Den stora blondinens sista sommar

När jag kommit en bit in i den nya romanen Den stora blondinens sista sommar av Peter Sandström börjar en melodislinga tränga sig på mig. I mitt huvud hör jag Remu sjunga Hurriganes hitlåt Forever.

“I will stay by your side now and forever/ I will always only be in love with you/ Is it true when you say that you love me?/ And is it true that I’m the one?”  En enkel men samtidigt lite obehaglig låt om en som bestämt sig för att han hittat den stora kärleken. Hurriganes nämns faktiskt i romanen, en av bandmedlemmarna förekommer rentav i berättelsen, så det är inte helt en slump att låten dyker upp. Den tvetydiga stämningen i låten tycks genljuda i romanen.

Det som inte blev

I romanens inledning tar berättaren ett slags avsked. Dottern Bonnie ska flytta utomlands för att studera. Hon har blivit vuxen. Hur ska han vara som far för att förbereda sin dotter inför livet? Också ett annat avsked tas. Föräldrarna är döda och föräldrahemmet har tömts. Möblerna står huller om buller på gården, städningen skedde i ett töcken och berättaren övernattar i ett skjul.

Huset är som ett dött djur med inälvorna ute på gården.“Ljuden hade tystnat, dofterna avdunstat, till och med ljuset var ett annat i ett hus som bara var väggar och tak, ett lager för möbler och föremål som ingen längre använde.”

Vad blev det av livet? Samtidigt som romanen inleds i det som blev, dottern Bonnie, tar berättelsen vid i det som inte blev, nämligen relationen med Limone. Med henne hade berättaren en kort affär under studietiden i Helsingfors. Han vill ha henne, för alltid. Vad hon vill – oklart. Texten transporterar läsaren till sommaren då han jobbade som fönsterputsare i huvudstaden. Relationen hade redan tagit slut. Berättaren minns med stor ömhet sitt sommarjobb, umgänget med den tystlåtne men vise Virtanen. Den unge mannen klänger fast vid relationen med Limone, den korta vintern som kulminerar i en graviditet, och en abort.

Berättaren går mest omkring och väntar på att saker ska ske

Det är kring de här lagren romanen cirklar, det som inte blev, och vilka avtryck det satt i det som de facto blev. Negationen präglar inte bara berättandet (raffinerat gjuter texten liv i det lilla ordet “inte”). Berättaren går mest omkring och väntar på att saker ska ske. Hans livshållning är att andra tar initiativen. Lekfullt beskrivs hur andra ibland inte märker hans närvaro. Men mest matas läsaren med berättarens egna föreställningar om hur andra ser honom, att han inte passar in, att han inte är någon att räkna med.

Lukter och dofter

Hur människor reagerar på varandras blotta närvaro, att rätt och slätt existera och fylla ett rum med det som är ett ‘du’. En röst, någon som sitter eller röker en cigarett – allt laddas med närvaro. Sådant har Peter Sandström i sina texter en lyhörd känsla för. Romanfigurerna kommer en nära, med andedräkt och kroppslukter. Det är som att trampa runt med en främmande människa i en hiss, det går inte att väja undan. Jag noterar hur dofter och lukter återkommer i Sandströms verk, men här är de också tematiskt viktiga, i en roman där ingenting tycks finnas med av en slump.

Tilläggas kan att telefoner får fungera som ofta komiska verktyg för att illustrera den unge mannens belägenhet

Under sommaren i Helsingfors ska huvudpersonen i Den stora blondinens sista sommar vattna Limones blommor medan hon själv är bortrest. I lägenheten söker han hennes närvaro, men hon finns ingenstans. Lägenheten är välordnad (ordning, uppbruten ordning, ett viktigt tema!). Den framstår som ett hotellrum. Inte ens när jaget läser Limones dagbok hittar han annat än anteckningar om neutrala skeenden. I systers lägenhet, där jaget huserar över sommaren, vimlar det däremot av påträngande spår av mänsklig närvaro: “Systers rum doftade av syster. Det var svart te, lite damm från böcker och papper. Jag hade försökt bränna några rökelsestickor i rummet, men systers doft försvann ändå inte.”

Tilläggas kan att telefoner får fungera som ofta komiska verktyg för att illustrera den unge mannens belägenhet – avståndet till andra människor. Inget påminner väl mera plågsamt om den andras frånvaro och paradoxala närvaro (i ens medvetande) än att ivrigt vänta på ett telefonsamtal som aldrig kommer. I berättelsen förekommer bordstelefoner och telefonsvarare, men också mobiler. Till och med själva Connecting people-företaget har en roll att spela i romanen.

Kärlek och öppenhet?

Berättaren är lugn och sävlig, men kan vi lita på honom? Som ofta i romaner av Peter Sandström vävs berättelsen ihop utifrån minnets nycker. Det sägs både att han alltid har haft lätt att ljuga och att minnet är otillförlitligt, ja lika opålitligt som det kaotiska sorteringsarbetet i föräldrarnas gamla hem, med vedspis, hyllor och gamla böcker i högar på gården. Hemma i Port Arthur betraktar berättaren dotterns råddiga rum och försöker lite hjälplöst sortera sina egna känslor.

Jag tänker på hur jaget beskriver sig som en öppen man. Öppenhetsmetaforen hemsöker texten. Ändå är det långt ifrån tydligt vad ‘öppenhet’ innebär. När berättaren får syn på Limone den där första gången heter det att “det blev trångt innanför duffeln, och jag öppnade de översta två knapparna”. Ofta är öppenheten att vara blottad, värnlös mot stora världen (när man helst vill sitta med en pläd över benen hemma hos mamma?).

Andra gånger är det framtiden som är öppen – obestämd, lovande. Det öppna kan också vara genomskinlighet, som fönstren huvudpersonen putsar tillsammans med sin kollega Virtanen: att tvätta rent och låta ljuset skina in, ytans renhet kunde också vara ordens.

Han fäster sig vid Limone, och han vill att hon tar sig an honom.

Minnet, däremot, är en grumlig affär. Dito med känslorna. Jag tänker på att Limone beskrivs som den unge huvudpersonens stora kärlek. När hans ögon sökte sig till henne under en rockspelning på ett föreningshus säger han sig ha förstått vad kärlek är. Han fäster sig vid Limone, och han vill att hon tar sig an honom. “Hon var inte speciellt trevlig, inte heller rolig eller varm. Men jag ville vara med henne, och jag gick med på vad som helst.”

Den yngre versionen av jaget framstår som öppen för livets möjligheter, men oförmögen att själv träda fram som den han är. Han är fastsurrad i hur han tänker sig att det ska gå, och en idé om att han själv ändå aldrig är den som bestämmer.

Kusliga drag

Det är inte utan att jag urskiljer vissa, om än subtila, lite kusliga drag i kärlekshistorien. Jag kommer att tänka på Manuskript till pornografiska filmer och hur det erotiskt laddade förhållandet med systern beskrivs där. I de tidigare sandströmska verken var våldet starkt närvarande. Ibland våld mot barn. I dessa tidigare verk förekom olika gruvliga eller tvetydiga saker, men på ett lakoniskt sätt. Sandströms texter kan sägas ha ljusnat, betoningen är annorlunda, men i Den stora blondinens sista sommar kommer jag att tänka på det här draget i författarskapet.

Det finns en scen jag fäster mig vid. Berättarjaget befinner sig i Limones kliniska bostad. Som för att lämna sina egna spår i lägenheten börjar han vattna andra saker än de blommor han är ålagd att ta hand om. Han vattnar sängen, skorna, telefonen. Också här heter det att han kände sig “öppen framtill, som om min bröstkorg varit en oknäppt jacka utan förmåga att skydda mig mot vinden och kylan”. Eventuellt existerar händelsen bara i jagets fantasi, men ett undertryckt mörker sipprar här in i textens i övrigt ömma sorterande.

Inte bara loserskap

Författaren har i alla sina verk ältat manligheten. Nu har tematiken tonats ner, men kan onekligen skymtas. Berättaren upplever sig vara en anomali i karlakarlarnas värld. Som bisarra hang-ups figurerar tjatiga yttranden om män som varit i kriget, men roligare är en scen där han möter ett gäng arbetare på baren Pylpyrä, och plötsligt tycks vi befinna oss på Tom of Finlands marker.

“Jag förstod att det där var män som kunde betvinga järnet, och som nu hade satt sig på stolar som nätt och jämt höll för allt som de bar på, de hade satt sig slarvigt, halvliggande med benen spretande åt alla håll”.

Flera recensenter har påpekat att Peter Sandström porträtterar en man med många dimensioner, men att kvinnorna i romanen blir ensidigt överlägsna och outgrundliga. En begriplig reaktion, som ändå missar målet. Centralt är att det är berättarjagets blick på andra som läsaren har tillgång till. Dottern får mest ett drag av frånvaro. Också när hon ännu är med i berättelsen är det som om hon vore på väg ut ur den. Limone, i sin tur, var aldrig någon riktig flickvän, men av berättaren har hon utkorats till att vara den stora Kärleken. När hon lämnar honom verkar den sköra idén om Kärleken gå i kras.

Sandström kan med andra ord sägas utforska själva idén om kärlek som förvandlar en annan person till ett ouppnåeligt väsen. En spännande detalj är ju att läsaren inte ens vet vad Limone heter på riktigt, “Limone” är berättarens eget hittepå.

Som Virtanen säger om deras fönsterputsvärv på Nokia: de får inte lämna spår efter sig.

Trots den påstådda öppenheten tycks berättarens tillvaro vara stadigt försjunken bland förlusterna. Han dröjer i andras spår – föräldrarnas, systerns, Limones, dotterns – men det är som att de egna suddas ut. Som Virtanen säger om deras fönsterputsvärv på Nokia: de får inte lämna spår efter sig. Öppenheten, glasets renhet, det vidöppna bröstet, men världen, människor tycks vara något som händer berättaren, som förundrat registrerar alltihop: flickvännen som aldrig egentligen var hans, barnet som aldrig blev, dottern som lämnar hemmet. För mig består romanens styrka i sårigheten, skevheten i detta sorgesamma sorterande.

Yster karnevalism

Det är denna dynamik, inte obekant i människolivet, som textens författaren fläker ut så träffande, med nyanser och gråzoner. Att erkänna en förlust kan också betyda att släppa taget, låta någon gå, hur smärtsamt det än är. Att inse att livet inte går att bemästra. Just därför blir romanen något annat än en sliten berättelse om “losermannen” som tvingar upp Kvinnan på piedestal.

Förlusterna ligger visserligen över berättelsen som ett tungt täcke, men det finns ändå en öppenhet i själva texten. Den låter olika former av kärlek och omtanke tona fram. Särskilt vackert beskrivs huvudpersonens möte med kollegan Virtanen. Det är i sällskap med honom som han känner sig som något annat än en utomstående som måste leva sig in i en roll med underliga krav. De tvättar fönster tillsammans. Virtanen tar sig an honom, men huvudpersonen förstår också att han bär ett ansvar för Virtanen, som tyngs av sina egna bördor. Det är i relation till Virtanen som berättarjaget för en gångs skull stiger ur sin passivitet, tar 99:ans buss till Jakobacka för att söka efter kollegan, som inte visat sig på jobbet på flera dagar.

Situationen mynnar ut i en typisk sandströmscen, vardagen löses upp i yster karnevalism. Men den enkla handlingen är viktig: sätta sig på bussen, hysa omsorg om en annan, ta sig ut ur sig själv. Berättarjaget blir varse om en frånvaro som inte bara påminner om egna misslyckanden, utan som väcker honom till eget ansvarstagande. Han är inte bara indragen i andras liv, utan förmår också på eget bevåg närma sig dem.

Äkta sandströmhumor

Mycket i boken är bekant för den som läst Sandström. Själv uppskattar jag hur författaren utvecklar sin omisskännliga stil. Under de senaste åren har en viss rytm, ett visst sinne för hur satserna radas efter varandra, etablerats i texterna. Det går inte att skriva om Den stora blondinen – namnet hänvisar till berättarjaget – utan att nämna humorn. Ofta är det just i sättet att skapa rytm som humorn byggs upp, stillsam men ändå yvig, vad som helst kan hända bakom nästa hörn. Även de konkreta dråpligheterna roar. Jag skrattar högt åt hur en litteraturafton på Vasa nation med Henrik Jansson visar sig vara ett föredrag med en annan Jansson, Jan-Magnus. Ett skämt helt i Peter Sandström och hans världs fållor, men kul är det.

Läs vad ÅU och Hbl skriver om boken.