Bo i ett hus som ligger i mörkret

Peter Mickwitz nya bok Bo i ett hus som ligger i mörkret är uppdelad i två avsnitt, cirka 100 sidor dikter följda av en essä på cirka 35 sidor med titeln Bygga bo, stänga ute. Temat är undergång, och ännu mer främlingshat. Skuldkänslan hos jaget-författaren i att sitta i det nämnda ljusa huset som är skrivstugan han byggt själv. Det är uppslukande för både honom och läsaren.

När jag inlett läsningen blir jag så deprimerad att jag har svårt att fortsätta. Men dikterna är samtidigt fascinerande och mångtydiga. I rader som följande finns en svindlande fysisk känsla:

Det var omöjligt att gå ut:

mörkret bar inte.

Läsaren kan i långa passager helt och hållet gå in i den trygga känsla som samtidigt är under hård kritik från den implicita författaren:

Det här var då men då var alltid.

Jag bodde i då, mitt hus låg i då.

Jag tror att det var

för att det var

enklast så.

Enklast för vad? Enklast för

minnet, enkelt i ljuset.–

Även minnet, som är något fundamentalt för konstnärer, verkar i det här sammanhanget bli ifrågasatt. Fast inte på ett entydigt sätt:

Och ändå fortsätter jag om

och om igen att försöka besöka

detta hela tiden förlorade nu

med hopp att framtiden kunde bli

vara ett stillastående nu. Ett evigt nu

i solvärmen på gården där jag sitter.

Den som vistas i det här ljuset är, som boken gång på gång upprepar, ond. Här talar två röster: den som predikar och den som, nästan i tysthet och utan att försvara sig, sitter i det ”onda” ljuset och skriver den bok vi läser. Småningom får jag för mycket av uttryck som ”det rätta/ är svulsten som äter mig”.

Isande metaforer om miljön

En oproblematisk glädje kan jaget däremot uppleva inför naturen utanför huset, som löven som han jämför med sina ord. I minnen som innehåller till exempel skidspår som försvinner över isen.

Miljökatastroferna som de flesta idag slentrianmässigt konstaterar att snart inträffar, beskrivs med sällsynt isande metaforer utan att det behövs spektakulära ord:

den sista sommardagen kom aldrig

den sista sommaren övergick otydligt

ojämnt tyst i en ny okänd årstid

Glömskan är kanske inte entydigt minnets motsats, eftersom även det senare begreppet är delvis negativt laddat. Båda har speciella innebörder man får fundera över:

med vaxvingar

vrakdelarna flyter i glömskan

på metanhavets stilla sega

yta en plötslig stund

med ett kort otydligt mummel

rinner vattenammoniaklava

—

Ingen hycklande författare

I framtiden finns det kanske bara plats, konstateras det fyndigt på ett annat ställe.

När någon säger eller skriver ”jag är ond”, känns det oftast som att syftet är att man ska tycka att hen är god.

Men som helhet är den en hybrid som inte nödvändigtvis håller ihop

Jag vill poängtera att jag inte uppfattar Mickwitz så. Det finns inte något hycklande över hans bok, som har det sympatiska tonfall man är van vid från hans tidigare böcker. Och en humor som då och då skymtar nästan omärkligt fram.

Mickwitz bok innehåller många genialiska ögonblick, speciellt i dikterna. Men som helhet är den en hybrid som inte nödvändigtvis håller ihop. Det här är inte ett problem för den läsare, som tycker om att fundera på detaljer och anser att vacklande experiment ibland kan vara intressantare än harmoniska polerade byggen.

De senare har ibland den avigsidan, att medan de skalar bort element som är på gränsen till ovidkommande, förenklar de den litterära visionen. Problemet för mig är att essädelen innehåller ingredienser för en hel bok, och de som författaren har utvecklat är inte nödvändigtvis de mest intressanta.

Oslipade resonemang

Så länge han talar om det onda egna huset i dikterna, går det att göra en metaforisk tolkning, eller flera. Man kan se huset som språket, texten, där man kan välja att släppa in eller inte släppa in nya främmande språkliga element och personer.

Man kan tänka på Pentti Saarikoskis uttalande att en som skriver en bok måste bli störd, för annars blir det en dålig bok. Med andra ord att en bok som inte är öppen mot världen blir privat och steril.

Nyckeln finns kanske i resonemanget om ensamhet. En längtan till människorna.

Men när resonemanget om ond trygghet fortsätter i essädelen blir tolkningen per definition mer entydig. Vad författaren verkar säga är att det egna huset är det samma som främlingsfientlighet. Även om jag betvivlar att han menat att uttrycka något så fyrkantigt, har han inte filat resonemanget tillräckligt för att effekten ska bli en annan.

Nyckeln finns kanske i resonemanget om ensamhet. En längtan till människorna. Men dimensionen av ”vill” drunknar tyvärr i dimensionen av ”bör”.

I slutet, när författaren kort talar om filosofen Emmanuel Levinas generösa, gästfria människosyn, uppfattar jag det som en vardaglig utopi om varmt sällskap.

Obehagligt tankesätt

Om ett så anspråkslöst behov som att ha sin egen vrå gör en ond, blir följande steg att vi alla är ungefär lika onda. En sådan självbild är vad alla världens maktfullkomliga ledare önskar att medborgarna/de underlydande ska ha. Ett folk som späker sig själva och inte kritiserar.

För mig är något av det mest ”onda” i världen det hierarkiska tänkandet. Det finns i naturen också, och går aldrig helt att eliminera. Vi människor kan ändå inom vissa gränser välja.

Det deprimerar mig när författaren säger sig tro att vi ”inom en överskådlig framtid kommer att han en högerradikal statsminister”.

När det gäller människan har den hierarkiska världsbilden varit turvis mer och turvis mindre populär. Rasismen är för mig en av följderna av detta obehagliga tänkesätt.

Det deprimerar mig när författaren säger sig tro att vi ”inom en överskådlig framtid kommer att han en högerradikal statsminister”. En sådan tro tenderar att bekräfta sig själv. Hur det ska gå hänger på vilken inställning vi alla har. Grunden är självrespekt, och det inkluderar att man anser sig ha rätt att vilja ha ett liv. Vilket inte är det samma som att vilja äga världen.

Den enda som med konsekvens kan säga ”ge till kejsaren vad kejsaren (inte) tillhör” är Kristus, eller en annan person, som inte nödvändigtvis behöver vara religiöst troende, som accepterat tanken på att hen kommer att bli korsfäst och för egen del avstår från allt som gäller jordelivet.

För oss andra gäller att det alltid finns människor som gärna tar ifrån oss vad som helst, om vi låter dem. Och de behöver inte vara behövande.

Ett underjordiskt hem

När jag tänker på alla konstnärer som i kamp mot ekonomiska faktorer, könsdiskriminering med mera, genom tiderna har försökt skapa sig ett mentalt och fysiskt rum att skapa i, känner jag motvilja mot den här boken.

Det här snabba avfärdandet av en främmande kultur är för mig bokens lågvattenmärke.

Många sidor är ägnade Franz Kafkas novell Boet, om en osympatisk person som bygger ett underjordiskt hem för att hindra ”värdelösa kryp” från att ta sig in. Att den handlar om antisemitism är inte svårt att förstå, också utan Pascale Casanovas tolkning. Hur relevant det än är, det här har man läst förut.

Med några ord förklarar författaren å andra sidan vänstern (som om den var ett block) som endimensionell i sina analyser av nazismen, och hittar samband mellan xenofobin i Japan och den minimalistiska estetik som alltid har varit populär där. Det här snabba avfärdandet av en främmande kultur är för mig bokens lågvattenmärke.

Hatet som gror i vårt land

Begreppet utlänning är problematiskt. Internationell kriminalitet finns, och i en värld utan gränser samarbetar den med den inhemska. Om man är kritiskt inställd till dagens ökande samhällsklyftor, nedskärningar och skatteparadis, är det möjligt att föra fram synpunkten att några högt uppsatta utlänningar, i samarbete med några högt uppsatta finländare, har riktat ett svek mot medborgarna.

Min uppfattning om hatiska människor är att de är otrygga.

En överföring av stora gruppers resurser har skett till förmån för en ny slags internationell finansadel. Hatet som gror i dagens samhälle riktar sig ändå sällan eller aldrig mot den här gruppen, som ändå inte skulle behöva bry sig om det, utan mot några oftast mörkhyade nykomlingar som gör sitt bästa för att bygga upp ett liv i Finland.

Min uppfattning om hatiska människor är att de är otrygga. Fortfarande, efter att ha läst en hel bok om det, försöker jag komma fram till hur Mickwitz definierar ordet trygghet.

I de korta resonemangen om Finland anar jag mellan raderna en nostalgi, och skulle gärna vilja läsa mera om vilken relation Mickwitz som föddes 1964 har till Kekkonen- och Koivistotiderna.

Landet som förlorat sin mest mångkulturella stad Viborg (vilket säkert hade betydelse för den nationella världsbilden under kommande årtionden), halvt motvilligt tjänade pengar på VSB-pakten, och småningom kom till ett skede där man funderade på att börja släppa in några invandrare, speciellt om de var nyttiga.

Trygghet som begrepp i nutiden

Finland har inte blivit rasistiskt nyligen. På 1970-talet fanns inte så många invandrare att vara rasistisk mot, men många kommer säkert ihåg uttryck som ofta användes, som umpa-umpa n-rumpa. Som förutom rasistiskt var homofobt.

Mickwitz och jag är snart i den åldern när trygghet kan vara något så elementärt som att staden låter hacka bort isen från gatorna, något Helsingfors inte längre gör, antagligen för att det ”inte finns pengar”.

När jag tänker på mina favoritböcker tycker jag att de inte passar in i någondera kategorin

I slutet ställer Mickwitz Martin Heidegger (ond) och Emmanuel Levinas (god) mot varandra. Vi får som ytterligare bevis på att det inte är bra att ha en stuga, en beskrivning av Heideggers, som lär se mycket unken och trist ut. Hur det såg ut där Levinas skrev får vi däremot inte veta.

Författaren skapar också en dikotomi mellan böcker som är till för självbespegling och sådana som väcker obehag, och menar att det senare är meningen med god litteratur.

När jag tänker på mina favoritböcker tycker jag att de inte passar in i någondera kategorin.

I Don Quijote möter vi skrämmande sidor av människan, men också mycket annat. Fast det kan ju hända att jag identifierar mig med huvudpersonen, utan att ha fattat det.

Det är skickligt av Mickwitz att skriva en bok som gör att en läsares huvud dag efter dag fortsätter fundera och hänga upp sig på den.