Decamerone, del I och II

Efter att ha läst den kompletta Decamerone i svensk nyöversättning känner jag mej som en boaorm som har slukat en tvåpucklig kamel. Mätt och belåten, för bägge volymerna slank till min förvåning ner utan minsta läsmotstånd, och helheten lämnade mej helt enkelt vederkvickt, med en utomordentlig känsla av tillfredsställelse. Inga sura uppstötningar, ingen osmältbar rest, förutom – ja, jag kommer till det.

Att skriva om Decamerone känns däremot knepigt. Hur få ur sej nånting som ens tillnärmelsevis gör rättvisa åt denna häpnadsväckande samling, berättelsernas moder, en krans av hundra historier där en del är bekanta från förut, de flesta inte; en del känns förutsägbara, de flesta inte; några motbjudande, några upprörande, några likgiltiga, men det överväldigande flertalet lustiga, spännande, rörande, tankeväckande?

Likt alla klassiker är det fullständiga verket något annat än de beskurna utgåvor folk envisas med att trycka ner i halsen på intet ont anande unga och äldre läsare, under förespeglingen att stympningen ska göra mottagandet lättare. Visst kan ett nästan tusensidigt verk stämma till eftertanke innan man tar sej an det, men å andra sidan: vilka sidor!

Gästabud i pestens tidevarv

Det man går miste om om man nöjer sej med ett urval är också ramberättelsen (tio unga människor, sju kvinnor och tre män, beger sej ut på landet på flykt undan pesten) och själva strukturen av berättelser kring olika teman som växer fram under de tio dagar som utgör berättandets fiktiva tidsrymd. I den fullständiga upplagan möter man också författarens personliga röst, som här i förordet:

”Det är mänskligt att hysa medlidande med de bedrövade. Det anstår förvisso alla men särskilt dem som en gång själva behövt hjälp och funnit den hos andra”.

Han berättar hur han själv i sin egen ungdom upprepade gånger hade lidit den olyckliga kärlekens kval, så att till slut kände att samtalen med en vän var det enda som skilde honom från döden. Han fortsätter med att beskriva utgångspunkten för sin berättelse, som han tillägnar damerna:

”Rädda och blygsamma döljer kvinnorna kärlekens eld i sina ömtåliga bröst och denna brinner mycket starkare än den som visas öppet, vilket alla vet som upplevt det. /…/ För att i någon mån minska den orättvisa som har begåtts av ödet, som varit desto snålare med hjälp där styrkan saknats som mest, ämnar jag som hjälp och tillflykt för dem som älskar berätta hundra noveller, sagor, parabler eller historier, vad man nu vill kalla dem. De berättas av ett ärbart sällskap av sju damer och tre unga män, som har samlats under den tid då pesten skördade så många liv.”

Den mörka bakgrunden till det muntra sällskapets bekymmersfria dagar på landet är pestens Florens. Boccaccio beskriver i inledningen sjukdomens yttringar och smittovägar och skildrar både kliniskt och inlevelsefullt den upplösning av både mänskliga och gudomliga lagar som följde i dess spår. Sedan tar berättandet vid. I ett avsnitt ungefär mitt i första delen, mellan den tredje och den fjärde dagens berättelser, reflekterar författaren över den mänskliga avundens problem: ”Här i världen är det bara eländet som inte väcker avund”.

Han bemöter både här och i avslutningen det tänkbara mottagandet av sitt verk och den kritik som han förutsåg att skulle drabba den, i första hand på grund av den frejdiga sammansmältningen av erotisk frispråkighet och besk kritik mot kyrkan och dess företrädare, ”vilkas sällskap skulle vara riktigt angenämt om det inte omgavs av en viss bocklukt”. I det avseendet blev han sannspådd: Harry Järv berättar att vid mitten av 1500-talet godkändes en utgåva av Decamerone där alla syndande munkar & felande nunnor bytts ut mot lekmän.

Fastän berättelsernas innehåll och tonfall skiftar över ett brett spektrum, vrider de sej kring två huvudteman, kärleken och berättandet självt. Att lura någon framgångsrikt är en orsak till munterhet; fastän dygden emellanåt får sin belöning, blir själva fyndigheten en dygd i sej. Likaså serveras kärlekens trängtan i både komisk och tragisk tappning. Kärleken må vara den viktigaste källan till självförståelse; den är också spelplats för mänsklig dårskap.

Det osmältbara

Trots att berättelserna tar sin utgångspunkt i den mänskliga naturen i all sin tidlöshet, finns det framför allt två aspekter som känns svåra att smälta. Något har i varje fall hänt under det tidsgap på sex-sjuhundra år som skiljer oss från trettonhundratalet, också om det kanske mer handlar om en polityr av politisk korrekthet än om faktisk förändring. Den första har att göra med synen på de starka och de svaga. I många av historierna gör man t.ex. oförblommerat narr av dumbommar, tills det gränsar till mobbning; och ännu mer påtaglig blir den bördsstolthet, för att inte säja snobberi, som avtecknar sej mot det omgivande samhället. Till exempel undgår två unga älskande att brännas på bål när man i sista ögonblicket får reda på mannens ståndsmässiga börd.

Den andra frågan ligger tätt inpå berättelsens huvudtema och berör förhållandet män och kvinnor. Det är egentligen häpnadsväckande – och ett mått på hans skicklighet som författare – hur mångbottnad Boccaccios skildring av relationer mellan könen egentligen är. Det finns gott om driftiga, modiga och uthålliga kvinnoporträtt i historierna, och lättlurade höns av båda könen, och ser man till relationerna mellan de unga i ramberättelsen framstår det inledande talet om kvinnors svaghet och hjälplöshet mest som munväder. Den skärpta Filomena säjer i början av sjätte dagen att det förargar henne att kvinnor så ofta får stå tillbaka för män när det gäller slagfärdighet, ”om det nu beror på att vår intelligens är otillräcklig eller att vi lever i en ogynnsam tid”.

Å andra sidan möts vi av den här repliken ur den vackra Elissas mun: ”Därför anser jag, att de kvinnor förtjänar sträng bestraffning vilka inte är milda, tillgivna och fogliga, så som naturen, sedvänjan och lagarna bjuder”. Den fälls i samband med berättelsen om en man som fick rådet att tukta sin uppstudsiga hustru med knölpåk. Den allra sista historien, den om den tålmodiga Griselda som utsätts för ett tretton år långt test av sin misstänksamme make (han berövar henne bland annat hennes barn) är också ett gruvligt exempel på kvinnlig utsatthet. Men kan man klandra berättaren för att han kommer med dåliga nyheter? Det är just Decamerones mångstämmighet, denna vidöppna blick för en kalejdoskopisk verklighet, som gör den så berörande; och också det motbjudande ska ha sin plats i berättelsen.

En del av äran för läsäventyret som nyutgåvan bjuder bör tillfalla den pensionerade överläkaren och passionerade översättaren av klassisk italiensk litteratur, Paul Enoksson, som såvitt jag kan bedöma har lagt sej nära originalets smidiga och lekfulla tonfall och behållit tidsfärgen utan att ge avkall på läsbarheten.