Dylans lögndetektor. En essä om tiden.

Ikonen Bob Dylan är en av giganterna inom populärmusiken och populärkulturen. I en essäbok behandlar författaren Sven-Erik Klinkmann två mysterier; tiden och Dylan. Men det finns också ett tredje mysterium: friheten.

Lämpligt på Bob Dylans 80-årsdag, den 24 maj, damp Sven-Erik Klinkmanns bok Dylans lögndetektor en essä om tiden ned i min postlåda. Jag är ingen Dylanman, men jag har, som många andra, sporadiskt, ibland mera intensivt ibland mindre, lyssnat till hans musik. Många av hans låtar sitter också djupt inne i mig och har haft en stor betydelse för min musikaliska utveckling.

Bob Dylan är en av giganterna inom populärmusiken och har en ikonisk roll inom populärkulturen. Han är oss nära med sin sång, men ändå en främling bakom sina solglasögon.

Flera metarmofoser

Sven-Erik Klinkmann är författare och kulturforskare med populärkulturen som specialområde. Han doktorerade 1999 med en avhandling om en annan av populärmusikens giganter och ikoner, Elvis Presley.

Klinkmann har också tidigare skrivit om Dylan. I boken På drömmarnas marknad. Ikoner, fantasibilder och klichéer i populärkulturen (2006) finns essän Trickstern Bob Dylan. I essän finns det här citatet, som lämpar sig väl också för Klinkmanns metod att närma sig Dylans lögndetektor:

Teori och teoretiserande är som jag ser det ett slags fantasi av ett speciellt slag, kanske avlägset släkt med poesiskrivande, men samtidigt ändå också väldigt olikt detta, eller…?

Robert Zimmerman, Bob Dylan, har levt åttio år och stått sextio av dem i rampljuset. Det är en lång tid och han har under den hunnit med flera metamorfoser. Samtidigt har tiden och samhället förändrats kring honom.

Då Klinkmann publicerar en bok om Dylan, är han väl medveten om det problematiska i detta projekt. Det har skrivits en massa böcker, essäer och artiklar som behandlar och analyserar Dylan ur en mängd olika perspektiv. Dessutom, menar Klinkmann, är objektet så undflyende och föränderligt att det är hopplöst att finna någon universalnyckel till hans artistskap.

Personligt och opersonligt

Om Bob Dylan är undflyende och svårgripbar, kan man säga samma sak om Sven-Erik Klinkmanns essä. Då han dekonstruerar Bob Dylans produktion, är han samtidigt personlig som han är opersonlig. Opersonlig genom att inte utgå från sina egna intryck och upplevelser och personlig genom sitt subjektiva val av källor.

Det betyder ändå inte att boken skulle vara ointressant.

Då det skrivits en sådan massa texter om Dylan, måste det bli enbart ett urval man använder sig av som källmaterial.

En stor del av Klinkmanns essä går ut på att referera och citera andra forskares och Dylanmäns tolkningar. Det här gör att texten saknar ett ledigt flyt och personlig hållning. Det betyder ändå inte att boken skulle vara ointressant. Åtminstone visar den för mig hur man kan tillägna sig Dylan, om inte för att förstå, vilket kanske är omöjligt, men ändå komma närmare hans texter på ett djupare plan.

Odödligt av Bob Dylan

Tiden i Dylan och Dylan i tiden, är temat för Klinkmanns studie. Det är intressant att begrunda hur Dylans enskilda verk, trots att de uppkommit under så många decennier, ändå för oss lyssnare just nu existerar i samma samtid. Låtarna föds men de dör inte. På samma vis är det med våra minnen, såväl de personliga som de kollektiva.

Det är väl också någonting sådant Klinkmann ser hos Dylan, då han i bokens första kapitel analyserar den senaste skivan Rough and Rowdy Ways från år 2020.

Rough and Rowdy Ways visar, i likhet med David Bowies Blackstar och Johnny Cash’s American-serie att tidigare ungdomsidoler kan åldras utan att tiden kör över dem. Rough and Rowdy Ways är en stark och på många vis viktig del av Dylans musikaliska och textuella universum. Det är ett verk, som Klinkmann visar, har en mängd dörrar, som det kanske inte finns någon universalnyckel till.

Mordet på Kennedy

Då Klinkmann inleder boken med en analys av låten Murder Most Foul, innebär det att han placerar in sitt resonemang på slutet av en tidsaxel. Den här tidpunkten öppnar sig samtidigt för ett tidsperspektiv, där nuet, det förflutna och på sätt och vis framtiden sammanförs till, vad man klichéaktigt kan kalla, ett evigt nu.

Bob Dylan går i texten tillbaka i tiden till november 1963 och mordet på president Kennedy. Samtidigt som sången beskriver mordet, manar den, med hjälp av Wolfman Jack, fram en störtflod av hänvisningar till musik och populärkultur. De har haft betydelse för den tid Kennedy stod som en symbol för, men också för Dylan själv. Kanske Wolfman Jacks jukebox, som Klinkmann kallar det, är den tradition som bygger upp Dylan själv som artist och som han själv lever, och kommer att leva vidare i.

Det är ändå relevant att diskutera Bob Dylan, inte enbart som person, utan samtidigt som idol, ikon, persona och till och med personage

Sven-Erik Klinkmanns bok börjar alltså med en näranalys och tolkning av Dylans mest aktuella verk, men öppnar sig för ett försök att på något vis sammanfatta artisten som helhet och hans förhållande till tiden i dess olika skepnader.

Tiden hos Dylan, kanske hos oss alla, består av en mängd transformationer och transfigurationer. Det är kanske också i och med skildringen av dessa Klinkmann är intressantast.

Han använder sig här av arketyper, man känner igen från hans tidigare texter och som gör att man blir en aning fjärmad från de mer samhälleliga aspekterna hos Dylan. Det är ändå relevant att diskutera Bob Dylan, inte enbart som person, utan samtidigt som idol, ikon, persona och till och med personage, för som han säger i en av låtarna på Rough and Rowdy Ways: I am Multitude.

Frihet och oberoende

Bob Dylan har alltid stått oberoende och fri i sitt förhållande till tidens olika strömningar. Om han varit något trogen, så har det varit friheten, oberoendet.

I kapitlet Frihetens tid, avhandlas det här.

Då Klinkmann menar att han i sin essä behandlar två mysterier; tiden och Dylan, så skulle jag vilja tillägga ett tredje mysterium: friheten. För det finns väl få begrepp, som är så svårdefinierade och missbrukade. Frihetens tid har också för Dylan varit fråga om freewheelin’.

Frihet och oberoende har också stått som ett fundament för det “amerikanska”. Såväl högern som vänstern har sin libertarianism, med sina myter, legender och idoler. Hos Dylan kan man följa detta spår redan från starten och han kan mycket väl sättas in som en del av denna tradition.

Tidens lögndetektor

Bob Dylan är lika amerikansk som en äppelpaj. Det politiska och sociala temat hos Dylan kommer ändå inte under Klinkmanns radar i den här boken. Han är mera intresserad av kristna och existentiella synvinklar och för tiden som ett moraliskt imperativ. I Klinkmanns bok träder det här fram i två konstateranden. Tiden möter moralen. Tiden är en lögndetektor.

Det är inte alltid lätt att hänga med i Klinkmanns resonemang

Jag kommer här att tänka på Martin Hägglunds bok Vårt enda liv, där han sammanlänkar moral med vår begränsade tid. Då tiden möter moralen gör den det hos Dylan, enligt Klinkmann, i självrannsakan, ruelse och ånger. I tidens lögndetektor står man till svars, om inte inför en gud, så i alla fall inför sig själv.

Det är inte alltid lätt att hänga med i Klinkmanns resonemang. Kanske man kan säga att hans essä är lika undflyende, som Dylans texter. Jag är därför helt medveten om att jag inte i den här recensionen har klarat av att ge en mera klargörande och helhetsmässig bild av boken.

Dylans lögndetektor. En essä om tiden innehåller givande analyser, men består, enlig mig, av för mycket presentation och citat av andras tolkningar. Det här gör att texten blir onödigt tung, som essä. Jag tror att den hade vunnit på om författaren vågat vara mera personlig i sitt möte med Dylan, mera freewheelin’.