Alla mina katastrofer

Den välmående och förträffliga finlandssvenska barnboksutgivningen rymmer förvånansvärt få titlar för barn i åldrarna 9–12. Det är den så kallade slukaråldern, då läslusten sägs vara på sin topp. Karin Filéns debutbok Alla mina katastrofer utgör ett välkommet bidrag i den annars bilderboksstinna utgivningen.

Pinsam. Se där ett ord som kanske bättre än något annat beskriver känslan av att vara 12 år, då leksakerna i rummet (om de ännu finns kvar) plötsligt ser malplacerade ut och ”fel” klädval i skolan känns som världens undergång. Detta är åldern då en vacklar på tröskeln till tonåren, är ännu inte där men är heller inte längre liten.

I det här brytningsskedet befinner sig även Sandra, femteklassaren och jag-berättaren i Karin Filéns Alla mina katastrofer, en berättelse förlagd till året 1986. Rapporteringar från olyckan i Tjernobyl brusar i bakgrunden via radions nyhetssändningar men i Sandras liv förefaller olyckan avlägsen.

Mer angelägna känns vänskapen till bästisarna Emma och Jenny, en störig storebror och att vara hemligt kär i två år äldre filmstjärnelika Peik. Sommarlovet står för dörren och till skolstart är det sextionio dagar eller tusen veckor av ledig tid.

Levi’s jeans och en kasettspelare

Men redan bokens titel förebådar pinsamheter av varierande slag, och det är även så handlingen tar fart. Strax innan sommarlovet börjar, snubblar Sandra omkull på gården utanför Lövberga skolcentrum iklädd ett par för stora sneakers, begapad av en hel hop elever. Sandras klass är på plats för att bekanta sig med skolan där de blivande sjätteklassarna på hösten ska dela byggnad med högstadieeleverna. I Sandras, Emmas och Jennys värld är dagen avgörande för de kommande skolåren och det gäller att inte profilera sig som pinsam.

Värre än så kan ett sommarlov knappast börja

Då den olyckliga händelsen trots allt inträffar låter kommentarerna inte vänta på sig. Några äldre tjejer som sitter uppflugna på ett staket och tydligt hör till skolans coola i sina upprispade Levi’s jeans och en kasettspelare som spelar A-ha, uttalar sig hånfullt om Sandras snubblande och döper henne till ”Converse”. Värre än så kan ett sommarlov knappast börja.

Pasteller och Janssons frestelse

Filén skildrar tidstroget och träffande livet i en medelklassfamilj på åttiotalet som i jämförelse med vårt nutida online-liv med ett överflöd av alternativ, förefaller okomplicerat och avspänt. Det är ett decennium genomsyrat av pastellfärger, suddgummin med doft, mintfärgade cyklar, Samantha Fox på väggen, bilar utan luftkonditionering och Janssons frestelse till middag.

Mot denna fond avtecknar sig motivkretsen – frågor om identitet och kropp, spirande förälskelse, rädsla för att göra bort sig

Mot denna fond avtecknar sig motivkretsen – frågor om identitet och kropp, spirande förälskelse, rädsla för att göra bort sig och ett starkt behov av att stå på egna ben – som tidlös och utmärkande för denna typ av berättelse. Intrigmässigt inordnar sig Alla mina katastrofer i samma kategori som mellanåldersböckerna Singer och En annan Bea Bladh av Katarina von Numers-Ekman samt serien om Yoko av Annika Sandelin.

Dessa är välskrivna, vardagsrealistiska skildringar med hög igenkänningsfaktor i vilka kompisrelationer, upplevelser av förtryck i skolan och pinsamma incidenter som tycks följa varandra på rad, utgör berättelsernas nav.

Ett alldagligt element-radhus från sjuttiotalet

Karaktärsgestaltningen i Alla mina katastrofer är solid och trovärdig, om än rätt förutsägbar. Sandra är familjens mellanbarn som försöker navigera mellan att vara ”ovanligt vanlig” och lagom kavat för att hävda sig gentemot sin storebror Micke som ofta är irriterande men ibland bra att ha. Som till exempel då han bjuder hem snygga kompisar som Peik.

Föräldrarna förblir rätt perifera och endimensionella gestalter som finns där som pålitliga och trygga vuxna att ty sig till, medan föräldraskapets begränsningar och sprickor, en aspekt som ofta kryddar böcker för barn och unga, saknas.

Filén gestaltar träffsäkert flickgemenskapen, det att stå varandra nära och dela varandras nojor…

Även vänskapen med Emma, förnuftig och självsäker, och Jenny, gladlynt och generös, står på stadig grund. Filén gestaltar träffsäkert flickgemenskapen, det att stå varandra nära och dela varandras nojor, komplex, förtjusningar och hemligheter, utan att vika undan för de känslor som inte tål dagsljus.

Jennys familj är nämligen välbärgad, vilket tydliggörs med att hon ofta har nya kläder, den senaste cykelmodellen och en himmelssäng. Hos Sandra väcker denna myckenhet avund eftersom hon själv delar rum med sin lillasyster i ett alldagligt element-radhus från sjuttiotalet. Den jobbiga avundskänslan kanaliserar hon genom att ibland tänka fula tankar om sin bästis, en nog så bekant känsla för många.

Det värdefulla i tillvaron

Utöver att vara en skildring av ett sommarlov, stundvis skuggat av den pinsamma händelsen på skolgården, nuddar Filén vid känsliga och komplexa teman. Som att ha en genant och högst privat hobby eller att tvingas förhålla sig till andra tjejer med illasinnade avsikter och giftiga tungor.

Samtidigt understryks det betydelsefulla i det lilla, att se på film med hela familjen, att gnabbas med syskonen eller att cykla omkring på solvarma asfalterade gator…

Berättelsens ton, Sandras personliga och ofta humoristiska reflektioner och dialogerna, präglas ändå av en lättsamhet som gör att djupborrningen i det svåra uteblir. I stället skildras ofta riktigt dråpliga situationer, exempelvis de som uppstår då storebror Micke är inblandad. Även om kärnhandlingen kretsar kring frågor som inte går ur tiden, tecknar Filén med säker hand och genom detaljerade beskrivningar från olika hem och familjeutflykter med medhavd matsäck, en nostalgisk tidsbild över åttiotalet då högkonjunkturen för vissa innebar välstånd i form av prylar och utlandsresor.

Samtidigt understryks det betydelsefulla i det lilla, att se på film med hela familjen, att gnabbas med syskonen eller att cykla omkring på solvarma asfalterade gator med bästisarna och veta att sommarlovet bara börjat.