I Haiculdesac I

Gunnar Högnäs diktbok Haiculdesac är en kortfattad bok där läsaren samtidigt ofta snubblar. Det är meningen. Redan titeln (på hopdraden franska) kan man fundera länge på. Haiku+återvändsgränd. Men, eftersom bokstaven l i cul inte uttalas, kan titeln när man hör den också vara väskhaiku. Haiku i en påse. Kanske påsen som är existensen där vi är.

I boken finns två löpande texter. Upptill, med större stil, finns haiku som följer det klassiska mönstret med 5+7+5 stavelser. Nertill finns en text som känns halvhemlig (mindre på grund av den minimala stilen än för att man inte genast märker att den bildar en enda uppbruten dikt). Den här långa dikten är betydligt mera våldsam än haikudelen, mer radikal till sina uttryck. Den handlar bl a om släktkorrigering och om att smaka på ordet kännspak. Om hur Gud spikar (på händer och fötter).

Haikudelen talar om vardagliga fenomen och årstiderna är centrala som de enligt de klassiska reglerna ska vara

Haikudelen talar om vardagliga fenomen (någon gång på gränsen till det banala), och årstiderna är centrala som de enligt de klassiska reglerna ska vara. Det finns många fina dikter i boken, en av mina favoriter är FORMAT:

Morgon med tidning,
kaffekopp. Världen struken
som en pannkaka.

Struken, för att sättas i ugnen?

Jag tycker också mycket om NOMEN EST OMEN:

Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan.

Natur, teknologi, ordinventioner

Fascinerande är sättet att foga ihop natur och teknologi. Henry Parland skulle antagligen ha varit intresserad av detta:

RUNDGÅNG

Haiku. Huawei.
Solen går upp i öster,
röster ner i kod.

Mindre tycker jag om de dikter som är mer förkunnande, som SKÄRNINGSPUNKT:

Att höja sin röst
är att göra anspråk på
de andras röster.

NYHETSANKA vet jag inte om den ska kallas aforism eller kåseri, men den säger mig inte så värst mycket. Kanske jag som helsingforsare missar något:

Jag är finlandssvensk,
österbottning i Åbo.
Som höst på våren.

Högnäs är bra på ordinventioner, hopfogningar av vanliga ord: Youtuberkulos, astronorm, sisyfossil, lekekonst (istället för läkekonst), aliengori, vägkorsningsfäst, blytonium.

Någon gång gör han motsatsen till att låta ord smälta samman till nya och halverar istället dem

Någon gång gör han motsatsen till att låta ord smälta samman till nya och halverar istället dem, som när en haiku har rubriken N’ROLL. Jag vet inte varför men jag är ganska förtjust i just det här ordet. Nykonstruktionerna flödar emellertid fram så ymnigt att det ibland går inflation i dem, ex hundra sår av ensamhet (istället för hundra år). Det blir för medvetet klatschigt.

Senmodernistiska strategier

Något jag funderar en stund på medan jag läser är att Högnäs använder sig av (sen)modernistiska strategier, det vill säga en metod som någonstans i grunden syftar eller syftade till ett regelbrott för att visa fram nya världar. Den särskilda elliptiska grammatik och de (ibland krystat) omvända ordföljder som generationer av diktare med Bo Carpelan i spetsen under årens lopp har lyckats slita ut. Som jag här hittar i UTVECKLINGSDAG (som inte alls är dålig som haiku):

Fokuserad, i
nuet närvarande, i
ett sandkorn världen.

Samtidigt, alltså, som Högnäs håller sig till ett klassiskt sätt att räkna haikustavelser, som är lämpat för japanska språket och som många poeter både på japanska och på västerländska språk numera bryter mot.

Hans haikuvision är när det gäller formen inte förnyande och experimenterande, samtidigt som han experimenterar mycket med orden

Hans haikuvision är när det gäller formen inte förnyande och experimenterande, samtidigt som han experimenterar mycket med orden. Det är inget fel på en metod som innehåller den här motsättningen, men emellanåt ger utgångspunkten att alla dikter måste ha 5+7+5 upphov till klumpiga och otydliga konstruktioner:

KULTURVARVET

Hamlet går skallgång,
står öga mot öga med
svaret han frågar.

I alla fall utgår jag från att Hamlet frågar efter svaret, inte att han frågar svaret. Frågar ut svaret om något. Om det är det här senare läsaren ska förstå, behöver man ändå töja sin tolkning ganska långt, utan att få särskilt mycket mening ut av det.

Matematik eller spontanitet

Det är inte bara det att dikterna har 17 stavelser, stroferna är också fördelade 5+7+5 vilket ibland skär mot meningarnas naturliga pauser. På japanska skrivs haiku ofta som en enda rad, så det finns inte ens om man vill skriva i klassisk anda någon orsak till att tvinga stroferna att börja och sluta på något visst ställe.

I japanskan kan ett verb ledigt användas utan subjekt, och syfta på skilda eller alla personer och tidsplan. I svenskan är det svårt att se motiveringen med att, bara för att man skriver haiku, lämna bort ett hjälpverb: ”Rörelsen upphört”. Eller ”Minnets/ vind lagt sig till ro.” Strategin tillför ingenting betydelsemässigt. Satsen blir som en leksaksbil där man har plockat bort ett hjul för att visa för barnet att den är ett prydnadsföremål.

Min favoritdefinition på haiku är att läsaren helst ska förstå 60%. Resten ska man få föreställa sig

Min favoritdefinition på haiku är att läsaren helst ska förstå 60%. Resten ska man få föreställa sig. Förstår man för lite befinner man sig utanför, förstår man för mycket känns det som att någon vill servera en dikten färdigt tuggad. Den här sextioprocentsprincipen lyckas Högnäs ofta med. De gånger han inte lyckas är när formen, som hela tiden är utgångspunkt, med sin stringens ger illusionen av att en dikt har ett innehåll den inte har. Eller ett innehåll som den styrande formen har låtit bli sekundärt. I sådana här fall kunde ett litet brott mot 5+7+5 löna sig, utan att haikustämningen försvinner. Snarare tvärtom; eftersom haiku i grunden är naturnära poesi, och går ut på att vila i ett nu, är känslan av spontanitet viktigare än matematiken.

Vad är ord värda?

Redan i inledningen har jag undrat över raden ”Stavelser som solsystem”. Opponerat mig. Stavelser och ord blir solsystem tillsammans, men de är det inte automatiskt. (Det vill säga, bortsett från när det gäller dikter som främst vilar på ljudkvaliteterna, men dikterna i Haiculdesac är inte utpräglat av den typen.) Jag tänker på en rolig sång från tiden kring 1980, What Are Words Worth (Vad är ord värda) av The Tom Tom Club. Den är full av både kärlek till orden och ifrågasättande av dem. Det nästan hopplöst svåra i haiku som vill hålla sig till det klassiska mönstret, är att vartenda ord måste intyga sitt värde.

Det är som om diktaren vill se hur många betydelser och bibetydelser och skuggbetydelser man kan få att rymmas i sjutton stavelser

De här mångbottnade dikterna som kallas haiku, är samtidigt en sorts minibarock. Det är som om diktaren vill se hur många betydelser och bibetydelser och skuggbetydelser man kan få att rymmas i sjutton stavelser. Ordet HAIKUL, när det dyker upp som rubrik och skrivet med k till skillnad från hur det är i bokens titel, tar oss från återvändsgränden till att ha kul (roligt); men om man tänker på hur ordet låter, inte skrivs, slingrar betydelsen sig vidare, det kan bli hajkul (roligt för eller tillsammans med en haj). Betydelserna och ljuden svävar inte uppåt och utåt som i den klassiska barocken, de tvinnar sig inåt. Försöker man sig på det här är det mänskligt om man någon gång blir för otydlig för diktens bästa.