Tuktans ljuva år

Tuktans år tar avstamp från en internatskola i Schweiz där alla flickor har förmögna föräldrar. Alplandskapets friska vindar och elevernas moderiktiga jumprar – allt håller på att förgås. Ikonografin rör sig kring komplicerad vänskap mellan flickor i boken som utkom i svensk översättning för några år sedan.

”Frédérique dolde sitt förakt bakom lydnad och disciplin, hon var respektfull. Jag hade inte lärt mig att låtsas ännu. Jag var respektfull mot rektorn Frau Hofstetter, eftersom jag var rädd för henne. Jag var beredd att böja mig. Frédérique behövde aldrig böja sig, för hennes sätt att visa respekt för andra ingav respekt.”

En internatskola i Schweiz, Appenzell. Det är femtiotal, ingen vill tala om eller komma ihåg kriget och ruinerna. Berättaren, en ungefär femtonårig flicka, har tillbringat hela halva sin barndom på olika flickinternat i vad hon beskriver som en förlängd senil barndom. Den inrutade tillvaron, med hierarkier och ritualer, bryts upp när Frédérique äntrar scenen. Berättaren fastnar genast för henne. Faller för, är nog rätta ordet, men frågan är om hon låter sig falla. Frédérique är ouppnåelig, självtillräcklig, hon för sig med en sval ordningsamhet som skrämmer iväg andra. ”Hon ägde ingen mänsklighet.”

Den nya eleven talar om sina erfarenheter med män men berättaren vet inte vad hon ska tro.

Den nya eleven talar om sina erfarenheter med män men berättaren vet inte vad hon ska tro. Berättarens egna erfarenheter med pojkar avfärdas som totalt ovidkommande. Frédériques lydnad gör henne ointaglig, oberoende av andras bekräftelse. Berättaren beundrar henne och tillkännager kaxigt att hon vill “erövra” henne.

Den säregna författaren Fleur Jaeggy föddes i Zürich 1940. Under 60-talet, efter att i någon period ha varit modell, började hon arbeta på sin mans förlag. Ett antal berömda författare, bland dem Ingeborg Bachmann, var hennes vänner.

Jaeggy hade hunnit ge ut ett flertal böcker, alla skrivna på italienska, när Tuktans ljuva år publicerades år 1989 – och den blev ett genombrott. Viveca Melander översatte boken till svenska på nittiotalet, och 2020 gavs den ut på nytt av Nilsson förlag.

Bekant ikonografi ställs på ända

Eleverna i internatskolan i Tuktans ljuva år har alla förmögna föräldrar. En av dem kallas “den svarta flickan” och är dotter till en statsman i Afrika. Skolans ledning behandlar henne som en exotisk docka, för eleverna är hon paria.

Berättaren delar rum med en flicka som sover med lockarna prydligt utspridda på kudden och som omsorgsfullt filar sina naglar, hon är “tysk, präktig och elak, som enfaldiga flickor kan vara”. En nykomling, Micheline, är slarvig men söt och skrävlar om sin daddy, en man av värld. Berättarens egen pappa är en inte särskilt lycklig fabrikör som bor på hotell. Modern har flyttat till Brasilien och därifrån ger hon brevledes sin dotter direktiv.

Skolan omges av berg och byar, landskapet tycks kalla på berättaren, som ger sig ut på promenader där hon söker ensamheten och som inger henne en känsla av “olustlycka”. Runtomkring är allt välordnat, inne i husen “tycks dödens frid och idyll råda”. Livet i skolan präglas av konventionalitet och ordning.

Ikonografin i romanen är egentligen standard fare: komplicerad vänskap mellan flickor, livets omutliga förändring, de intensiva förnimmelserna av livet som det ter sig under åren innan Framtiden är här. Det är den resoluta tonen, från sida 1, i Tuktans ljuva år som fångar läsaren, som när den sista sidan är läst frågar sig vad boken vill säga.

Den redan vissna ungdomen

Jaeggys berättare väntar inte otåligt på att det riktiga livet med familjeliv och bjudningar ska börja. Detta är ingen skildring av fräsch ungdom med spontana upptåg och drömmar. Istället vilar romantikens arv tungt över texten. I de unga ansiktena ser berättaren redan det vissnade. Alplandskapets friska vindar och elevernas moderiktiga jumprar – allt håller på att förgås.

”En vintereftermiddag, vi satt på trappan, tog Frédérique mina händer och sa: “Du har en gammal kvinnas händer.” Hennes var kalla. Hon betraktade mina handryggar: man kunde räkna ådror och ben. Hon vände på dem: de var förtorkade. Jag kan knappt beskriva hur stolt jag var över att ta emot det som för mig var en komplimang.”

Nästan som en vampyr som får livet att sugas ur berättaren, vars egna konturer är bleka.

Frédérique i sin tur är som en figur ur en gotisk roman, hon träder ut ur skuggorna, och dit återvänder hon också. Nästan som en vampyr som får livet att sugas ur berättaren, vars egna konturer är bleka. Är hon en flicka som ägnar sig åt nöjen tillsammans med Micheline eller vill hon vara som Frédérique, med glöd diskutera konst och filosofi?

”Klockan ringer, vi stiger upp. Klockan ringer igen, vi sover. Vi drar oss tillbaka till våra rum, livet har vi sett gå oss förbi genom fönstren, böckerna, årstidernas växlingar, genom promenaderna. Alltid återspeglat, en reflex som är som förstelnad på fönsterbrädena.”

Jaeggy framställer något oförlöst som präglar livet i skolan, lärarnas längtansfulla blickar på eleverna, alla små förälskelser. Det ord som ofta används är “kysk”. Promiskuös kyskhet. Berättaren är närmast besatt av att beskriva det rena som det orena, det friska som det instängda.

Texten andas krypande obehag.

Texten andas krypande obehag. I Frédérique tycks berättaren se någon som är annorlunda, någon som gör skolans ytlighet uppenbar genom att vara så ordentlig som det bara går. Det är inte en protest egentligen, inte ett statement. Men ibland kan berättaren i henne lägga märke till “glimten av oordning”.

Snarare än en särpräglad individualitet som förtrycks genom socialitetens maskineri – det är ju den historia som man har läst en miljon gånger och liksom går och väntar på att ska serveras – rör det sig här om något helt annat.

Som den alltid välformulerade kritikern Emi-Simone Zawall skriver i sin recension i SvD: “Gång på gång tränger Jaeggys blick genom de sociala kodernas flätverk för att närma sig det som människor i allmänhet helst undviker: den tomhet som i större eller mindre utsträckning existerar inom oss alla, en punkt bortom alla mänskliga relationer där vi är ingen.”

Berättaren, som håller det mesta på avstånd, ger uttryck för leda och fascination, för förakt och beundran, och det är som att allt det där faller bort och av, men vad det är som finns bakom cirklar texten runt genom ett slags kärvt pratsam stumhet. Smärtpunkten blottläggs aldrig. “Men hur föreställer man sig tomheten? Är den kanske en förfalskning av hur allting var till en början?”

Walsers ande

Detta är ett drag som romanen delar med en litterär röst som nämns flera gånger i texten, Robert Walser (1878–1956). Han var den mycket egensinniga schweiziske författaren och vandraren som efter ett par decennier utomlands, flitigt skrivande, tillbringade den sista delen av sitt liv (under en period högproduktiv) på olika mentalsjukhus.

Mitt i den gravitationslösa lättsamheten finns dock en djup melankoli som ibland spränger fram i texten.

Alldeles i början av Tuktans ljuva år sägs det att Walser under sina sista år var intagen på en anstalt i Herisau som låg i närheten av flickinternatet. Däromkring gick Walser sina promenader, och där dog han, under en vandring, i snön. Men ingen i trakten kom längre ihåg honom, eller ville kännas vid honom.

Walsers infallsrika, i allt högre grad språkligt radikala, berättelser svävar över marken. Mitt i den gravitationslösa lättsamheten finns dock en djup melankoli som ibland spränger fram i texten. Det som gör honom till en författare som inte just liknar någon annan är hur han ständigt låter betydelserna upphävas. Satserna tycks sopa rent efter sig och otåligt kilar iväg på nya stråt, för att, någon gång då och då, bromsa in i djup reflektion.

Walsers ande sipprar in i Tuktans ljuva år. Kyskheten i hans berättelser, de nästan tvångsmässiga promenaderna i text och liv där frihet och underdånighet krockade med varandra. Walser själv, som faktiskt hade gått i betjäntskola, skrev texter som dras till olika former av underkastelse. Inte minst det självutplånande i dessa berättelser, hur jaget försvinner, genljuder i Jaeggys kompakta roman.

Ciselerade känslor

Frédériques självtillräcklighet står i kontrast mot huvudpersonens diffusa längtan. När hon försvinner från skolan är det oåterkalleligt. Sedan möts de förvisso igen, men då har skuggorna tätnat. Hennes lydnad framstår enligt berättaren som fullkomligare än de andra elevernas, såsom rumskamratens glada servilitet som väcker hennes, berättarens, avsky. Eller som den ytterst konventionella Micheline, som är precis sådan en ung flicka ska vara, och som omfamnar berättaren “som hon skulle ha omfamnat en folkmassa”.

Frédériques lydnad är tom, och framstår som fri, men också farlig. “Frédérique fäste ingen vikt vid sitt liv”. Berättaren vill ömsom erövra denna flicka, bemäktiga sig hennes lydnad, ömsom vill hon kasta sig inför den andras fötter – precis den tragiska dynamik Robert Walsers texter uppvisar.

Än i dag kan jag inte säga att jag var förälskad i Frédérique, det är en mycket enkel mening att uttala.

Om Walsers prosa, i synnerhet den senare, tycks springa över ords betydelser är stilen i Jaeggys roman mättad. Med vad? Ord upprepas, i det oändliga närmast. Kyskhet, lydnad, undergivenhet, fullkomlighet. En tuktan som är ljuv? Låter som en motsägelse. Genom sitt språk lyckas Jaeggy tränga in i en värld av upplösta motsatser. Det gamla finns i det unga, friheten finns i ofriheten, det döda finns i livet. Minnet är en gravnisch, men våra namn kommer att suddas ut i glömskan.

Minnet är en gravnisch, men våra namn kommer att suddas ut i glömskan.

Att berättaren ibland befinner sig i ett vuxet nu, emellanåt i ett ungt presens, är slående och markerar textens känsla av hemlöshet, att det är oklart från var i världen den kommer till tals.  Ändå: den har en precision – mitt i det ambivalenta en definitivitet. Framför allt mejslar romanen rent språkligt ut de ambivalenta känslorna på ett nästan våldsamt, skulpturalt vis. Känslor, för att inte tala om kroppar, skärskådas, kanske till och med objektiveras, medan textens berättare befinner sig någon annanstans, var vet man inte.

Alltings oåterkallelighet sätts på pränt, berättaren frammanar de formativa, “bästa” åren. Det arbete läsaren själv måste göra är att fylla i vad det är som formas eller fostras, om ens något alls. Är det som berättaren säger, att sådan lydnad hon beskrivit dömer människor till att bli antingen kriminella eller helt vanliga, konventionella medborgare?