Något som liknar en roman av Fredrik Lång

Själva storyn är inte ovanlig, tvärtom. Boken handlar om en medelålders man som mister jobbet och finner att hans fru har andra intressen. Det är den klassiska utvecklingsromanens landskap där allt det man förlitar sej på smulas sönder, ett läge där man hela tiden tvingas vara ifärd med att bygga upp sin verklighet, tillsammans med dem man har turen eller oturen att ha eller inte ha omkring sej.

Det som gör boken ovanlig är dess språkliga medvetenhet. Visserligen har de flesta författare sitt alldeles egna tonfall, men för det mesta är det ändå möjligt att inordna, att kategorisera, att hitta drag som på ett eller annat sätt påminner om nånting man läst förut. Med Fredrik Lång är det mera så att man från bok till bok känner igen just något som liknar en bok av Fredrik Lång, samtidigt som man sitter där med häpnadens finger i förvåningens mun och frågar sej : hur gör han det egentligen?

Det är också märkligt att möta en såpass både självsäker och ödmjuk författarpersonlighet att han kan ta sej friheter på läsarens bekostnad, som det mycket intima tilltalet (vilket får sin förklaring i slutet av romanen), vitsen med titeln, sättet att samtidigt både utmana och underminera läsarens förväntningar, utan att det känns ett dugg krystat eller manierat eller opåkallat. Snarare lekfullt, med skärpa och allvar samtidigt. För det är allvarliga frågor som boken behandlar med lekande lätt handlag : den Finske Mannens Sorg, som en tidigare roman av Fredrik Lång hette, med tydlig tonvikt på mansperspektivet.

Men Fredrik Lång skildrar inte bara mannens sorg (och glädje, för det finns en försiktig men seg hoppfullhet som genomsyrar boken) utan något betydligt mer allmängiltigt, tvärs genom köns- och åldersskrankor. Och just genom bokens kusligt noggrant avlyssnade könsrollsmönstersjargong, med sina tredriktiga harklingar och blinkningar åt publiken, lyfter den sej själv i håret, stiger ut ur mönstret och blir en ironiskt ömsint och sorgmodig kommentar till hela könsdiskursen, samtidigt som den placerar in den (och oss) i ett större sammanhang.

Visst, det är något som liknar en roman av Fredrik Lång. Och från bok till bok stiger åtminstone min respekt.