att avhandla, och faktiskt också lyckas avhandla, mycket mer än så. Jag läser den som en iscensättning av Långs fascination inför tiden och dess förändringar, som den avspeglas i de växlande uppfattningarna av människans öde under historiens framväxt – ett av mina favoritavsnitt i romanen är faktiskt notapparaten, som lyckas med konststycket att vara generös, roande, personlig, och faktiskt just hisnande:

”Här, i notapparaten, är vi hur som helst i nuet, där vi för övrigt hela tiden befunnit oss. Att från nutiden retirera till Pythagoras tid är ogörligt. Likväl är det det vi är tvungna att göra. Vi måste befria oss från allt det som erfarenheten och litteraturen skänkt oss under mer än tvåtusenfemhundra år, vilket är omöjligt. En sådan historia skulle bli en baklängeshistoria; historien inte sedd som genom ett geometriskt mönster lagd på det översta lagret av den cylinder av tid som skeendena bildat alltifrån tidernas början, utan sedd från sidan, simultant utlagd och utdragen i hela dess längd, från slutet till början, där varje samtid skulle vara samtida med sig själv och med nuet…”

Pythagoras frånvaro

Någonstans under den vindlande berättelsens gång diffunderas ändå den här känslan av återskapad närvaro. Jag är inte helt säker på var det sker, antagligen någonstans under resorna i fjärran land, under mognadens år när det är lätt att tappa känslan av hemortsrätt i sitt eget liv, också om man är en romanfigur. Visst är det livfulla skrönor vi serveras, men kanske denna gång författarens fabulösa versatilitet har legat honom i fatet, kanske berättelsen mitt i all sin överflödande historiska insiktsfullhet och detaljrikedom börjar generera en känsla av död, depression, och tomhet, en självgående maskin liknande de fasansfulla krigsmaskiner som perserna ställer upp kring den belägrade staden Memfis.

Det är helt enkelt Pythagoras själv som saknas, och det gör att den del av berättelsen som handlar om hans äventyr i främmande land trots den medryckande berättelsen inte känns särskilt berörande. Det blir tydligt i avsnittet om Pythagoras familjeliv och år i det babyloniska handelshusets tjänst, som visserligen är späckad med intressanta och informativa data, men ändå mest framstår som en transportsträcka.

I och med återkomsten till Samos får Pythagoras tomhet som person också sin förklaring, i och med att hans slav Zalmoxis inträder på berättelsens scen och skamlöst nog erkänner sej ha ljugit ihop hela historien i Pythagoras namn, efter bästa förmåga, utgående från vad han vet om mästarens liv. Det är en lösning som ger mer utrymme åt den mustiga, mänskliga, blodfulla tonaliteten i Fredrik Långs berättarröst än Pythagoras-gestalten, som tidvis hotat att försvinna in i abstraktionens värld – något som också Zalmoxis både spefullt och kärleksfullt kommenterar.

Slavens frihet

Dialogen mellan herre och slav antar tidvis Don Quijote-Sancho Panzaliknande drag, men skapar samtidigt spelrum för Fredrik Lång att iscensätta flera av sina centrala tankar om tid, frihet, historia och öde, som han har formulerat i notapparaten och också i sina artiklar om Spenglers Västerlandets undergång (”Tankar kring Västerlandets undergång. I. Om den faustiska människan eller När ordet fick vika för handlingen” Ny Tid 46/2000 och ”Tankar kring Västerlandets undergång II. Tiden som historia och tiden som öde” Ny Tid 47/2000). I korthet är slaven under antiken den enda verkligt fria människan i den bemärkelsen att han, trots sitt av slaveriet bestämda icke-människoskap, aktivt kan arbeta för sin friköpning och således förändra sitt öde, medan de fria männen lever i skuggan av ett oomkullrunkeligt öde.

Det här kunde man skriva hur mycket som helst om (i boken erbjuds Zalmoxis, som redan tagit sej friheten att vara Pythagoras, sin friköpning, men nekar), men frågan är nu vad mitt slutomdöme om den här på många sätt märkliga, kameleontiska sammansmältningen av tanke och intuition, fantasi och fakta ska bli. Egentligen råder det ingen tvekan om saken, eller hur?

Bedårad, förlorad, förledd… visst sitter jag här ännu en gång med häpnadens finger i förvåningens mun efter att ha läst en bok av Fredrik Lång… och har jag inte själv nånstans förespråkat att det borde vara förbjudet för kritiker att önska sej en annan bok än den författaren de facto har skrivit? Å andra sidan, kan det verkligen vara förbjudet att önska? Ifall jag skulle tillåta mej en önskan gällande Mitt liv som Pythagoras, skulle det vara ett ännu lättare och samtidigt ännu mer personligt anslag, ännu mera spelrum för bollandet mellan nuet och det förflutna, kanske en större del av notapparaten insmält i berättelsen? Att förtäta, att upplösa… Men, skulle jag faktiskt vara villig att ge avkall på något i berättelsen sådan som den nu är, nedtyngd men samtidigt stadgad av kunskap och vetande? Fundersam och berikad övergår jag till att undra, vad kommer att bli nästa litterära utbrytning skapad av Fredrik Lång?

Dela artikeln: