Främlingarna

Främlingarna. Hur reagerar man då man möter något nytt och okänt? Vilka känslor infinner sig när någon främmande människa, kanske från en annan kultur, flyttar till byn? Känner man nyfikenhet, vågar man ta emot nykomlingen med öppna armar, eller blir man rädd och misstänksam?

Frågan är ständigt aktuell, både på ett samhälleligt och på ett mellanmänskligt plan. Särskilt brännande har diskussionen blivit under detta sekel, präglat av globalisering, flyktingströmmar och en pågående debatt om betydelsen av mångfald, inkludering och synlighet för tidigare osynliggjorda minoriteter. Malin Klingenberg och Maria Sann har med lekfullhet och glimten i ögat tematiserat denna rädsla för den Andre i bilderboken Främlingarna.

Boom av böcker

Ämnet, hur man skapar gemenskap och tillit trots en initial upplevelse av olikhet, har genom åren satt spår i barnboksutgivningen. Det sker till exempel i form av realistiska skildringar av kulturkrockar och historier om barn som flytt krigsdrabbade områden.

Svenska barnboksinstitutet har rapporterat om en boom av denna slags böcker i svallvågorna efter 2015 års flyktingström. Temat är dock tidlöst och kommuniceras lika effektfullt i antropomorf sagoskrud, exempelvis i Max Althuijs klassiska Grodan-serie (Grodan och främlingen, 1993), berättelsen om krokodilen Hugo (Hugo. Elak, blodtörstig och JÄTTEFARLIG?, Mia Nilsson 2013). Eller i sagan om det lilla tryntrollet som väcker stor skräck i grannskapet (Ett tryntroll flyttar in, Sabine Büchner och Charlotte Habersack 2016).

Ju mer hon får höra om dem, desto mer illa till mods blir hon

I Främlingarna blir själva ordet ”främling” den enhet som laddas med rädsla och nyfikenhet. När det dagisgamla jaget felhör att kompisen Linnea snart ska ”få främlingar”, börjar tankarna löpa. Vilka är dessa främlingar, och vad ska de göra hos Linnea? Ju mer hon får höra om dem, desto mer illa till mods blir hon. Hon drar sig till minnes att hennes pappa ju förbjudit henne att tala med främlingar.

Attribut och vardagsrasism

Klingenberg, flerfaldigt prisbelönt författare av framförallt mellanåldersböcker, tog i och med 2019 års succé Fisens liv (med Sanna Mander) steget in på bilderboksarenan. Klingenberg är känd för sin sprudlande och skarpsynta humor.

I Främlingarna fungerar denna humor både vasst och avväpnande: iscensättandet av jagets tankar ironiserar träffsäkert med främlingsfientlighetens mekanismer och gör den vuxna högläsaren självmedveten.

Främlingarna verkar nämligen enligt Linneas utsaga inneha många av de attribut som figurerar i vardagsrasistiska tankegångar: de luktar konstigt, de äter andra saker än oss, de går annorlunda klädda (med ”små strumpor som alltid faller av”), de är högljudda och pratar obegripligt (”Så här, säger hon. Äuaooo.”). Framförallt är de många, hela fem stycken. Kanske en hel familj, spekulerar berättarjaget, och konkluderar: ”Jag tycker främlingarna verkar otrevliga. Jag tror inte jag vill träffa dem.”

Heterogent persongalleri

Maria Sanns levande och färgglada bilder av en hektisk dagisvardag som rullar på parallellt med jagets funderingar skänker historien både bredd och djup. Det är frissalekar, utflykter och fart och fläng i sandlådan.

Detta är Sanns debut som bilderboksillustratör (2019 illustrerade hon kapitelboken Kymmenen tikkua laudalla av Heini Junkkaala) och i år utkom också Bokstavsvärldar (med Henrika Andersson). Sann har en bakgrund som konstmagister och bildkonstpedagog. Hennes bilder, befolkade av uttrycksfulla och personliga barn och vuxna i full rörelse, lyckas förmedla dynamik och stämning och får en att se fram emot nästa bilderboksprojekt.

Det är denna slags självklara bredd i representationen som jag tänker mig har efterlysts i den debatt om mångfald i den finlandssvenska barnboken

Persongalleriet är också heterogent på ett otvunget sätt, här samsas olika färger och former utan att övertydliga mångfaldspoänger görs. Det är denna slags självklara bredd i representationen som jag tänker mig har efterlysts i den debatt om mångfald i den finlandssvenska barnboken som initierades av kritikern Lina Lindell i Österbottens Tidning (11.10.2020). Den har sedermera fortsatt, bland annat i Kritikbyråns intervju med kritiker och litteraturforskare Mia Österlund (10.11.2020) och av kritiker Barbro Enckell-Grimm i Nya Argus barnboksöversikt 2020 (2.2.2021).

Expresssionistisk suspens

Det är också via Sanns användning av skuggor som rädslan för det främmande accentueras och blir påtaglig – då jaget tänker på pappans varning spanar hon ut genom fönstret mot en yttervärld där anonyma skuggor rör sig, alla gråa, var och en en potentiell fara.

Pärmens scen avbildar stunden strax innan främlingarnas identitet avslöjas

På samma sätt bygger pärmbilden upp expressionistisk suspens – en drös med barn står med spända och misstänksamma miner och kikar ut genom en öppen dörr mot något som finns utanför och som läsaren inte kan se – det okända.

Bilden omgärdas av svart färg, och bokens titel är skriven med ett skakigt typsnitt som avspeglar den nervösa stämningen.

Pärmens scen avbildar stunden strax innan främlingarnas identitet avslöjas. Linneas fem småsyskon bärs in i huset efter sin vagntupplur och jaget får hålla en av de små i famnen. Plötsligt är främlingen liten och varm och doftar gott, och jaget vilar i hennes lugna och öppna blick. ”Jag hoppas jag får hålla henne länge”, tänker hon. På ett intelligent och avväpnande sätt beskriver Klingenberg och Sann hur osäkerhet och rädsla inför den Andre i de bästa stunder kan övergå i ett möte där båda ser varandra.