Migrationer

Gloria Gervitz Migrationer är en dikt(samling) man inte ska rekommendera för den som värjer sig mot den sorts beröring som riskerar sätta igång någon bortglömd inre startmotor. Det är krävande att processa de känslor och tankar som aktiveras. Samtidigt är det alldeles oumbärligt. För den som valt poesin som hävstång för en syn på världen går det att hämta redskap för sina positionsbestämningar och för sina imperativ här. Poesin är samtidigt en utmärkt exempelsamling på hur det är att uppmärksamt befinna sig i världen.

Det sista gäller förstås bara om det handlar om tillräckligt väl utarbetad poesi. Men Gloria Gervitz dikt fyller alla sådana kriterier. Hennes Migrationer är ett diktkonglomerat som varit under arbete i mer än trettio år, och fått tillbyggnader och revideringar sedan den första byggstenen publicerades 1979. Nu ingår en översättning av Migrationer, som på svenska blivit en samling på tvåhundra sidor i Wahlströms &Widstrands nya satsning på internationell poesi: levande poeter från hela världen. Den satsningen sker i anledning av förlagets 125-årsjubileum, och är i paritet med dess poesiutgivning i övrigt, som är hedersam.

I redaktionen för serien finns förutom förlagsredaktörerna författarna Aase Berg, Helena Eriksson, Aris Fioretos och Magnus William-Olsson. Man vill gärna tacka dem alla, för det som redan finns och det som komma skall. Det är helt enkelt ett underbart projekt.Två titlar i serien finns utgivna, Gervitz Migrationer och Xi Chuans Ansikte och historia, ett urval av hans diktning i svensk översättning av Li Li.

Identiteter, kombinationer

Gloria Gervitz föddes 1943 i Mexico City. Hennes farföräldrar liksom hennes morfar kom som judiska emigranter från Östeuropa i början av seklet. Morfadern gifte sig med en katolsk flicka, vars kristna traditioner satte en viss prägel på familjen trots att hon konverterat till judendomen. Är detta viktigt att veta? Ja, men kanske inte för att spika fast en viss kulturell bakgrund, utan för att visa att identiteter, preferenser och premisser står i oupphörlig förändring och återkommer i ständigt nya kombinationer. När nya konstellationer uppstår, upplever man en vinning på något plan, men också alltid en förlust.

Gloria Gervitz dikter opererar med denna ständiga förändring. Dikterna har också gett sig förändringen i våld genom att kontinuerligt låta sig revideras. Jag finner detta oändligt spännande, och tänker mig att dagens elektroniska medier är som gjorda för just den här estetiken: man kan gå in i sin text, bygga ut och flytta om, samtidigt som man kan låta gamla versioner leva kvar i ett arkiv.

Men en översättning arbetar inte på det viset, den måste bestämma sig för en lösning. Vägen till det mest lämpliga ordvalet kan vara lång och svår. Översättarna av Migrationer, Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson, rör i början av sitt innehållsdigra efterord vid förutsättningarna för det ”lilla” svenska språket i jämförelse med den transnationella spanskan. Men hur man än ser på det kan man minnas att språket också är en plats för omställningar, större än man först tror, och att faktum att man äger ett språk (eller äger språket en, eller finns där en ömsesidighet som aldrig kan bli uttömd?) faktiskt är en plattform för ett slags jämlikhet, oberoende av språkets inneboende temperament och utbredning på klotet.

Från Morgonbön till September

I den spikade utgåva som den svenska översättningen är har den blivit en samling i sju avdelningar som spänner över tider och kulturer. Första delen heter ”Schaharit”(det betyder morgonbön), den avlöses av ”Jizkor” (en ihågkommelsebön). Därefter gör man en nedstigning i ”Lethe”, antikens namn för glömskans flod. Följande avdelning heter ”Pythia” (efter oraklet, apolloprästinnan), en heter ”Blues” (den har tre underavdelningar, och sköts ibland på engelska), den nästsista heter ”Threnos ”(betyder klagosång), och den sista heter ”September”. Alla dessa avdelningar samverkar med varandra och det är efteråt svårt att minnas vad som placerats var, fastän stilarna varierar. Man kan kanske se de olika avdelningarna som instrument, eller tonarter.

”Migrationer” står alltså för de rörelser som finns överallt, och Migrationer är en av de böcker jag läst under det senaste året som verkligen fått mig på helspänn. Den dyker djupt i förändringen, som man om man vill kan se som all stor dikts övergripande tema. Det kan i sin tur varieras på alla plan, från kontemplationens, mytologins, geografins och det individuellt kroppsliga planet.

En stark berättarröst som känns tydligast i början av samlingen är den kvinnliga. Den får ibland kropp, fixeras vid en mormor, en mor och en flicka. Den här rösten är det kvinnliga som finns i alla, sa poeten själv när hon på senhösten i fjol besökte Sverige. Men det går inte att komma undan att den kvinnliga rösten också kan bära upp exiltemat, som är så tydligt. Att växa upp till kvinna har i historien oftast varit att lära känna på vilket sätt man inte hör hemma.

Kroppens presens

I diktrummen finns en sinnlighet och en kroppslighet som samtidigt är glädje (i ögonblicket) och sorg (för att kroppar vissnar). Men strax introduceras något som stoppar upp det sinnligt flytande som en propp eller en explosion. Migrän – allittererar på morgon och på migration – är det mest dramatiska och banala verktyget! Alla som haft ett anfall vet hur avskuren man blir från världen, vilken smärtsam rit det är.

Migrationer ser till att det finns en kontinuerlig koppling mellan det allmänna och det individuella. ”Kroppens absoluta presens”, talar översättarna om. I relation till judisk tradition, antik mytologi, alla de tecken vi snappar upp i vår samtid men inte hinner sätta ord på. Och själva formen väcker en till oväntat stora tankar. Var finns friheten, i förfluten tid eller i det närvarande?

Den sista avdelningen har ett hebreiskt motto:

”Rabbi Susya sade strax innan han dog: ’När jag står inför himlens dörr, kommer de inte att fråga mig: varför var du inte som Moses? Utan: varför var du inte som Susya? Varför blev du inte vad du kunde få vara?’”

Dikten som nu placerats sist kan stå som summering, den rör också vid flera av nivåerna i Migrationer. Mest fäster man sig vid det sista ordet, ”levande”, men dikten ska helst läsas på boksidan, så att man kan se dess grafiska dosering:

”och glädjen/ kuvar/ djupt/ den gör ont/ den gör ont dess råa skönhet/ dess tystnad/ den gör ont/ och septemberhimlen/ sjunker/ mot mig/ varm/ och höljd i dimma/ och jag/ som en dag skall dö/ jag befinner mig här/ i detta ögonblick/ som är alla ögonblick/ levande