Maken. En förhållanderoman

Feministisk klassiker. Kultbok. Generationsroman har den kallats. Nu har den kommit ut för sjunde gången, i bamsig pocketupplaga, Gun-Britt Sundströms Maken. Färdig för en ny generation kvinnor och män att sätta tänderna i, avsmaka och tugga vidare på i sina egna liv. Det här en bok som man gärna slukar för det rappa språkets skull men som till sitt idéinnehåll ger tuggmotstånd och näring för lång tid framöver.

Men jag läser den alltså först nu, 2013, och frågar mig själv: i vilken värld har jag levt, hur kan jag ha missat denna bok?! Så central som den varit för en hel generation kvinnor när den första gången utkom 1976. Hört om den har jag givetvis, liksom om författaren Gun-Britt Sundström som funnits med i det svenska litterära landskapet länge och vars bok För Lydia (1973) jag minns att jag fascinerades av. Också den en förhållanderoman, ett senkommet svar på Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken från 1912.

I vilken värld har jag levt, hur kan jag ha missat denna bok?

Gun-Britt Sundström (född 1945) har arbetat som kulturjournalist, hon är verksam som översättare, har bland annat gett ut ett antal uppskattade barnböcker och är nu också aktuell med memoarboken Bitar av mig själv. Hon har varit svenskexpert i bibelkommissionen 1980-2000 och är hedersdoktor vid Stockholms universitet med bland annat följande motivering: ”hennes språkliga lyhördhet gör henne till en ypperlig översättare …  Genom sin medverkan i bibelkommissionen 1980-2000 har hon kommit att betyda mer för den stilistiska utformningen av Gamla Testamentets text än någon annan enskild svensk författare”.

När den 29-åriga Gun-Britt Sundström 1976 slog igenom med sin roman var jag fördjupad i mitt avhandlingsarbete om Fredrika Runeberg. Så här i efterhand slår det mig att just Maken hade kunnat vara en utmärkt läsning vid den tidpunkten. För romanen tampas med samma problem som Fredrika Runeberg gjorde i sitt liv och författarskap drygt hundra år innan: hur bevara sin integritet i ett parförhållande? Kan frihet och äktenskap förenas? Vilket ansvar har man för en relation? Hur klara svartsjuka när den andra har en annan? De yttre omständigheterna och synsätten var givetvis andra för Sundströms textjag Martina än för Fredrika Runebergs 1800-talshjältinnor, men tvåsamhetens eviga dilemma förenar dem. Liksom brottningen med det egna jagets behov och drömmar och omvärldens konventionella krav.

Där språket är lika viktigt som budskapet

Det gör mig lite vemodig att jag inte läste Maken när jag var i ungefär samma ålder som den unga studentskan Martina och levande i samma tid av ideologiskt sökande och omformulering. En rad andra böcker om kvävande parförhållanden och feministisk kamp läste jag däremot; sjutti- och det tidiga åttitalet var ju fulla av debatterande och angelägna böcker om könskamp och kvinnofrigörelse, både i pamflett- och romanform. De flesta har jag, får jag erkänna, glömt. Säkert för att budskapet var viktigare än språket och personskildringen skäligen enkel. Sundströms roman skulle garanterat ha satt spår, helt enkelt för att den gräver djupare än många böcker som fallit i glömska. Den är rasande intelligent skriven, med humor, självironi och moraliskt djup. Och hennes språk har en fräschör som känns på varje sida. Romanen är uppbyggd på träffsäker dialog.

Det handlar om att inte väja, gå till botten, hitta grunden för själva kärleken, för vad ett parförhållande ska bygga på

Martinas röst och grävande i parförhållandets alla psykiska och kroppsliga nyanser har en intensitet som påminner om Märta Tikkanens jagröster eller Fredrik Långs äktenskapsromaner. Det handlar om att inte väja, gå till botten, hitta grunden för själva kärleken, för vad ett parförhållande ska bygga på. Martina känner, men framför allt förmår hon intellektualisera sina känslor utan att det blir tråkigt.

Martinas konflikter är till en del tidstypiska, men det hon kämpar med känns märkligt aktuellt också idag. Och frågan är om vi har kommit så mycket längre. När jag läser Maken upptäcker jag att denna unga kvinna utmanar mig riktigt ordentligt i sina tankar och reaktioner på samlevnadens svåra konst. Vi möts över tiden och det slår gnistor.

Att vägra välja

Jag kunde vara hennes mor. Jag kunde överseende säga ”livet lär” och ”du ska se att det jämnar ut sig med tiden, ditt unga egensinne och din egocentricitet kommer att mattas av, kanterna slipas och du kommer att behöva mera tolerans och tålamod om du ska leva i ett parförhållande. Pruta på dina krav. Du kan inte få allt.” Men är det inte bara den ”livserfarnas” bedrägliga ursäkt för att slippa konfrontation med egna livsval, välja bekvämlighet framom egna sanningskrav? Det får varje läsare själv rannsaka. Den unga Gun-Britt Sundström har med övertygelse och intensitet skapat ett kvinnojag som vågar ifrågasätta tingens ordning och hävda sin egen rätt att välja. Eller vägra välja. Som kämpar för ett eget rum på alla plan.

Vad handlar då Maken om? En banal kärlekshistoria om två som inte kan få varann? Ja, på sätt och vis och ändå är den något annat och mycket mer. Det är kärlek och parliv på vardagsplan. Eller för att citera ur Steve Sem-Sandbergs utmärkta förord: ”Det är en roman utan förställning.” Det är denna uppriktighet som är både avväpnande och provocerande.

Allt mycket konkret och detaljerat beskrivet, utan all romantisering

Maken handlar kort sagt om två studenter i Stockholm, Martina och filosofen Gustav. De är mycket unga, han inte ens tjugo när de träffas. De vill ha varandra – fast olika mycket och på olika sätt. Gustav vill ha ring på fingret och fru, Martina vill vara fri och obunden. Det visar sig att de inte kan leva ihop men de kan inte heller leva utan varann. I sju år håller de på, fram och tillbaka, i ett slags gummibandsförhållande där också andra kärleksrelationer dras in och rubbar maktbalansen. Allt mycket konkret och detaljerat beskrivet, utan all romantisering. ”Känslonaturalism” kallar Steve Sem-Sandberg träffande romanens sätt att greppa det utslitna temat kärlek och parrelationer.

”Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig”, säger Martina. Legaliserat äktenskap är inget för henne. Känslan av att vara ägd, att Gustav ska ”ha rätt” till henne gör att hon känner sig kringsnärjd, och frågan ”älskar du mig?” ger henne nippor. Visst älskar hon Gustav. Ibland. Men hon vill också vara i fred. I motsats till honom tror hon inte att kärleken är en viljeakt och passioner och förälskelse är inget att bygga sitt liv på. Det intressanta här är att det är Martina, kvinnan, som är den minst engagerade, den undflyende och frihetsälskande. Dela säng ibland men inte hus och hem, finnas där men inte störa varandras egna liv – det är Martinas ideal.

Aldrig ljuga för varann

Gustav älskar mer än Martina. Han vill ha sex med henne oftare än hon med honom. Den kvinnliga olusten har jag sällan sett så krasst och rakt beskriven. Och Martina är inte rädd för att säga vad hon tänker och känner – aldrig ljuga för varann är det unga parets motto.

”Huvudsaken är att man kan tala med varandra, säger alla samlevnadsexperter, bara man kan prata om saken ordnar det sig alltid. Vi pratar och pratar så vi pratar oss blå i ansiktet och det finns ingen sida av vårt sexualliv som inte är penetrerad och analyserad i grunden, men slutsatsen blir ingenting annat än att våra behov är oförenliga. Och efter att ha pratat om sexualia i två timmar finns det ingenting, ingenting i världen som jag har mindre lust för än att gå och lägga mig med honom.”

Men Martina är ingen frigid manshatare, tvärtom. Inte heller verkar tidens feministiska frågor intressera henne nämnvärt. Hon framstår som något av en ensamvarg, som inte vill följa flocken. När hon och Gustav skickar bibelcitat (!) och Lesefrüchte till varann – i pappersbrev! – är det manliga filosofer och författare som är bollplank för deras pågående samtal om sin relation. Bland annat Per Wästbergs roman Luftburen (1969). (Åh, nu kan jag återkalla mig den kittlande pretentiösa tonen i hans erotiska frihetsevangelium …) Sundströms Martina ser på sitt erotiska spel på ett mera pragmatiskt sätt i ett brev till Gustav:

”Det finns en fras i Luftburen som har blivit bevingad, något i stil med att jag behöver dig så oerhört men jag klarar mig utan dig. En utopisk relation som bekant. Mitt fall är ett annat: Jag behöver dig oerhört men jag står inte ut med dig.”

Den piprökande humanisten Martina är skarpsynt och vetgirig, älskar att studera språk, litteratur och filosofi, hon vill forska och börjar doktorera, hon har ingen ”familjebildningsdrift”, hon är i stället öppen mot världen. Hon kan inte laga mat och hon vill inte virka slipsar åt sin karl. Gustav är ändå hennes make, i djupare bemärkelse. En syskonsjäl.

Att älska utan att hyckla, går det?

Men det räcker inte. Det funkar inte. Teori och praktik, intellekt och känslor kan inte förenas. Att älska utan att hyckla, går det? Under berättelsens gång havererar det som skulle vara sant och redligt.

Vad är det för fel på Martina, vad vill hon? kunde man på klassiskt vis fråga sig liksom det frågats om Flauberts Madame Bovary sedan 1857 (se Bodil Lindfors intressanta recension i Lysmasken). Martina är otillfreds i sitt parförhållande men hon är ingen Madame Bovary. Hon är ingen romantiker som vurmar för förälskelse och fyller sitt tomma liv med konsumtion. Hon är självständig och kan ge sitt liv intellektuellt och andligt innehåll. Hon är i motsats till Madame Bovary förmögen att älska, men hon vill göra det på sitt eget sätt. (Kanske är det ändå det som är lite sjuttitalsromantik …?)

Och vem har ”rätt”, Martina eller Gustav?

Att läsa Maken är att kastas mellan olika synsätt som alla känns giltiga och trovärdiga – ur den personens synvinkel. Som i alla goda romaner finns det ingen lättköpt sanning, ingendera parten sitter på den. På vägen börjar man tycka om både den radikala Martina och den mera konventionella Gustav utan att fördenskull ta parti för någondera. De är också barn av sin tid. En politisk och ideologisk brytningstid där det så kallade borgerliga äktenskapet och kärnfamiljen ifrågasattes och man experimenterade med andra livsformer som kollektiv och öppna erotiska förhållanden samtidigt som föräldragenerationen och samhället höll hårt på konvenansen och dubbelmoralen.

Tidskänsla som står sig

Bokens starka tidskänsla slår igenom på varje sida, i varje detalj – det är en av de stora behållningarna med boken, vare sig man själv har upplevt tiden eller inte. Det är här och nu:

Vietnamdemonstrationer och paneldebatter, FNL-märken på pojkvännernas kappuppslag, kostymklädda studenter som förvandlas till långhåriga, skäggiga män i jeans och islandströja. Då det ännu fanns något som hette akademisk frihet och studier kunde bedrivas av lust och vetgirighet, inte för att snabbt plocka poäng, då man efter litteraturseminarierna hade tid att fortsätta diskussionerna på rökig lokal i stan tillsammans med läraren.

Då studenterna bodde inlogerade hos någon tant och levde på falukorv och kaffe. Då man kommunicerade via lånad telefon och per brev och fick vänta på svar.

Då man cyklade till varann på te, gjorde utflykter i Stockholms omgivningar mitt på dagen medan vanligt folk gick på jobb. Då man älskade i någon park. Då man skulle vara minst förlovad och helst gift för att få p-piller. Då det ansågs progressivt och naturligt att ens ex blev vän med ens nya. Då den som inte hade förlovat eller gift sig vid tretti ansågs apart.

Det är ljust och oskuldsfullt, starkt och ganska sorgligt

Man kan bli nostalgisk med mindre …

Det studentikosa Stockholm på sjuttitalet stiger sinnligt fram liksom bilden av staden och dess skärgård under olika årstider. Martinas och Gustavs liv dubbelexponeras genom återkommande scener ur deras gemensamma vistelser på hans barndoms sommarö där naturen blir ramen omkring deras kärlek och gräl.

Ljus och oskuldsfull, spotsk och stark och ganska sorglig. Så har Gun-Britt Sundström tecknat Martinas och Gustavs kärlekshistoria. Läs den om du inte redan gjort det!