Som jag behagar: essäer i urval

Det finns en sliten standardfråga som brukar läggas in i kulturkritiska texter, litteraturrecensioner och debattartiklar av alla de slag. Frågan är en klyscha och lyder så här: ”Vad skulle Orwell ha sagt?” Alternativt i form av ett påstående: ”Orwell skulle ha sagt att…”. George Orwell (Eric Blair var som bekant hans riktiga namn) har nyttjats och utnyttjats för att argumentera för än det ena, än det andra, för att stärka olika politiska identitetsprojekt, och för att underbygga ideologier och predika än fred, än krig.

I Spanien blev lögnen sanning

Viket slags auktoritet är då Orwell? För av bruket av hans namn att döma var och är han fortfarande en intellektuell, global superauktoritet. Han handlade, talade och tänkte på ett sätt som var obekvämt både för honom själv och för andra, och inte minst för andra intellektuella. Länge försökte han anpassa sig till den yttre vänsterns krav på ”appeasement” under andra världskriget, men insåg snart att detta skulle medföra Hitlertysklands seger i kriget och att detta självfallet inte fick ske. Han var beredd att strida för Storbritannien mot Tyskland men accepterades inte som stridsduglig. Han led av lungproblem, vilka sedermera visade sig vara tuberkulos. Dessutom hade han ådragit sig en skada i luftstrupen under spanska inbördeskriget 1937 då han stred på republikens sida mot Francos fascister.

Svårare för Orwell själv var då han i Spanien bevittnade ”sanningens död”, som han uttryckte det i sin rapportbok Homage to Catalonia (1938) (Hyllning till Katalonien, 1971). Plötsligt imploderade den republikanska fronten och det lilla socialistiska partiet POUM som Orwell stred för, började förföljas av det Sovjettrogna kommunistpartiet. Tillbaka i England upptäckte Orwell att den officiella versionen av spanska inbördeskriget var den som gällde också där. Han hoppades kunna berätta sin historia och bli trodd. Men ingen ville lyssna på honom – eller publicera hans berättelse.

Begreppet totalitarism myntades av Orwell, och det var uttryckligen bland de intellektuella han ansåg sig finna flest exempel på totalitärt tänkande

Det många intellektuella ofta har förbigått i samtalet kring Orwell är hans väl underbyggda kritik av de intellektuella själva; såväl av de intellektuella i hans samtid som av de intellektuella i en mera universell bemärkelse, av intellektualismen. Begreppet totalitarism är i sin tur myntat av Orwell, och det var uttryckligen bland de intellektuella han ansåg sig finna flest exempel på totalitärt tänkande. Detta utan att han någonsin skulle ha tvekat om att den yttre högern och däribland Oswald Moselys British Union of Fascists var befolkad av förblindade anti-intellektuella. Han påvisade och kritiserade också fortgående förekomsten av antisemitiskt tänkande i det konservativa partiet.

 Journalistiken som råkat i skuggan av romanerna

Alla känner till Orwells mest berömda verk: Animal Farm (1944; Djurfarmen, 1946) och Nineteen Eighty-Four (1949; Nittonhundraåttiofyra, 1950) och inte minst hans första publicerade bok Down and Out in Paris and London (1933; Nere för räkning i Paris och London, 1973)som är en memoarbok eller litterärt reportage. Många känner till att han utgav ytterligare ett antal romaner: Burmese Days (1934; Dagar i Burma, 1975), A Clergyman’s Daughter (1935), Keep the Aspidistra Flying (1936; Leve Aspidistran, 1975) och Coming Up for Air (1939; Snappa efter luft, 1975). En del känner till att han utgav reportage i bokform; förutom Homage också The Road to Wigan Pier (1937; Vägen till Wigan Pier, 1976). En del är bekanta med hans noveller ”Shooting an Elephant” och ”A  Hanging”, men ytterligt få har tagit del av hans omfattande journalistik: reportagen, mångfalden av recensioner, kolumnerna, eller den rika essäistiken. För att inte tala om hans gigantiska brevväxling och dagböckerna.

Medan romanerna (med undantag för det misslyckade joyceska experimentet A Clergyman’s Daughter), reportageböckerna och en del av essäistiken givits ut på svenska tidigare, gäller detta inte för Orwells övriga produktion. På detta rätt så förvånansvärda missförhållande råder Natur och Kultur nu bot genom att publicera ett litet urval med titeln Som jag behagar samtidigt som man i nyöversättning ger ut några av de mest bekanta essäerna. Titeln är träffande. Som jag behagar, eller ”As I Please”, var den vinjett Orwell använde för den långa serie kolumner han skrev för vänstertidningen Tribune. Glädjande är att flera av dessa kolumner tagits med. I ett förord till utgåvan noterar utgivaren att texterna har valts ut bland annat i syfte att ge en fördjupad förståelse av Orwells sista och största verk, Djurfarmen och 1984. Och visst bidrar urvalet till att ge den föga insatta möjlighet att upptäcka idéer, motiv och tanketrådar som löpt ut från Orwell tidigaste publicistik och in i de sista verken.

Flera kolumner hade gärna fått ingå, för att inte tala om den korta essän ”Pleasure Spots”, som med önskvärd tydlighet påvisar Orwells skepsis gentemot den moderna teknologin

Ändå kan man tycka att mycket av det som lämnats bort lika väl hade kunnat påvisa sambandet mellan Orwells tidigare tänkande och skriftställeri och de sista verken. I volymen ingår självklara val som de utsökta och fullständigt upprörande novellerna ”En hängning” och ”Att skjuta en elefant” och den chockerande självbiografiska essän ”Sådana, sådana fröjder” om Orwells skolår. Flera kolumner hade gärna fått ingå, liksom polemik och recensioner, för att inte tala om den korta essän ”Pleasure Spots”, som med önskvärd tydlighet påvisar Orwells skepsis gentemot den moderna teknologin. Den berömda essän ”Why I Write” (”Varför jag skriver”) saknas, kanske har den ansetts alltför bekant. I den finns emellertid mycket som klargör Orwells språksyn och bidrar till att kasta ljus över den avgörande tematiska betydelse som Orwell ger språket i 1984. Gärna hade flera texter som visar på den stora betydelse naturen hade för Orwell och på vad vi idag skulle kalla hans miljöengagemang. Essän ”Marrakech” är förvisso en sådan och den har förtjänstfullt fått ingå i volymen.

Den känsligaste läsaren av sin tid

Det Orwells journalistik och hans essäer avslöjar, förutom att de är stilistiskt briljanta på ett tämligen vasst vis, är hans ojämförliga iakttagelseförmåga: Naturligtvis kunde Orwell ”förutsäga” framtiden. Han var den känsligaste läsaren av det nu som utgjorde hans samtid. Alla hade inte den förmågan. För någon som hela sitt liv läst Orwell uteslutande på originalspråket kan det vara en rätt omtumlande upplevelse att ta del av hans texter i svensk översättning. Inte för att översättningarna skulle vara dåliga, utan för att Orwell alltid framställde sig själv och framställdes som fundamentalt engelsk. Hos honom fanns ett synnerligen privat och konservativt drag: den fysiska platsen, naturen, och den engelska traditionen stod honom nära, för att inte säga närmast. Och den fysiska platsen och naturen hörde samman med hans passionerade försvar av det han hävdade var verkligt och sant. Orwell var en stark försvarare av en empirisk kunskapssyn, och väl så i en värld som, liksom vår idag, var genomsyrad av (krigs)propaganda.

Hos Orwell fanns ett privat och konservativt drag: den fysiska platsen, naturen, och den engelska traditionen stod honom nära, för att inte säga närmast

Helt klart är att Natur och Kulturs Orwellutgåva, med förord av en annan intellektuell problemfigur, Lena Andersson, kommer i en tid som ropar på honom. Som insatt Orwelläsare önskar jag mig därför ett betydligt mer omfattande publikationsprojekt. För George Orwell var ju journalisten som egentligen skrev romaner vid sidan om, romaner som förvisso blev berömda men kanske aldrig lika högt värderade som hans essäistik och journalistik. Det är den som nu bör uppmärksammas, i dess helhet. Må vara att översättningar av Orwell alltid kommer att släpa med sig ett spår av något förlorat, den orwellska engelskheten. Den unika sammansättningen av språket och platsen.