Människor och gudar. Om jagupplevelsens förvandlingar

Göran Schildt banar skickligt en väg fram till ’vår egen tids TV-styrda gallupdemokrati’ med psykoanalys som förklaringsmodell för förståelsen av människan; för att inringa jagbegreppets substans, via essäer om ett urval grekiska, italienska och franska hittills odödliga tänkare, samt om tysken Goethe. Schildts tillgång till djupgående kunskap om de i essäerna centrala personerna och tidsepokerna; kunskap inhämtad under många årtionden fyllda av resor, kulturmöten och läsning, gör att man lyssnar extra noga på den ivrigt diskuterande, ifrågasättande essäisten. Det här är en bok som ska smältas långsamt och definitivt håller för omläsning.

I början av den första essän, Homeros gudaögon, anslår Göran Schildt tonen då han påpekar anakronismerna och förfalskningarna som vår tids författare ofta gör då de utifrån vår vardag som referensram, beskriver människor från andra kulturmiljöer. Hans egen kunskap om levnadsbetingelserna under svunna årtusenden och århundraden är för gedigna för att han själv skulle snava i fällan, hoppas jag åtminstone som läsare. Men riktigt säker kan jag förstås inte vara.

Göran Schildt förklarar guds existens i människornas medvetanden med en parallell till djurvärlden där de flesta djurarter utser en hövding för att klara sig. Människokollektivet benämner sin superhövding gud och tillskänker denne övermänskliga egenskaper såsom odödlighet och osvikligt omdöme. Problemen uppstår då dagens gudlösa människa iklär sig rollen av gud, utser sig till sin egen gud, när individualismen och den fria viljan styr människans handling.

Pessimism präglar Schildts människosyn. Samma pessimism återfinner han hos Michelangelo. I bokens avslutande brev till vännen, filosofen Georg Henrik von Wright relaterar konsthistorikern till sin tolkning av Michelangelo som upprepade gånger avbildade starka mänskokroppar dignande under bördan att efterlikna gudar, t.ex. Michelangelos staty av den döde Jesus i Marias famn som återfinns i Peterskyrkan. Essäistens koppling till 1500-talskonstnären väcker till eftertanke och utgör en intressant tolkning av Michelangelos människoavbildningar.

Jean-Jaques Roussseau avporträtteras i all sin färgstarka motsägelsefullhet i en av essäerna. Rousseau är ett bra exempel i sammanhanget eftersom han gick in för att avlägga bekännelser, öppet vädra sina fel och förtjänster. R. var djupt troende samtidigt som han inte var rädd för att göra vad han ville och den förste att tillerkänna sig originalitet. I den extrema individualistens liv rymdes rikligt med motgångar – försörjningsproblem hörde till vardagen under R:s kamp för ’den naturliga människan’ med de ’naturliga känslorna’ i ’det naturliga samhället’.

Men hur Rousseau förverkligade ett naturligt liv stämmer till eftertanke, t.ex. i Venedig köper R. tillsammans med en vän en tioårig flicka i förhoppningen att i sinom tid kunna ha sexuellt umgänge med henne. Förhållandet till flickan avbryts i och med att R. efter ett häftigt gräl med ambassadören, som var hans arbetsgivare, lämnar Venedig. Tillsammans med sin sambo Thérèse fick kan fem barn som alla uppfostrades på barnhem. Detta motiverade R. med att barnen således besparades att uppfostras i ett hem befolkat av svärmodern och hans kriminelle svåger. Hemmet var perverterat och präglat av det onaturliga klassamhället.

Enligt Schildt är R. boven bakom varför det gick som det gick med vår tids barnuppfostran; R. är upphovet till den fria uppfostran som enligt Schildt bygger på att barnen utgående från sina egna behov ska förverkliga sina personligheter, utan att utsättas för kulturell överföring. Schildts egen åsikt i barnuppfostringsdiskussion är den diametralt motsatta. Han skriver: ’Ännu idag är det de familjer, där föräldrarna lyckas överföra sina egna särintressen och värderingar på barnen, som undgår den utarmning som dagens misslyckade skolsystem åstadkommer genom att prisge dem åt deras instinkter.’

Genomgående i sina essäer är Schildt snar att kritisera förhärskande barnuppfostringsideal. Han är skoningslös i sin kritik. Om det faktiskt förhåller sig så att pedagogerna i våra skolor liksom föräldrarna där hemma, ivrar för att låta eleverna utvecklas bäst de vill, befinner samhället sig i en stor kris, vilket nogsamt inpräntas i läsaren av Schildts bok. Som debattinlägg är denna bok fräscht annorlunda, eftersom den rymmer på så mycken kunskap om gångna tiders kulturbärare – däri ligger bokens styrka.