Vägen, vandringen och livet

När det gäller en bok av Fredrik Lång kan man räkna med att bli indragen i ett eller annat egensinnigt och spännande projekt. Här handlar det om ambitionen att knyta ihop det personliga med det politiska, det historiska, och det geografiska perspektivet på världen: kort sagt, en reseberättelse i idéhistoriska landskap, skriven på ett mestadels lätt och vackert språk. I den här boken står naturen också i nära förbindelse med språkets skönhet och barndomens bildmagi, och med kroppens och sinnenas liv som också får utrymme i texten.

Boken får mej att tänka att jag också skulle vilja gå i min ungdoms fotspår i olika hörn av Europa. Jag blir också imponerad av FL:s förmåga att dela med sej av sina skatter; inte bara lärdomsskatter, utan också resestämningar, bilder, möten. Under läsningen börjar jag småningom tycka att FL har drag av en annan livsälskande misantrop, Sven Lindqvist, om inte i annat så i sin vittfamnande överblick. Jag tänker först på Lindqvists Praktika och hans ytterst enkla men fantasieggande gränsvärdesdiskussion: hur mycket är det egentligen möjligt att ha och samtidigt uppskatta? Efter hand påminns jag ändå mer om den överflödande generositeten i Lindqvists Underjordisk stjärnhimmel: vilken tacksamhet väcker inte dessa böcker som är skrivna av män(niskor) som älskar kunskapen och drivs av begäret att ge vidare, förmedla, tillgängliggöra!

Ja som helhet är projektet fascinerande, men några stycken mitt i den första essän, Havsmonolog, får mej att stanna upp mitt i det begärliga slukandet av texten. Här uppstår friktion, skarpa svängar, långa svårtuggade meningar, känslan av en oerhört kompakt världsbild som kokas ner till några sentenser, tanken reduceras som en sås som blir väl tjockflytande när man dessutom måste dechiffrera det språkliga bygget, men också en skarp och stimulerande sås där tolkningen blir tillräckligt tydlig och språket flyter som det gör för det mesta.

Möjligtvis beror läsmotståndet i dessa stycken på min djupgående politiska enfald; men min sjuttiotalistiskt färgade uppfattning om en bra text är en där författaren försöker komma läsarens svagheter till mötes, inte ignorera dem. Elitism är, tycker jag, inte det att man väljer att ta upp svåra och invecklade frågor utan det att man låter bli att bemöda sej att göra dem tillgängliga för så många som möjligt. Kreti & pleti, hoi polloi: vem skriver man för om inte för folk i allmänhet? Det här kan man naturligtvis diskutera, naturligtvis finns det facktexter som till sin natur är så svårsmälta att de utesluter alla utom ett fåtal, men mitt intryck är att det här inte är avsett att vara en sådan text, och inte heller är det, utom just när det gäller dessa stycken i bokens första essä.

Men här finns också den andra positionen, tvivlet att det finns någon som är villig att ta emot det man vill förmedla, att det man har att ge är något värt i det långa loppet. Alla är inte lika, en insikt som FL förmedlar i en rörande bild från en skolutfärd när han ensam bland klasskamraterna hänrycktes av landskapets skönhet, men detta är kanske ingen orsak till misströstan, bara till eftertanke.

Jag respekterar FL:s dilemma, hans strävan till ärlighet, att inte göra sej mindre än han är, men i synnerhet det inledande anslagets resignation ger en litet bitter smak. Tvivlets benägenhet att såga av just den gren man sitter på, den gren man med möda konstruerat sej att sitta på, tar sej i bokens början mest kännspakt uttryck genom omdömet: oerhört komiskt. Vilket naturligtvis är lika med: oerhört tragiskt. En uppgivenhet när det gäller de egna mänskliga ambitionerna; naturens suckan över sin egen begränsning.

Samtidigt är det just naturen som i kontrast till mänskors enfald och dårskap får stå för det hoppfulla och det fascinerande i boken, mötet med det Andra; det som i det mänskliga tar sej uttryck genom sexualitetens hemliga puls som drar genom boken som ett underjordiskt vattendrag. Att vara en del av alltet! Genom lätta men återkommande anslag växer också i den här boken fram något som skulle kunna betecknas som en manlighetens diskurs.