Bågskytten

Ända sedan 1980-talet har jag till och från intresserat mig för den finlandssvenska litteraturen, vilket varit en tacksam uppgift: bara sporadiskt recenseras ju dessa böcker i rikssvensk media. Jag har genom åren skrivit både översikter och mer ingående behandlat valda verk som jag tyckt att måste omtalas även i Sverige.

Botanisering över landsgränsen

Ett av mina tidigaste fynd var Pirkko Lindbergs sensationella romandebut Byte (1989); en tegelstensbok som med sin flödande berättarglädje och med sin yviga, nästan vildvuxna karaktär snarast påminde om klassisk rysk prosakonst.

En annan särpräglad roman var Märta Tikkanens prosalyriskt anlagda Rödluvan (1986). Jag har också fascinerats av den mängd högkvalitativ lyrik som getts ut på svenska i Finland, ofta effektfullt komprimerad och i finstämt senmodernistisk stil. Tua Forsström är bara ett exempel.

Kjell Lindblad lärde jag tidigt känna som raffinerad stilkonstnär och känslig psykolog.

Kjell Lindblad lärde jag tidigt känna som raffinerad stilkonstnär och känslig psykolog. Han debuterade 1984 med Före sömnen och har därefter framför allt skrivit noveller, en genre som han med tiden förfinat till mästerskap – vilket märks inte minst i hans senaste bok, den nionde i ordningen, som betitlats Bågskytten, vilket också den avslutande berättelsen heter.

 Socialrealism och gåtfullhet

Kjell Lindblads berättelser utspelas i socialrealistiskt pregnanta miljöer, där scenerna ofta gestaltas med nästan filmatisk tydlighet. Genomgående utvecklas berättelserna i riktning mot en allt större gåtfullhet, alternativt närmar sig thrillergenren.

Författaren har en särskild talang att gestalta ensamhet och främlingskap. Vi möter människor i dysfunktionella parförhållanden, liksom känsliga, utsatta barn. I det senare fallet tränger författaren djupt in i barns upplevelser, ja, med en så känslig blick och så djup inlevelse att jag under läsningens gång inte kan låta bli att associera till Astrid Lindgren.

Hon skrev ju ofta sina allra starkaste verk när hon skildrade det ensamma barnets utsatthet – men också förmågan att överleva kriser och prövningar genom att utnyttja fantasins kraft.

Vi möter människor i dysfunktionella parförhållanden, liksom känsliga, utsatta barn.

Lindblads berättelser kan också påminna om Ingmar Bergmans barndomsskildringar, där den omgivande vuxenvärlden kan framstå som både grotesk och skräckinjagande.

Titelnovellen som en saga

Här och var finns blixtrande insiktsfulla passager – som följande bild av ett barns belägenhet i gränslandet till vuxenblivandet (jag kommer att tänka på Astrid Lindgrens sorgesamma berättelse Allra käraste syster): ”När jag var ensam hemma kunde jag plocka fram mina gamla tennsoldater, rada upp dem på raka led bara för att finna att jag inte hade lust att leka längre.” Magin är borta – och möjligheten att undfly en svår omvärld därmed svårare.

Oftast lyckas dock Lindblads ensamma gestalter uppbåda tillräckligt med fantasi för att undkomma svårigheter av olika slag. I titelnovellen finns invävt en saga som är bland det vackraste jag läst. I berättelsen ”Något annat” (en av samlingens starkaste) möter man två barn som gömmer sig i ett badrum. De fyller handfatet med vatten, låtsas att de är uttröttade ökenvandrare – och just som de är färdiga att ge upp och lägga sig ner i sanden upptäcker de vid horisonten palmer… ”Vi faller på knä, kysser oasens klara vattenspegel med våra sönderbrända läppar och dricker oss till livet igen.”

I titelnovellen finns invävt en saga som är bland det vackraste jag läst

Detta slags ingivelser återkommer även på ett berättarplan, där författarens inlevelse i gestalterna öppnar för återkommande ”spelscener” där berättaren försöker föreställa sig hur det kunde ha varit.

Somligt är rena detektivhistorierna, där berättaren eller huvudpersonen successivt nystar upp ett trauma eller utifrån ett efterhandsperspektiv successivt frilägger såriga minnen. Ibland är perspektivet det omvända och det välbekanta blir allt mer främmande; glider iväg mot diffusa gränsland där med ens vad som helst tycks möjligt.

Vardagslivets avgrunder

Bågskytten får mig att associera till uppburna novellister som Raymond Carver och Kjell Askildsen. I likhet med dessa blottar Kjell Lindblad svartsjuka och samlevnadsproblematik; manar fram avgrunder under en till synes stabil, trygg vardag.

Som i ”De dödas esplanad”, där makarna i sin gemensamma säng upplever ett stort främlingskap. ”Så nära hon var och ändå så långt borta. Blotta tanken att vi låg där sida vid sida och samtidigt befann oss i olika världar var outhärdlig.”

I Det andra språket möter vi en person som tappat minnet och med ens inte känner igen sig i den tidigare så självklara verkligheten. Han förstår inte ens språket som hans närmaste pratar. Det är en skräckskildring i klass med Kafkas Insekten. Sakta återkommer omgivningen; ”språket öppnade sig sakta men säkert, som en ny spännande värld, ett universum där jag färdades likt en språkets aeronaut”.

Det är en skräckskildring i klass med Kafkas Insekten

Slutligen några exempel på Kjell Lindblads stilkonst:

”För mig var det en rent sinnlig njutning att få tvätta henne där hon låg i badkaret med sin klotrunda mage som en fruktbarhetens ö i vars inre livet grodde och ett litet hjärta tickade.” Och: ”Det skymmer och jag tänker att världen är en glasburk i Guds stora skafferi och att vi är som myror där vi går längs trottoaren i den mjuka nysnön.”