Allas självbiografi

”Han sa att han ville se om jag var lika intressant som min bok. Det är jag sa jag.” Den här lugna, rent naiva tillförsikten inför sig själv och sin egen originalitet fattas nästan totalt idag. Gertrude Stein (1874-1946) var en amerikansk judinna i Paris just då Paris var platsen att vara på: början av det förra seklet. Hon var författare, salongsvärdinna, konstvetare, -älskare och -samlare, vän till konstnärer som Picasso, Matisse och Picabia och självutnämnt geni. På ett popkulturellt plan kommer hon för evigt att vara hågkommen för att Picasso målade hennes porträtt och för raden ”en ros är en ros är en ros är en ros”.

Hon var utan tvivel en oerhört underhållande mänska med bestämda åsikter och en teori om precis allting. Det kan handla om varför hon absolut vill kalla en neger för en neger och en jude för en jude: ”en neger är en neger och han borde tycka om att bli kallad det när han nu är det, han vill kanske inte vara det det är en sak men så länge han inte kan ändra på den saken varför skulle han ha något emot det riktiga namnet … för bådadera är trevliga rejäla namn och låt oss därför behålla dem.”

Det kan vara om varför amerikaner inte drar ner sina fönsterluckor: ”Alla i Amerika är trevliga och alla är hederliga utom dem som vill bryta sig in. Om de vill bryta sig in lär inte fönsterluckor hindra dem så varför ha några och att andra människor kan se in, tja eftersom alla är offentliga i en eller annan mening och vem som helst kan veta vad som helst om vem som helst och kan känna vem som helst så varför stänga fönsterluckorna och dra ner gardinerna och hindra vem som helst från att se, de vet ju allihop vad de kommer att få se så varför titta.”

För mycket ”faderskänslor”

Om det politiska läget på 30-talet och orsaken till det: ”Det finns alldeles för mycket faderskänslor idag och det är utan tvivel så att fäder är deprimerande. Alla är en far i dessa dagar, vi har fader Mussolini och fader Hitler och fader Roosevelt och fader Stalin och fader Lewis och fader Blum och fader Franco har just kommit fram och det finns hur många som helst ytterligare som väntar på att få bli det. Fäder är deprimerande. England är det enda land idag som inte har någon så därför är de gladare där än någon annanstans. Det är länge sedan nu sedan de hade några faderskänslor och därför är de allt gladare och gladare.”

Eller om identitet, en av hennes käpphästar som hon funderade ständigt på: ”Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig.” Eller hennes allra underbaraste insikter som handlar om hur konstnärer fungerar, som t.ex. om varför Picasso inte kunde bli poet trots att han en period försökte: ”han har ju aldrig känt något i ord”.

Det är smittande roligt att skriva om man är Gertrude Stein: ”Jag gillar att skriva, det är så trevligt, att låta bläcket fästa det på pappret som det fortsätter att göra. Harlan Miller trodde att jag lämnade så mycket tomt mellan raderna för att jag skulle kunna ändra där emellan men jag ändrar inte, ibland stryker jag lite inte så ofta och inte så mycket men att ändra nej det man har i huvudet förs ju ner till handen och när det väl förts ner så förs det aldrig mer ner nej aldrig mer.”

Dessutom förklarar hon att hennes förlagspolicy såg ut så här: ”…(förläggaren) sa det är mycket enkelt ni säger bara till mig vad ni har bestämt att ni vill se i tryck varje år och så ger jag ut det, bara som så sa jag, bara som så, sa han, ni bestämmer, och så gick vi lyckliga mycket lyckliga ombord på Champlain.”

Den oskyldigt drabbade läsaren

Tyvärr drabbar resultatet av all den här glädjen en oskyldig: läsaren. Det finns nästan alltid en orsak då kända författares böcker fått vänta länge på översättning, i det här fallet 70 år. Det här är intressant kulturhistoria, men mycket tungläst. Läsaren simmar omkring i ett hav utan kommatecken, utan röd tråd, utan berättelse. Upprepningar sköljer över en, personerna omnämns och försvinner. Läsaren befinner sig inne i den oavbrutet talande/skrivande författarens huvud. Det är aldrig kokett, aldrig gjort för effekt, liv och skriv verkar gå helt sömlöst in i varandra, och nyfikenheten är lika stor när det gäller Picasso och pudlar på Paris gator.

Vissa stilgrepp, som det rent talspråkliga, skiljetecknen, att berätta en berättelse utan början, mitt och slut och utan vedertagen dramaturgi, var säkert djärvt moderna då boken kom ut, men de har inte åldrats väl. Den här boken är en säkert fascinerande persons babbel, där kloka och galna insikter lyser upp men sedan sjunker läsaren åter ner i träsk som ”Oj då sa jag det var tråkigt att höra sa jag ja sa han, nå sa jag, hur dog hon, jo sa han jo åk till Madame Caesar, självklart sa jag men hur dog hon, jo sa han de hittade henne död i ravinen, vem hittade henne sa jag, jo sa han, de hittade henne död.” Den bevisar framför allt att det må vara utmärkt att leva enligt sentensen ”allt som är duger gott om det bara är” men att det kanske inte lönar sig att skriva så.