H. C. Andersens jubileumsår – det är tvåhundra år sedan han föddes – har firats med ingredienser som gott kunde ingå i en saga av honom själv. Ekonomiskt fiffel avslöjades i organisationen, och en av de inbjudna huvudattraktionerna var en expressiv äldre kvinnlig rockstjärna. Den som känner sagornas persongalleri kan roas av att just Tina Turner skulle vidtalas som dragplåster. Passar hon in i häxkategorin? Eller i prinsesskategorin? Eller båda?

I god tid inför jubileumsåret har förlagen initierat nyutgåvor av sagorna – det är nästan bara de som läses av en större allmänhet. Och den allmänheten kan man anta blir mindre. Läser unga föräldrar Andersens sagor för sina barn i dag? Man kan tvivla på det, för många sagor innehåller så brutala inslag och så starka känslor av förlust att ens första tanke kan vara att man helst vill bespara barnen detta. Å andra sidan får väl barnen i sig samma tematik i de genrer de själva föredrar. Enbenta tennsoldater, talande tekannor och alltför ömhudade prinsessor är inte populärkulturens mest dominerade inslag i dag. Ifall de inte gör sällskap med Harry Potter.

När sagorna skrevs, för gott och väl ett och ett halvt sekel sedan, var synen annorlunda på barn och barndom. Och på hur man exponerade döden, ett motiv som är stapelvara i de folksagor man så flitigt samlade in, och som är en viktig fond för Andersens sagor. Men Andersen avviker från det folkloristiska formatet också när han gör egna versioner av folksagor. Där finns en svårgripbar metallklingande ton som är både spefull och sentimental. Och det finns inget som garanterar ett lyckligt slut. För det mesta kan upplösningen konkluderas i låten den sjungande grytan repeterar i Svinaherden: ”Ach du lieber Augustin, Alles ist weg, weg, weg.”

Melodram på högsta nivå

Förlaget Corona har gett ut Älskade sagor, en volym med tjugo berättelser i urval och nyöversättning av Lars Welinder. Bearbetningen har skett med viss försiktighet, i förordet säger översättaren att det ska ”låta naturligt”. Men en av Andersens kvaliteter, som jag ser det, är att han är så lite ”naturlig” och så påfallande teatralisk. Det är alltid melodram och/eller pajaskonster – och det på högsta nivå. Fantasin och berättandet bryr sig sällan om vad som är rimligt. Det berättelserna tycks vilja är att överrumpla oss känslomässigt. De motar oss skickligt ut i emotionella träskmarker som har stor dragningskraft och kan uppenbarligen lära oss något – om oss själva.

I en recension av just den här utgåvan i Göteborgsposten (22.6.2005) berättar recensenten att hon, när hon gick till biblioteket för att låna fler sagovolymer, fick en kommentar av bibliotekarien: ”Moraliserande, sentimentala och otäcka!” Två av tre karaktäristika är lätta att hålla med om, men ”det moraliserande” hittar man faktiskt mindre än man är förberedd på. Melodramen i t.ex. Flickan med svavelstickorna för en in i en känsla som ropar på social rättvisa, men internt håller sagan inne med sådana krav. De som på nyårsmorgonen går förbi den döda flickan ser mest de utbrända tändstickorna: ”Hon hade velat värma sig, sade man”. En av undertexterna som flimrar förbi tycks vara: stark känsla behöver inte nödvändigtvis inkludera medkänsla. Kanske vi luras och låtsas inför det lidande vi ser. Själv kamouflagets mästare är Andersen alltid ute efter dem som låtsas.Det är förstås i viss mening moraliserande.

Svanarna och erotiken

Den saga folk tänker först på av Andersen tycks vara Den fula ankungen, som länge var ett obligatorium i skolans läseböcker – kanske tidens sätt att tangera problemet mobbning som ju är centralt i berättelsen. Som barn blev jag väldigt tagen av den. Nu ordnar man gärna in den bland hans svanhistorier. Fåglar förekommer ju ymnigt i hans sagor men det är något speciellt med svanarna. I De vilda svanarna förvandlas nästan en hel syskonskara till svanar. Den kvarvarande systerns uppgift är att rädda sina förtrollade bröder. Det är en praktiskt taget omöjlig uppgift, men hon lyckas i sista minuten (innan man tänker avrätta henne som häxa). Resultatet blir nästan perfekt: bara den yngsta brodern har – som minne av det han tidigare var – en svanvinge i stället för en arm.

Det finns en diffus erotisk underton i svansagorna. Och ”systern” som räddar ”bröderna” i De vilda svanarna får en annorlunda kontur sedan man läst den senaste stora biografin, en tvåbandshistoria av Jens Andersen ( Andersen. En biografi 1-2. Gyldendal, 2003) där han (bland ofattbart mycket annat) går in på H.C. Andersens svajiga sexuella läggning. Andersen genomlevde hektiska förälskelser (man får intrycket att meningen med förälskelsen var att få skriva glödande brev!) till olika – ouppnåeliga – kvinnor. Eftervärlden har utnämnt förälskelsen i Jenny Lind till den mest spektakulära. Hon betraktade honom som underlig och barnslig, och slingrade sig ifrån det hela genom att utnämna honom till sin ”broder”.

Jens Andersen går också igenom ett antal ”känslosamma vänskaper”, relationer till män, särskilt till en av ungdomsvännerna, Edvard Collin. Biografin antyder ändå inte ett utsvävande erotiskt liv – snarare var det tvärtom. Det verkar som om det erotiska varit en tråd som Andersen aldrig riktigt fått tag i. Den vacklande – eller frågande – hållningen till det könsliga dryftades också i skrift under hans samtid. Skarpsynte Sören Kierkegaard fick strax syn på den och skrev en giftig pamflett mot sagorna där han beskrev författarens person som minst sagt omanlig. Att en sådan tvekönad själ skulle ägna sig åt sagor såg han som skadligt för genren, som skulle vara manligt sokratisk. Temperaturen i Kierkegaards reaktion har väl svårt att få en öppen motsvarighet i intellektuella kretsar i dag, medan s.a.s. själva målområdet får litterärt intresserade människor att tända till.

Utånade motiv och prinsessfixering

H.C. Andersens sagor har också alltid inspirerat andra författare. Strindberg var en stor beundrare av Andersen, som f. ö. var personligen bekant med en hel del av tidens berömda författare från Heine till Dickens. Men också i vår tid ger sagorna upphov till ny litteratur. Exemplet man först kommer på är Birgitta Trotzigs roman som lånat både motiv och titel av Andersen. Dykungens dotter heter hennes roman från 1985. Den har undertiteln ”en barnhistoria” och är en tung historia om fattigsverige, där ett jobb på benmjölsfabriken kan vara en storvinst. Flickan som är huvudperson får sitt namn nämnt först på gravstenen. Det finns en starkt beskriven social nivå i romanen men också en mytisk, där Trotzig låter fler sagor av Andersen flimra fram i dolda citat (man känner också igen en hänvisning till Topelius). Utanför den proletära verkligheten med sina kaserner och fabriker breder farliga träskmarker och snåriga skogar ut sig. Trotzig liksom granskar undersidan av Andersens berättelse, hennes berättande är gravitetiskt, jordbundet. Och där Andersen sysselsätter sig med döden placerar hon födandet på andra sidan det tunna sjoket som skiljer dem åt. Ett par komplicerade, motsträviga förlossningar är ett par av bokens centrala scener.

Man kan ta sats i Trotzigs version av Dykungens dotter när man grubblar över Andersens fixering vid prinsessgestalter. Och det ska vara riktiga prinsessor, sådana som klarar prinsessprovet i Prinsessan på ärten, en saga som inkluderas i Coronas urvalsvolym. Prinsessan är väl den man ska sikta på om man vill emancipera sig från sin bakgrund, som ju i Andersens fall var enklast tänkbara. Han far skomakaren dog tidigt, hans mor blev utslagen, bl.a. av alkohol, och hamnade på fattighuset. Längst ifrån det lägsta, proletärkvinnan, ligger den självmedvetna och ömhudade prinsessan. Prinsessan kan vara ett kvitto (fast påhittat) på att klassresan är gjord, men hon är också ett slags kuliss som Andersen tycks sätta upp framför bilder av kvinnor av genuint kött och blod. De väckte skräck och obehag om de inte ägnade sig åt mer eteriska och konstnärliga ting som t. ex. Jenny Lind.

Sagan om dykungens dotter avslutar Coronas volym. Där ser man tydligt tudelningen av det kvinnliga i en underskön och en absolut frånstötande sida. Men bilden av dykungens dotter är allt annat än entydig: det är den nattliga sidan, då kvinnogestalten får vika för paddhamnen, som är den goda och barmhärtiga. Vid sidan av Dykungens dotter är Den lilla sjöjungfrun, nummer fem i samlingen, min favorit. Den fascinerar för att den är som berättelse är så överlastad och ödesdiger. Sjöjungfrun uppoffrar sig så till den grad för att bli människa och få den prins hon har kär. För slippa fiskstjärten får hon lov att ge häxan sin röst (som är det vackraste hon har) i utbyte mot trolldrycken: ”Där har du den, sa häxan och skar av tungan på den lilla sjöjungfrun”. Men inte nog med det, varje steg hon tar på sina nyförvärvade människoben åstadkommer en olidlig smärta. Den lilla sjöjungfrun går med på allt, men utdelningen blir ringa. Prinsen gifter sig med en annan, och hon får nöja sig med att bli ”som luft” för honom. Luftens döttrar tar emot henne, vet sagan berätta. Detta är den mest dramatiska och välskräddade historia om kärlekssorg man kan tänka sig.

Parafraser och klippkonst

Den saga man saknar i samlingen är Snödrottningen, som ju självklart skulle platsa under Älskade sagor. Den kan man också hitta parafraser på. En särskilt idérik är av den holländske författaren Cees Noteboom. Hans roman I de nederländska bergen, hinner han på ett begränsat utrymme med minst lika mycket som någonsin Andersen. Där dryftas frågan om perfekt skönhet och fulländad kärlek, där levereras vass samhällssatir, där diskutera litterära genrer (bl.a. Andersen), där berättas om cirkusartisterna som skiljs åt av Snödrottningen, och ovanpå allt historien om berättaren som är på väg att besöka ett kloster och tar upp en lifterska.

Andersen tycks tåla mycket i projektionsväg. Ett kapitel för sig är sagoillustrationerna. I Älskade sagor har man illustrerat med de klassiska bilderna av Vilhelm Pedersen och Lorenz Frölich, rustika teckningar där skojarmotiven är vanliga eller där kvinnogestalter avbildas lättklädda i egenskap av ”naturväsen”. Sisko Ylimartimo har i sin bok, Satujen elämää, elämän satuja ( BTJ Kirjastopalvelu, 2005), där hon – jungianskt influerad – beskriver H. C. Andersens liv och sagor, ett helt kapitel där hon beskriver illustrationer alltifrån nämnda Petersen och Frölich över Carl Larsson och Rudolf Koivu till Disneys versioner. Hennes text är presenterande, men bilderna trugar ofta på en en färdig, förenklad tolkningsmodell.

Tidigare i boken stannar Ylimartimo upp inför Andersens egen bildkonst, där silhuetterna var det speciella. Dock exemplifierar hon med en av de sylfider man lärt sig se som synonyma med hans klippkonst. Men att möta Andersen är att möta komplikationer. Jens Andersens biografi låter också andra klipp synas, t.ex. ”Kärlekens labyrint” som är konstfärdiga slingor över ett helt papper eller djävulsmasker och häxor med alltför många skräckinjagande dinglande bröst. Efter att ha studerat dem känner man när man läser hans vassaste sagoformuleringar hur också de emellanåt är skapade med saxen, med en dödsföraktande elegans.

Dela artikeln: