Madame Bovary

”Det finns ingen större förbannelse än bristen på förnöjsamhet” (Lao-Tzu) [i]

Första gången jag läste den här boken, antagligen i en förkortad upplaga, tyckte jag den var ganska tråkig. Jag befann mej i en ålder där jag läste utan större åtskiljning, och både böckerna och de varje vecka återkommande berättelserna i Allers-spalten ”Så blev mitt liv” var som ett slags fönster där jag kunde kika in på den mystiska och ofta grymma vuxenvärlden vars dramatiska förvecklingar mestadels handlade om kärlek. Madame Bovarys historia kändes först onödigt långrandig och fullspäckad med utförliga beskrivningar av platser, lantliga sedvänjor, föremål och klädesplagg, ovidkommande personer som dyker upp och försvinner på nytt; sedan när dramatiken långsamt började stegras blev det visserligen intressantare, men den krassa beräkningen i älskarnas förförelsekonster och Emmas prisgivenhet åt sina (både materiella och sinnliga) begär föreföll mig sjaskig och vagt motbjudande. Ur mitt otåliga och obarmhärtiga tonårsperspektiv fann jag henne både ömkansvärd och mer än lovligt dum, och tilltaget att först låta sig luras att skuldsätta sig upp över öronen och sedan ta gift för att komma ur knipan väckte en avsmak som kändes nästan moralisk.

Som den naiva läsare jag var rättfärdigade jag således försvarsadvokatens berömda argument från rättegången 1857, där han konstaterade att Flauberts roman visserligen präglades av ”en vulgär och ofta chockerande realism”, men att porträttet av Madame Bovary ändå kom att framstå som ett avskräckande exempel, så att boken ändå inte kunde anses utgöra en fara för den allmänna moralen, utan tvärtom kunde betraktas som ett uppbyggligt verk. Det var vad som behövdes för ett frikännande, och Flaubert dedicerade boken, när den strax efter rättegången utkom och blev en bästsäljare, till sin advokat. Den här historien återges tillsammans med många andra intressanta reflektioner kring språk, stil och moral i Sara Danius’ förord till nyutgåvan av Madame Bovary i Anders Bodegårds översättning. Hon citerar bl.a. ur en artikel om moral av Zola från 1880:

”Den publik som tolererar domstolarnas blodiga avlopp kräver att romaner skall trösta dem med småfåglar och prästkragar. Det är ett kontrakt. Det som orsakar skandal på ett ställe är acceptabelt på ett annat.” [ii]

Flaubert kritiserades ända in på tjugotalet, långt efter sin död, för att använda ett avigt och kantigt språk med medvetna brott mot språkliga konventioner och grammatiska regler

Det här gäller också språket. Flaubert kritiserades ända in på tjugotalet, långt efter sin död, för att använda ett avigt och kantigt språk med medvetna brott mot språkliga konventioner och grammatiska regler. Kunde han egentligen skriva? frågade sig tidens framstående, numera bortglömda, franska kritiker. Många tidigare översättare har också gjort sitt bästa för att släta ut Flauberts språk genom att mjuka upp och lägga tillrätta satsbyggnaden och rensa bort de talrika kursiveringarna som utgör ett av Flauberts ironiska medel att gissla det borgerliga samhällets språkliga plattityder. [iii] Översättarens ambition att göra ett njutbart, åtminstone tillgängligt, arbete som sänker tröskeln för nya läsare har då lett till att han eller hon tvingats göra våld på det språkliga fyrverkeri som gjorde Flauberts roman nyskapande. [iv]

Översättningarna som vägvisare

Min följande bekantskap med Madame Bovary skedde just genom en sådan tillrättalagd översättning, åtminstone vad gäller de borttvättade kursiven; det var en gammal bok utan pärmar som jag hittade på landet, pappret var mjukt som mjöl i händerna och bindningen ville falla sönder under läsningen. Det här var långt senare, under en period av nu-ska-vi-återupptäcka-klassikerna som jag gick in i för några år sen, och liksom med många andra böcker som jag hade läst vid en ålder där jag inte hade förutsättningar att begripa dem, var omläsningen som att stiga in i en uppenbarelse: jag var häpen och förtrollad. Den förkättrade gammaldags översättningen dukade upp ett landskap befolkat med människor och ting, varje detalj konturskarp och gnistrande genom språkets lins, och jag gav mej hän åt njutningen att transporteras genom en mirakulöst rekonstruerad tidsrymd i en sinnesstämning som kanske hade en del gemensamt med Emma Bovarys fascination inför kropparna och tingen, innan desillusionen och uttråkningen satte in.

Min tredje läsning av Madame Bovary, den här gången i Anders Bodegårds utmärkta nyöversättning, kändes som ännu ett steg närmare bokens hjärta. Först nu fann jag det möjligt att älska inte bara Flaubert och hans språk, hans världsskapelse, utan också hans personer, åtminstone de båda olyckliga huvudpersonerna, Charles och Emma Bovary. De är var på sitt sätt både tidstypiska och tidlösa, som i spelet om Envar, Everywoman och Everyman. Vi möter Charles i första kapitlet som olycklig och tafatt skolpojke, utstyrd i en monstruös mössa som förtjänar honom kamraternas löje, hunsad först av sin dominerande mor och sedan av den av modern utsedda medelålders hustrun, begränsad i utövandet av läkaryrket av sitt klena intellekt. I nästa kapitel vill man sedan bara unna honom att få njuta av den uppenbarelse som han möter i fader Roualts dotter Emma, också om man ända från början av deras möte anar att två så omaka parter kommer att få svårt att hitta en gemensam grund att mötas på:

”Charles häpnade över hennes vita naglar. De var blanka, ytterligt smäckra, ännu mer putsade än Dieppe-figurer av elfenben, och klippta till mandelform. Hennes hand var ändå inte vacker, inte blek nog kanhända, lite torr vid fingerlederna; den var för lång också, och saknade mjuka linjer i konturerna. Det vackra hon hade var ögonen; fast de var bruna såg de svarta ut på grund av ögonfransarna, och blicken kom rakt emot en med oförblommerad djärvhet.”

Det är en blick som träffar också läsaren. Efter den första fruns död dröjer det inte länge förrän det ställs till bröllop. Charles är lycklig, men för Emma dröjer det inte länge innan hennes ständigt återkommande känsla av uttråkning och otillfredsställdhet tar överhanden. I fortsättningen är det hennes känsloliv som står i brännpunkten för författarens blick. Emma är en gåta både för sin man och för oss, och trots den minutiösa granskning hon utsätts för över flera hundra sidor får vi inget svar på gåtan, ingen tillfredsställande lösning varken på hennes liv eller hennes död som lämnar oss förfärade och förbryllade. Kanske är det själva intensiteten i hennes vantrivsel som väcker lusten att hitta ett svar hos läsarna, ett intresse som inte verkar avta med decennierna.

Kanske är det själva intensiteten i hennes vantrivsel som väcker lusten att hitta ett svar hos läsarna, ett intresse som inte verkar avta med decennierna

Tidigare tolkningar har betraktat Emmas problem som följden av att hon har förläst sig på romantisk litteratur. [v] Sara Danius påstår i sitt förord till boken att Emma begår självmord på grund av pengar, och Agnes Karnatz frågar sig helt enkelt: ”Vill jag att hon ska få det hon önskar?” [vi] Thomas Nydahl betraktat Emma som ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan, [vii] medan Håkan Lindgren ser konsumismen som bara ett utslag av den otillfredsställda hungern efter liv, [viii] och Ingrid Elam konstaterar: ”Hon får inte ihop det lästa med det levda, ändå vore det fel att skylla på böckerna. Det är tiden som är ur led: Redan i mitten av förrförra seklet var tillvaron platt som en nedsutten hatt”.[ix] De flesta som har kommenterat nyöversättningen verkar fortfarande fråga sig: Vad är det för fel på Emma Bovary? Och vad är det för fel på det samhälle och den tid hon lever i?

Krafter starkare än självbevarelsedriften

Emma lider, det är klart. Hon visar symptom på den ena nervösa åkomman efter den andra, och under berättelsens gång verkar hon att förlora greppet om sitt liv och tycks drivas av impulser som för henne mot katastrofen med sömngångaraktig säkerhet. Det vi får veta om hennes liv innan giftermålet är knapphändigt. Klosterskolan, där hon visar tecken på viss begåvning för de färdigheter som lärs ut (dans, teckning, geografi, gobelängvävning, och pianospel); religiöst svärmeri som gradvis övergår i frosseriet på romantiska skrifter och melankoliska ballader; moderns död som inte tycks lämna några djupare spår; sedan åter till lantgården där hon föddes. Hon är uttråkad på varje plats där hon befinner sig [x], och samtidigt övertygad om att vara född till ett större sammanhang: elegans, lyx och kärlek, det verkliga livet, som hon får studera på nära håll under en middag vid det närbelägna slottet dit det unga paret Bovary av en slump blivit inbjudna. Och det som inte ges henne godvilligt av ödet tar hon för sig där det faller sig. Hon köper eleganta föremål över Charles’ betalningsförmåga för att fylla tomrummet efter det imaginära verkliga livet, och efter den första olyckliga förälskelsen i Léon fångas hon av den samvetslöse modehandlaren Lheureux, en av bokens mest osympatiska figurer, som säljer på kredit och skriver lånebrev.

Emma är inte dum, men på vissa områden (kärlek, pengar) är hon oförmögen att tänka. Det är ingenting särskilt ovanligt; jag har under årens lopp sett åtskilliga som på samma sätt sluter ögon och öron för realiteterna, sågar sin egen gren, snickrar sin egen kista, gräver sin egen grop. Flaubert läste i tidningen om en läkarfru som gör skandal med älskare och skulder; vi kan läsa på nätet om män och kvinnor som dödar familjen och sig själv, svårt skuldsatta eller svartsjuka; vad allt som händer med ensamma kvinnor och män som mot bättre vetande tar vipplån och skuldsätter sig upp över öronen passerar sällan ens nyhetströskeln. Vad Emma beträffar kan jag gissa mig till ett område av brist som gör henne utsatt när det gäller detta slags tankeblindhet: sättet på vilket hon behandlar sin dotter kan tänkas spegla något av hur hon själv har blivit behandlad som barn. Flickan (hon hade önskat en pojke, som skulle ha haft fler möjligheter att skapa sitt liv) skickas ut på landet till en amma, och hämtas tillbaka under inflytandet av de ömma känslor som förälskelsen i Léon väcker. Senare när Emma är på tumanhand med dottern som just håller på att lära sig gå, irriteras hon av Berthes efterhängsenhet och knuffar undan henne så hon snubblar och river upp kinden mot byråns mässingshandtag. Efter att Charles plåstrat om barnet sitter hon en stund vid sängkanten och betraktar dottern medan hon sover:

” – Det är för underligt, tänkte Emma, vad den flickan är ful!”

Emma visar sina minst sympatiska sidor som mor, total brist på empati och total självupptagenhet. Hon är som en liten flicka som kastar ifrån sig en leksak som hon tröttnat på. I själva verket liknar Emma boken igenom en liten flicka som förgäves försöker fånga de vuxna (männens) uppmärksamhet, intresse och beundran; en liten flicka som själv inte har fått någon större hjälp med att förstå varken sina egna känslor eller någon annans, och som trots sin romantiska vurm för förälskelse är oförmögen att älska. Hennes kärlekshandel är en extrem illustration till Lacans berömda dictum: ”Det finns ingen sexuell förbindelse” – båda parter befinner sig i var sin solitära njutningsfantasi, utan egentlig beröring med varandra. De älskandes samspråk, som Flaubert skickligt dissekerar, är en maliciös ansamling av klichéer, en bristfällig dräkt av ord som nödtorftigt skyler den nakna lusten, maktsträvan och hjälplösheten. Emma bebor en spegelvärld, och när skammen och förödmjukelsen är ett faktum krossar hon speglarna och sig själv hellre än att bli kvar och uthärda glansbildens sönderfall.

Emma liknar boken igenom en liten flicka som själv inte har fått någon hjälp med att förstå sina egna känslor eller någon annans, och som trots sin romantiska vurm för förälskelse är oförmögen att älska

Det finns ett blint raseri hos Emma som kulminerar i hennes självmord, en önskan att hämnas på den värld som har svikit henne ända från början genom att inte leva upp till hennes förväntningar, och det riktar sig i första hand mot Charles, som genom att begära hennes hand har tagit makt över hennes öde. Hatet och hämndlystnaden är starkare än självbevarelsedriften, och hon riktar förstörelsen mot sin egen kropp, eftersom den finns till hands, och eftersom den skymf hon utsätts för under sin kamp för att skaffa det felande beloppet kräver blod, hennes eller någon annans är egalt. [xi]

Må det till slut sägas att Madame Bovary (tillika med allt annat) är en genuint rolig bok.

[i] Tao-te-ching. Ur Kinesiska tänkare, i tolkning av Alf Henriksson och Hwang Tsu-Yû. (Söderströms, 1956.)
[ii] Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, 2012, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)
[iii] Se intervjun med översättaren Anders Bodegård om varför det behövdes en nyöversättning av Madame Bovary.

http://magasinetneo.se/artiklar/universitetens-syn-pa-humaniora-gor-mig-mycket-mycket-upprord/

[iv] Danius uttrycker sig så här: ”Man måste inte älska Flaubert. Men det är dumt att inte göra det. Oavsett vilket måste   man böja sig i beundran. Form och innehåll har glidit isär, och formen har blivit till ett litterärt objekt i sin   egen rätt. En ny epok har börjat.”

[v] ”Hennes rosaskimrande drömmar om kärleken kontrasteras mot den grå vardagen i den lilla staden långt från Paris”, heter det i http://sv.wikipedia.org/wiki/Madame_Bovary

[vi] http://gd.se/kultur/boken/1.5547846-vad-mer-finns-att-hitta-som-ingen-annan-har-berattat-

[vii] http://nydahlsoccident.blogspot.fi/2012/11/gustave-flaubert-madame-bovary-bonniers.html

[viii] Håkan Lindgren: http://www.unt.se/kultur/litteratur/den-forodande-hungern-efter-liv-2019768.aspx

[ix] http://www.smp.se/noje_o_kultur/bocker/madame-bovary%283541361%29.gm

[x] ”There is no greater study of boredom than Madame Bovary – which is nevertheless never boring, but always both  terrifying and simultaneously gleeful over its own accuracy.”  A.K. Byatt, The Guardian, 27.7.2002

[xi] I själva verket kräver Emma ännu två offer, vilket nogsamt beskrivs på bokens sista sida. Charles dör utan påtaglig  orsak; dottern hamnar först hos sin farmor och efter hennes frånfälle på ett bomullsspinneri.